Av Andreas Engström
Kritik är det instrument med vilket vi förstår världen. Kritik är också intimt förknippat med framväxten av yttrandefriheten. Därför är det lika påfallande som oroväckande hur kritiken på kultursidorna och andra platser minskat, trots att yttrandefriheten – i alla fall i vår del av världen – inte har gjort det.
Detta är kontentan och grunden till Sofia Lilly Jönssons bok Kritikens främlingsskap, som i det nätta formatet av cirka 15 x 10 cm och 70 sidor måhända mer är en inbunden essä än en bok. Likafullt finns där en hel del intressant läsning.
Yttrandefriheten, menar Jönsson, kan inte bara försvaras med storslagna ord. Dess konkreta praktik måste belysas och förutsättningarna och verkligheten för denna måste upp på dagordningen. Kritiken alltså.
Jönsson är sedan flera år konstmusikkritiker i Svenska Dagbladet och dessutom den kanske mest profilerade rösten i diskussionen om Svenska kyrkan. Kanske är det därför helt logiskt att mycket kommer att handla om Jönsson själv, som när hon redogör för arbetet på SvD och engagemanget hon hade i en av Kulturrådets referensgrupper. Precis som annat jag läst av Jönsson blir det lätt litet självcentrerat och jag kommer på mig när jag vänder på den lilla boken för att se efter om titeln verkligen inte lyder Kritikerns främlingsskap. För Jönsson är ju ute i kylan, upplever jag att hon ibland tycker.
Det betyder inte att det hon skriver är ointressant. Utan att direkt fördjupa sig fångar hon ett grundläggande problem inom musikkritiken. Kritiken skulle kunna vara bryggan över till en offentlighet men musiklivet har länge själv avskärmat sig från denna. Redskapen har med tiden blivit trubbiga. Det råder brist på kunskapsförmedling. Just därför såg länge Jönsson det som sin viktigaste uppgift att skriva recensioner – ”kritikens kniv och gaffel”.
Men efter en artikel i SvD sommaren 2017 om dagens konstmusik och arvet efter John Cage som ledde till en skitstorm på nätet gör hon det inte längre. Vad gäller just denna artikel, som jag också bemötte i samma tidning, berodde det inte på att hon skrev kontroversiellt. Det var helt enkelt inte en särskilt bra text. Sånt händer. Men den mobbing som tydligen gått mig förbi är naturligtvis oförsvarlig, också om det skett inom ett slags nätkulturens logik. Det är i alla fall lätt att bli en nätmobbare. Något som var och en bör ägna en tanke emellanåt.
Som mest på spiken träffar Jönsson när hon skriver om hur viktigt det är för kritikern att skaffa och vårda kontakter, att känna rätt folk. Man måste mingla och alla kritiker och redaktörer idag är snygga, trevliga, roliga – ”fuckable” – konstaterar hon lika krasst som träffande. Och så kramas det hela tiden.
Att behärska det sociala spelet har naturligtvis alltid varit viktigt. Men intåget av sociala medier har gjort det viktigare än någonsin. Att i ögonvrån studera detta är både underhållande och skrämmande. Allt blir så tydligt. Jag ser själv exakt vilka av mina kollegor som ”gillar” vad, vilka de ”delar”, vilka som skriver uppskattande kommentarer till vilka. Kotterierna sluter sig kring varandra.
”Kan jag skriva det här?” undrar Jönsson och ger frågan såpass stor vikt att den får ett eget stycke. Mitt svar är att skriver du initierat och tar saker på allvar respekteras (oftast) också de mest kritiska eller kontroversiella åsikterna. Frågan är likväl berättigad. Företräder du däremot litet för annorlunda perspektiv, kanske rentav är litet för kunnig, då är du obekväm och kan stängas ute. Det finns gott om tillräckligt duktiga skribenter, och så länge man är ”ok” är den viktigaste egenskapen bra sociala relationer med (potentiella) kollegor. Jönsson behöver nog inte oroa sig just nu i alla fall. Det är möjligt att hon inte är bra på att mingla. Men även om hon verkar se sig som något av en outsider – rent av ute i kylan? – så lägger hon fram texterna i väletablerade medier. Jönsson befinner sig i värmen. Vilka av hennes förmågor som lett till det är faktiskt inget jag över huvud taget ägnat en tanke. Kanske är det för att det först och främst handlar om att hon faktiskt är en viktig kritikerröst. Det står i vilket fall ställt bortom allt tvivel.