Den isolerade kritiken – ett vittnesmål*

Av Andreas Engström

Situationen för musikkritiken, närmare bestämt konstmusikkritiken, framför allt för den samtida konstmusiken kan bäst beskrivas som isolerad. Det är inte så att den inte skulle finnas till: den finns i dagspress, och det rör sig ofta om både kunniga och stilsäkra skribenter. Den förekommer också i public service och i tidskrifter.

Men det saknas en såväl kritisk debatt som plats i det allmänna kulturella eller estetiska samtalet. Konstmusiken är isolerad och hänvisad till sina miljöer: Kulturprogrammen i radio ignorerar den; kulturredaktörer förbiser den, och tidskrifter som gör nedslag i andra konstarter än sina huvudsakliga – vilket kulturtidskrifter gör – skriver om populärmusik, musiklyrik eller om ljud eller rösten som fenomen. Den samtida konstmusiken finns för sig själv, den är isolerad.

Som kritiker och redaktör med ny konstmusik och ljudkonst som specialitet, och verksam också internationellt, har jag under längre tid iakttagit strukturer, vilka är baserade på blandade delar hård empiri och mjukare former av slutledningar:

Det är höga trösklar för konstmusiken i dagskritiken. Detta beror på en olycklig kombination av få skribenter och okunniga och ointresserade redaktörer och kulturchefer. Konstmusikskribenten betraktas som en specialist, och området ses som irrelevant för kultursamtalet i allmänhet. Inte konstigt att man hör såväl kulturchefer som frilansskribenter emellanåt uttrycka sig slentrianmässigt och direkt nedlåtande om opera eller samtidsmusiken på ett sätt de aldrig skulle göra om annan kultur. Det är ok att inte bry sig.

Och kanske är det så? Inom musikkritiken i dagspress tröskas samma gamla ämnen och idisslade åsikter medan de internationella spaningarna lyser med sin frånvaro. Man bevakar, men man formulerar inget. Det görs en mängd nedslag. Men de stora svepen, försöken att se samtiden från en högre utkikspost uteblir. Det föga gensvaret hos kulturvälden gör också att konstmusikkritiken måste ta spjärn – ”det är inte specialiserat!”, ”det behöver inte alltid vara svårt!”, ”det kan faktiskt vara vackert!”, utropar man med förhoppning att finna fler läsare och göra konstmusiken relevant – vilket knappast höjer nivån på kritiken.

Det är lätt att avundas litteraturkritiken. Många skribenter, flera tidskrifter, stor plats på kultursidorna, och inte minst ett ”flöde” av såväl skribenter som ämnen mellan dagstidningarnas kultursidor, tidskrifter, public service och olika samtalsfora och debatter. Litteraturkritikern, men också populärkulturkritikern och även konst-, teater- och filmkritikern får komma till tals. Men är litteraturkritiken därmed bättre?

Här är tröskeln snarare låg. Diskussionerna om, säg, ”kulturmannen” eller ”gammelmedia” vs. ”Nätet” startar inte sällan banalt. Men litteraturkritikens utvecklade ekosystem gör att samtalen har lång efterklang. Några snabbt formulerade tankar om att litteraturkritiker ibland känner dem de recenserar och brukar tagga dem på Facebook ges såklart utrymme på en kultursida, det pratas litet i sociala media, och kanske leder det vidare: Flera av de larvigaste inslagen inom litteraturdebatten leder i förlängningen faktiskt också till en estetisk diskussion. Tacka den låga tröskeln för det. Men inom konstmusiken, när något väl händer, sker i bästa fall en kort replikväxling, sen tystnad. Framför allt ingen estetisk diskussionen. Man protesterar mot nedläggning av en sinfonietta; kritiserar hur Statens Musikverk sköter sitt uppdrag eller hur kulturrådet fördelar sina pengar.

Litteratur- och även konstkritikens styrka är främst att det finns en kritisk massa. Det ytliga förgrenas eller får rötter. Debatter kan utvecklas till estetisk diskussion. Det som sker i tidskrifter kommenteras i dagspress. Nya kritiker rekryteras från nättidskrifter och debatterna. Men inom konstmusiken saknas den kritiska massan. Skribenterna i Nutida Musik, som jag länge var redaktör för, skriver med några få undantag bara där. Och dagstidningarnas kritiker varken läser eller skriver i Nutida Musik. Den begränsade konstmusikkritiken är därmed inte bara isolerad från kultursamtalet i stort utan befinner sig paradoxalt nog utspridd på flerasinsemellan isolerade öar utan kontakt med varandra.

Det behövs samtal och idéutbyte. Mellan konstmusikens kritiker, men framför allt måste det utvecklas en scen eller ett samtal för ”kritiker i allmänhet” om kritik i allmänhet, där man med kritik inte avser just litteraturkritik, eller där man med musikkritik heller inte med samma självklarhet avser kritik av populärmusik.

Låt mig citera ur minnet en kollega: de mest överskattade är litteraturkritiker, de mest underskattade är konstmusikkritiker. Jag håller med. Men det rör sig bara om en potential. Den bästa konstmusikkritiken (eller kort sagt: den bra, för det finns mycket som är tillräckligt bra) är nog så uppdaterad i kultur- och konstteori och i de andra konstarterna. Vad gäller det senare upplever jag däremot inte det motsvarande bland kritiker inom de andra konstarterna. Men generellt lider konstmusikkritiken av dåligt självförtroende, och lägger sig på en låg nivå. Scenen räds också det skrivna ordet, förstår inte kritikens potential, och att just en utvecklad seriös kritik skulle kunna innebära att ”nå ut”; ett litet mantra som upprepas inom musikområdet, dock utan att man formulerar en tanke kring vad detta skulle innebära. Konstmusiken är lika angelägen som samtidsdansen, litteraturen, filmen, scenkonsten eller bildkonsten. Eller, den har potentialen: för till konstverkens diskurs räknas även det kritiska samtalet men det är underutvecklat.

Men det krävs också en kulturvärld, en kulturoffentlighet som släpper in konstmusiken, låter den – kritiken, debatten, skribenterna – ta plats, som uppmuntrar till att göra detta till del av en vidare diskurs. Redaktörer i dagspress och public service samt tidskrifter måste göra sig kvitt beröringsskräcken och inse, att ska man skriva relevant om konst, litteratur, film, scenkonst, så måste man faktiskt också ha koll på vad som händer inom konstmusiken.

—–

Andreas Engström är redaktör för Critical Point. Han är verksam som kritiker, redaktör och dramaturg inom samtida konstmusik och ljudkonst, bosatt i Berlin.

Artikeln presenterades som ett oarvoderad föredrag, ett av fem ”vittnesmål”* från kritikvärlden, på Kritiklabbets öppnande 15 maj 2016 på Bonniers i Stockholm.

 

Sociala medier

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *