Fotografiska, Glyptoteket och Louisiana – tre exempel på tillgänglig konst 

Av Sara Shamloo Ekblad (text) och Øyvind Vågen (foto)

Vad är tillgänglig konst? Den frågan har jag ställt många gånger, inte minst med tanke på mitt intresse för visuell konst och det faktum att jag lever med en synnedsättning.

Under de senaste åren har konstmuseers intresse ökat för att tillgängliggöra sina samlingar, något som har aktualiserat frågeställningen alltmer. Det senaste exemplet var i höstas när jag på sociala medier fick upp reklam för en tillgänglig fotoutställning. Jag tänkte att det väl var som vanligt när en konstutställning ska tillgängliggöras: en konstpedagog väljer ut några konstverk som hen sedan efter bästa förmåga beskriver i ord. Under årens lopp har jag hunnit med ett antal sådana visningar och jag var inte särskilt lockad att gå på en till. Den nya tillgängliga fotoutställningen var därför inget jag fäste någon större uppmärksamhet vid. Men när det var dags för fotoutställningen svämmade mina sociala medier fullkomligt över av personer som lyriskt berättade att de varit på utställningen. Jag förstod att jag dragit förhastade slutsatser och bestämde mig för att bege mig till utställningen.

Fortsätt läsa ”Fotografiska, Glyptoteket och Louisiana – tre exempel på tillgänglig konst ”

Francisco Goya – en fenomenologisk betraktelse om drömmar i konst och vetenskap  

Av Soly Erlandsson 

Under min barndom och ungdom fick de kreativa uttrycken en särställning genom mitt stora intresse för bild, färg och form. När tristessen blev för påtaglig plockade jag fram ritblocket och färgerna. Senare blev jag uppmärksam på att det bilderna berättade visade vad jag hade brottats med under utvecklingens gång. Vid den här tiden var jag inte särskilt uppmärksam på mina drömmar, och vad de kunde betyda. Det var först när jag påbörjade utbildningen till psykolog och senare fördjupade mig i psykoanalytisk litteratur och tog mig vidare till Jungs analytiska psykologi, som mitt intresse för drömtydning väcktes. Vid ungefär samma tid inledde jag en inre resa som manifesterades genom att jag återigen började att intressera mig för måleri. Jag kunde ägna veckor, ja månader åt ett enda motiv i likhet med hur vi kan bearbeta en förlust eller ett trauma under timmarna i psykoterapi. Vari bottnar då vårt intresse för drömmar och vad de kan förmedla? Den frågan har naturligt nog fler än ett svar.

Fortsätt läsa ”Francisco Goya – en fenomenologisk betraktelse om drömmar i konst och vetenskap  ”

Musik med unikt anslag

Lisa Streich – Weekendfestivalen, Stockholms konserthus, 11–14 april 2024

Av Andreas Engström

Lisa Streich har de senaste åren haft framgångar framför allt i Tyskspråkiga Europa. När hon nu föräras den viktigaste festivalen för en enskild svensk tonsättare, Weekendfestivalen på Stockholms konserthus, känns det som ett bevis på det erkännande hon fått utomlands. Musiken är uppbyggd utifrån några grundläggande idéer som utvecklas till förfining, och redan under den första orkesterkonserten med Stockholmsfilharmonikerna, alltså husorkestern och festivalarrangören, blir det tydligt hur vissa tankegångar återkommer och utvecklas.

Fortsätt läsa ”Musik med unikt anslag”

William Blake – en troende konstnär om en troende konstnär

Av: Carolina Hindsjö

Mitt första möte med William Blake var en bild där en orm slingrades sig upp på en kvinna. Kvinnan vinkade. Det var på Chelsea College of Art jag såg bilden, i deras bibliotek. Jag hade ingen aning om vem William Blake var och berättade för min lärare att jag tyckte hans bilder var jättefina. Min lärare svarade att de säger det. Sedan dess har jag alltid tittat på hans bilder. Hans bilder gör mig glad och inspirerar mig till att själv göra konst. Jag har funderat väldigt mycket på varför hans bilder gör mig glad. Det är nog blandningen av att vara sedd och osedd som gör att jag återvänder till honom.

Fortsätt läsa ”William Blake – en troende konstnär om en troende konstnär”

Den isolerade kritiken – ett vittnesmål*

Av Andreas Engström

Situationen för musikkritiken, närmare bestämt konstmusikkritiken, framför allt för den samtida konstmusiken kan bäst beskrivas som isolerad. Det är inte så att den inte skulle finnas till: den finns i dagspress, och det rör sig ofta om både kunniga och stilsäkra skribenter. Den förekommer också i public service och i tidskrifter.

Fortsätt läsa ”Den isolerade kritiken – ett vittnesmål*”