Av Miriam Rasch
[svenska, english below] Vad är ett alfabet? Jag gillar frågor som är både fånigt enkla och samtidigt förvirrande. I den bemärkelsen är öppningsdagarna för ett nytt långtidsprojekt 2019-2021 vid Haus der Kulturender Welt (HKW) i Berlin med titeln Das neue Alphabet nog så tillfredsställande. Men allvarligt talat, vad är egentligen ett alfabet? Och kan nya förekomster av alfabet verkligen födas?
Alfabetet i den bemärkelse som vi normalt menar med ordet är något av det första som alla barn lär sig i skolan, påpekar Julia Voss. Det är tillgängligt för alla och används av alla. ”Det nya alfabetet” däremot är betydligt mer slutet, en kod som bara ett fåtal har tillgång till: patenterade dataalgoritmer eller dolda dataprofiler som beskriver oss mer detaljerat än en 1800-talsroman.
Såväl det gamla som det nya alfabetet är något som vi måste lära oss. Vart vänder sig vuxna då för att få lära sig detta? Evenemang som Det nya alfabetet erbjuder en möjlighet, om än i form av föreläsningar, samtal, konst, film och musik, och inte i den praktiska formen av en kurs i datorprogrammering. Och det är helt okej. Jag instämmer inte med påbudet om att alla måste lära sig att koda. Det är en profession och som kräver just professionella utövare. I den bemärkelsen skiljer sig de här två alfabeten åt.
Är det ens rimligt att samla hela det här vidsträckta virrvarret av tekniska, samhälleliga och kulturella utvecklingar under paraplybegreppet alfabet? Att prata om alfabet har visa fördelar: Det belyser att inget alfabet, oavsett om det är slutet eller inte, är naturligt; och visar hur ett alfabetet är i sig själv meningslöst. Vi betraktar inte längre vare sig siffror eller bokstäver som magiska, kabbalistiska, konstaterar Sybille Krämer. Och just den här meningslösheten är anledningen till att alfabeten fungerar. Att till exempel den binära kodens ettor och nollor inte har någon innebörd i sig är precis det som gör det möjligt för dem att vara funktionella och generera stora intäkter.
Baksidan av den här alfabetiska meningslösheten är alfabetens konstgjordhet. Hur naturliga de än ter sig för oss så uppfannssåväl ABC som 123 en gång i tiden. Och även om vi kan diskutera huruvida matematikens lagar är skapade eller upptäckta, är det latinska alfabetet utan tvivel ett verk av människans hand, precis som alla andra skriftspråk. Det här gäller inte bara kinesiska tecken, utan i precis lika hög grad våra latinska bokstäver. Detta har fått långtgående följdverkningar, till exempel för beskrivningen av vårt DNA, vilket Guiseppe Longo förklarar. Beskrivning av detta är begränsad som ett resultat av att man använder en ofullständig uppsättning tecken bestående av 26 bokstäver. En form av alfabetisk determinism som riskerar att kosta människoliv. Algoritmisk kognitiv snedvridning, eller bias, är ett ganska välkänt fenomen vid det här laget, men tydligen finns det också en alfabetisk kognitiv snedvridning.
Alfabetets bokstäver – inklusive dess sifferkusiner – är i skriande behov av en avmystifiering som ett led i den algoritmiska läs- och skrivkunnighetsutbildningen. Under evenemanget på HKW hörs återkommande gånger krav på en ”ny upplysning”, precis som inom medierna eller politiken. Vår tidsålder med post-sanningar och falska nyheter har väckt en längtan som jag har svårt att inte uppfatta som en smula reaktionär. Tillbaka till upplysningen? Vad betyder det ens? Växte inte beräknandets och kvantifierandets ”nya alfabet” sig stort och mäktigt just tack vare upplysningstidens framsteg? Ska vi bara kasta över bord alla framsteg som har gjorts sedan dess, som (slumpmässigt skapad lista utan inbördes ordning) postkolonialism, feminism, teorier om förkroppsligande eller materialism och till och med psykoanalys?
Enligt Yuk Hui är ”vad kommer efter upplysningen” en fråga som ska öppna upp för nya framtider, inte innebära en återgång till en gammal, västerländsk framtid som gradvis påtvingats övriga världen. Huis ”multipla kosmotekniker” erbjuder ett ramverk för att tänka kring det nya alfabetet – eller snarare de nya alfabeten. Vad är ett alfabet? Det är i alla fall aldrig bara ett.
Översättningfrån engelskan av Øyvind Vågen
[English] What is an alphabet? I like questions that are at once stupefyingly simple and yet confusing. In that sense, the opening days of the newlong-term project 2019-2021 of the Haus der Kulturen der Welt (HKW) in Berlin called The New Alphabet, are satisfactory enough. But seriously, what is an alphabet? And can new instances of alphabet be born?
The alphabet as we colloquially know it is one of the first things that children learn in school, remarks Julia Voss. It’s available to all and used by all. The “new alphabet” on the other hand, is rather closed, a code only few have access to: trade secret algorithms orhidden data profiles that describe us in more detail than a novel from the 19th century.
Both the old and the new alphabet have to be learned. Where do adults go for their training? Events like “The New Alphabet” offer retreat,albeit in the form of lectures, discussions and arts, film and music,and not in the practical sense of a course on computer programming. That’s alright. I don’t agree with the dictum that everyone should know how to code, that’s a profession that requires professionals. In this sense the two alphabets differ.
Is it then even sensible to collect the jumble of technological, societal and cultural developments under this one umbrella of alphabet? Talking about alphabets has some advantages: it shows how no alphabet, whether closed or not, is natural; and, it shows how analphabet is meaningless in and of itself. We do not conceive of the alphanumerical as magical or cabalistic anymore, notes Sybille Krämer. The meaninglessness is precisely why it works, the fact that for example the 0 and 1 of binary code do not carry weight of themselves, is what allows them to be functional and generate a lot of money.
The shadow of this meaninglessness of alphabets is their artificiality. As natural as they seem to us now, the ABC and 123 was once invented. Alright, we can discuss whether mathematical laws are invented or rather discovered. However, the latin alphabet is man made, just like all the other scripts out there. And therefore they are fundamentally incomplete. Perhaps they’re even filled to the brim with meaning. This goes not just for Chinese characters, but also for the latin alphabet. It has a profound influence, for example in the descriptionof DNA, as Guiseppe Longo explains. A description that is limited, as a result of using this incomplete set of 26 letters. A case of alphabetic determinism that potentially costs lives. Algorithmic bias may be quite well-known by now, but apparently there is a thing like alphabetical bias as well.
The alphabet – including its numerical cousin – calls for demystification, as part of algorithmic literacy training. Its openness should be propagated and made to use. Throughout the event the call for a renewed Enlightenment can be heard, just as we do in the media or even politics. The era of post-truth and fake news has awakened a longing that I cannot help but feel is somewhat reactionary. Back to the Enlightenment? What does that even mean? Didn’t “the new alphabet” of calculation and quantification grow huge precisely through the advancements of the Enlightenment? Will we just throw all accomplishments made since – e.g. (randomly generated list) postcolonialism, feminism, thought on embodiment ormaterialism, heck, even psychoanalysis – overboard?
Accordingto Yuk Hui, “what comes after the Enlightenment” is a question that should open up to new futures, not a return to an old, western one that is progressively imposed on the rest of the world. His“multiple cosmotechnics” offers a framework for thinking about the new alphabet – or rather, new alphabets. What is an alphabet? It’s never just one.