Av Andreas Engström
Jag hade länge svårt för Olafur Eliassons konst. I bästa fall kunde jag uppleva en storslagenhet som var överväldigande men där ljus, ljud och objekt framkallade ett slags dimma som snarare än kittlade fantasin kändes påträngande och kvalmig. Till detta kunde läggas färgskalorna, klangfärgerna och materialen vilka sammantagna mest aktualiserade ett slags sofistikerad new agekonst utan tuggmotstånd.
Fortsätt läsa ”Ljuset sätter rummet i rörelse när samtid möter barock”