Ledare Vår 2018 #1 – Kritik

Av Øyvind Vågen

Välkommen till en tidskrift med två namn och en text med dubbla syften.

Två namn eftersom den heter både Critical Point och Kokpunkten. Dubbla syften eftersom texten är både en introduktion till ett nytt nummer och till en ny tidskrift.

Det dubbla namnet syftar dels på att kokpunkten är den punkt när något övergår i något annat eftersom det inte längre kan förbli var det var. En förändring är av nöden. Vätska övergår i gas, tankar lättar och förflyktigas, sprids för att de inte längre kan härbärgeras, hållas inneslutna, och påverkar och interagerar därmed med rummet där de sprids. Och dels på att en kritisk punkt, a critical point, förutom att syfta på just kritik som i vid bemärkelse är tidskriftens övergripande tema, dessutom definieras som ”det moment (i ett förlopp) där en avgörande förändring sker” (Ne.se).

Följer vi namnens betydelse lite längre bort på vägen finner vi också att inom termodynamiken är en kritisk punkt momentet när skillnaden mellan vätska och gas upphör och ämnet blir superkritiskt. Och kanske är det just därför, för att sakernas tillstånd är kritiska, som vi viger ett helt nummer och på sätt och vis en hel tidskrift åt kritiken eller snarare det kritiska samtalet. Inte kritiskt som i felfinneri eller petimeteraktigt käbblande och revirpinkande, men som i kritisk självreflektion, konstruktiv kritik och ett sätt att hitta just det betraktelseavstånd som låter oss få syn på såväl våra egna som andras samtider och berättelser.

Kanske handlar det om att hitta den kritiska distans som Andreas Engström är inne på i sin essä Att skriva konstmusikalisk samtidshistoria i en globaliserad värld. Det är lite som att försöka betrakta och se vad en impressionistisk målning föreställer. Står man för nära, ser man bara ett till synes slumpmässigt mönster av olikfärgade prickar. Står man för långt bort, försvinner alla nyanser och alla ytor ser ungefär likadana ut. Att skygglapparna lika gärna kan bestå av goda föresatser som förlegade fördomar, framgår av såväl undertecknads artikel (med anledning av ett av seminarium om barnlitteratur) Det madrasserade rummet är det enda sanna safe spacet som av Andreas Engströms recension av årets MaerzMusik i Berlin.

För den som vill fördjupa sig ytterligare i kritikens kris och möjligheter, bjuder vi på ett vittnesmål från kritikvärlden med titeln Den isolerade kritiken, också den författad av Andreas Engström. Kulturkritikens isolerade position i dagens offentlighet är ett problem som redaktörerna diskuterat mycket sinsemellan och som är den utlösande gnistan till denna tidskrift. Inte minst ett valår som detta känns det därför angeläget att kunna presentera en essä som reflekterar kring kritik, bildningsarv och influenser och vikten av oberoende, nämligen Torbjörn Elenskys ”På jättars axlar” – manifest för en borgerlig kultursyn där författaren hävdar ”att man kan leva och verka utan att ansluta sig till någon viss ideologi […] en borgerlig kultursyn [bör] vila på uppfattningen om den personliga växten”.

Numrets artiklar och tidskriftens övergripande ambition kan kanske sammanfattas som en önskan om att öppna upp för och bjuda in till en mångfald av kritiska röster, att låta en flod forsa fram, istället för den allt tunnare, mödosamt framsipprande rännil som i allt större utsträckning trängs undan av reklambetonade förhandsartiklar, uppsnack, mellansnack, nedsnack, underdånig hyllningsjournalism och storslagen väderkvarnsfäktning. Friskt rinnande vatten försätter förvisso inte berg, men lämnar avtryck efter sig. Fåror och skåror i marken och i sten som med tiden förändrar landskapet och avtäcker sådant som tidigare varit eller annars förblivit fördolt. Droppen urholkar inte genom sin kraft, utan genom att falla ofta.

En annan form av skåror i sten, är ristade eller numera oftare målade väggord. Från de kristnas hemliga tecken i Roms katakomber, via mexikanska muralmålningar och över den kinesiska kulturrevolutionens väggtidningar till dagens blandning av uppgivna och uppretade slag- och tänkeord, har väggorden rest tur och retur från maktens röst till de fattigas megafoner, något som undertecknad utforskar i den löpande uppdaterade fotoessän Listen to the walls som avbildar och reflekterar kring väggord från världens alla hörn. Också det ett slags kritiskt samtal som förs via randanmärkningar, klotter i tillvarons marginaler om man så vill.

Fortlöpande och kringresande är inte bara redaktionen utan också hela tidningen. Nästa nummer, #2, har tema ”På väg” och handlar om att röra sig mellan olika platser, tillstånd, identiteter, åldrar och sinnen. Därefter flyttar framåt augusti–september hela redaktionen tillfälligt verksamheten till Tehran och återför därmed de Persiska brev som gett #3 dess namn till Iran.

Om kritik är en viktig del av tidskriftens i brist på bättre ord själ, är samtalet en annan väsentlig beståndsdel. Och med avdelningen Inkast vi vill vi bjuda in dig att reagera på och interagera, samtala om man så vill, med tidningens innehåll eller ännu hellre tillföra något som gått oss förbi, lyfta fram något som vi annars inte hade fått syn på, som hamnat i vår döda vinkel, eller i vår blinda fläck.

Och precis som tidskriften är rörlig, växande och organisk, ännu i färd med att bli till, så är det här första numret det också. Nya artiklar och avdelningar liksom skribenter och fotografer tillkommer löpande, så håll utkik eller anmäl dig till vårt nyhetsbrev här.

Mobiliteten märks också i tidskriftens bärande redaktionella idé, nämligen tanken på att redaktionen inte är bara är mobil, flyttbar, utan också utbytbar. På samma sätt som den kan förflytta sig till Iran, kan den träda åt sidan och lämna plats åt andra att använda utrymmet till att berätta sin historia med den befintliga plattformen som stöd. Och likaså är formen föränderlig. Lika gärna som webbaserade, kan numren vara tryckta.

Väl mött & god läsning,

Øyvind Vågen

Ansvarig utgivare & redaktör
oyvindvagen@gmail.com

Nedan följer en lista över numrets alla artiklar som uppdateras i takt med att nya texter och bilder tillkommer.

Øyvind Vågen: Det madrasserade rummet är det enda sanna safe spacet

Andreas Engström: Att skriva konstmusikalisk samtidshistoria i en globaliserad värld.

Andreas Engström: Recension av årets MaerzMusik i Berlin.

Andreas Engström: Den isolerade kritiken

Torbjörn Elensky: ”På jättars axlar” – manifest för en borgerlig kultursyn

 

 

Sociala medier

Ett svar på ”Ledare Vår 2018 #1 – Kritik”

  1. Hej. Kul och intressant med ny tidskrift. Jag vill gärna prenumerera på det nyhetsbrev som nämns, men jag kan inte hitta någon länk.
    Allt gott och lycka till. Nu ska jag läsa ”På jättars axlar”
    /Jonas R

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *