”På jättars axlar” – manifest för en borgerlig kultursyn

Av Torbjörn Elensky

Det tycks ibland vara ett problem för borgerliga politiker och väljare att så mycket av den nyskapande kulturen i Sverige har en mer eller mindre tydlig vänsterprägel. Det kritiska, samhällskritiska, samtidskritiska, kultur- och civilisationskritiska innehållet i många av de verk som får störst spridning och som hyllas mest tycks alltid ha sin udd riktad mot Västvärlden, kapitalismen, borgerligheten, liberalismen.

Och intrycket förstärks ytterligare av att kultursidorna i de stora dagstidningarna i så hög grad numera viks åt debatt, som så gott som alltid förs med ett utpräglat vänsterperspektiv.

Min teori är att det är kultursidornas urval, vinklingar och debatt som bidrar till den här uppfattningen, för tar man del av konsten i sig, vare sig det handlar om böcker, konserter, pjäser eller de utställningar som görs på våra stora museer, gallerier och i andra sammanhang, går det ganska snabbt att göra sig en egen bild av ett mycket mer sammansatt och mångfacetterat fält, där mångtydighet, existentiella frågor, ibland rätt personliga problem, som kan ha mer eller mindre allmängiltighet, metakonst, alltså konst om konst, perceptioner, tankestrukturer och liknande och faktiskt mer eller mindre museal och arkivarisk verksamhet upptar en större del av utrymmet.

Jag är själv verksam som författare, vilket gör att jag ser hela denna problematik i någon mening inifrån den kulturella sfären. Samtidigt har jag aldrig identifierat mig med någon särskild politisk grupp, vilket gör att jag automatiskt räknas snarare till en borgerlig än till en vänsterintellektuell sfär. Själva denna idé att man kan leva och verka utan att ansluta sig till någon viss ideologi är, eller uppfattas åtminstone idag som en i princip borgerlig idé. Men mitt intellektuella och konstnärliga ideal går inte så lätt att koppla till någon viss ideell bas. Min vilja till förståelse gör att jag måste freda min rätt och mina möjligheter att vända mig emot alla sidor, när det är påkallat. Och, inte minst, att jag tar mig rätten att ibland höja mig över det hela, för att undersöka landskapet från en högre höjd, eller för den delen, vilket är minst lika viktigt, gräva mig ner i det underjordiska, för att bekanta mig med själva myllan ur vilken allt växer, förstå det låga, det underjordiska, marken under våra fötter. Är detta borgerligt? Jag tycker det är en knasigt reducerande etikett på något jag själv upplever som intellektuellt och konstnärligt, tja, sanningssökande, om jag får vara storslagen nog att kalla det så.

Min upplevelse som konstnärligt verksam är, i yttersta förenkling, att jag idag blir klämd mellan ett vänsterperspektiv som ser all kulturutövning som något som bör inordna sig i den politiska nyttan och den borgerliga sidan, vilken ser allt som konsumtionsvaror, den enskildes angelägenheter, det vill säga som underhållning bara. Tidsfördriv.

Det borgerliga bildningsarvet är en essentiell del av vårt kulturella, intellektuella arv. En borgerlighet, både i politisk och social mening, som vänder sig bort från detta, som förlorar kontakten med sin egen historia, kan knappast ens kallas borgerlig längre. Borgerlighet kan inte bara reduceras till en politisk etikett, som är mer eller mindre synonym med liberalism, och vars mål kan sammanfattas i önskan om största möjliga vinst, eller största möjliga effektivitet. En sådan hypermaterialistisk och, ja, närmast nihilistisk borgerlighet kommer att dö, och den förtjänar inget annat heller. Min avsikt i denna essä är inte att lägga fram några praktiska förslag för någon borgerlig kulturpolitik. Det är politikers och andras uppgift att utarbeta den. Att kulturlivet i ett litet land som Sverige inte klarar sig utan statligt stöd anser jag vara en självklarhet, och det tror jag även att de flesta borgerliga väljare inser. Men där vänsterpolitiker tycks se kulturen som ett verktyg för att forma medborgarna efter de rådande politiska idealen, på ett sätt där de idag tagit över kyrkans gamla roll som folkfostrare, borde, menar jag, en borgerlig kultursyn vila på uppfattningen om den personliga växten, och om rätten att få ha tillgång till en sfär bortom de dagspolitiska hänsynen. Kulturen måste kunna få existera i sin egen rätt, utan att instrumentaliseras för det ena eller det andra kortsiktiga syftet. Endast så blir den på allvar betydelsefull, och därmed i förlängningen också nyttig, i vid bemärkelse. Låt mig ta ännu ett steg tillbaka. Nietzsche skriver i Den glada vetenskapen (i översättning av Carl-Henning Wijkmark):

”Historia abscondita. – Varje stor människa har en retroaktiv kraft: all historia läggs för hennes skull på nytt i vågskålen, och tusen hemligheter ur det förgångna kryper fram ur sina gömställen och ut i hennes sol. Det går inte att förutse vad allt som en gång kommer att bli historia. Det förgångna är kanske fortfarande väsentligen oupptäckt! Behovet av retroaktiva krafter är ännu oerhört stort!”

Vad menar han med detta? Jag uppfattar det som att han menar att det hela tiden finns nya saker i historien att lyfta fram, det finns hela tiden nya saker i det förgångna som kan kasta nytt ljus över samtiden. Historien kan faktiskt förändras, och när den förändras så förändras också vår bild av oss själva, om än aldrig så lite. Men det finns också en annan, ännu mer filosofisk tydning av uttrycket, där det skulle kunna förstås som att det förflutna, allt annat lika och oförändrat, får en annan betydelse i efterhand, alltså retroaktivt, av att någon ny ”stor man” träder fram och gör något som kastar ett nytt ljus bakåt, över det förgångna. På detta sätt kastas till exempel ett nytt ljus över upptakten till den Franska revolutionen och Upplysningen av Napoleons väg till makten, som kulminerade då han kröntes till kejsare och tog kronan ur påvens hand och satte den på sitt eget huvud. Men ljuset från den händelsen och det tilltaget färgar också av sig på oss när vi tänker ännu längre tillbaka. Till exempel då vi funderar över Alexanders erövring av världen, den som bildat mönster för alla senare krigarhjältars bana, och den som inspirerade redan Caesar på hans erövringståg. Idag ser vi inte de här hjältarna som just hjältar längre. Vi ser dem som sammansatta gestalter, drivna av äregirighet, i en viss historisk situation. En del av dem var uppfyllda av personliga problem, Alexander till exempel alkoholist, och både han och Caesar bisexuella, vilket även påståtts om Napoleon. Vi vet också att den allra groteskaste varianten av den här sortens erövrarfurstar ställde till sådan skada att vi aldrig igen vill se någon av det slaget framträda – enligt vad vi tror nu åtminstone, men det kanske kommer igen, om inte på jorden så i erövringen av främmande planeter under kommande århundraden… den retroaktiva kraften är stark och viktig, men ahistoriska uppfattningar om det förflutna kan också leda vilse och faktiskt försvåra förståelsen.

Som det här påståendet att Alexander var bisexuell. Hade det begreppet ens någon mening på hans tid? På 300-talet före Kristus? Knappast. Det här var en förmodern tid, med helt annan syn på relationerna mellan könen, och på vänskap, särskilt de vänskapsband som formades i strid. Och för övrigt så hade även Alexander en litterär förebild, för både sin kärleksfulla vänskap med Hefaistion och sin krigarbana: nämligen den Akilles, som Homeros skrev om, och som alla grekiska, eller över huvud taget barn och personer som gjorde anspråk på att tillhöra den klassiska civilisationen, fick läsa om ända sen de första skolåren, och vars stora sorg i Iliaden som bekant är vännen, kanske älskaren, helt säkert vapenbrodern Patroklos död.

Låt mig tillägga ytterligare en sak här. Talet om stora män är idag fullkomligt utdaterat, och givetvis gäller det här som Nietzsche skrev även stora kvinnor. Den stora omtolkning av historia och särskilt kulturhistoria ur ett feministiskt perspektiv som görs idag är en av de viktigaste intellektuella tilldragelserna i vår tid. Och även sett i dess perspektiv, då hetärerna, de hemmavarande hustrurna, alla dessa våldtagna i krigen, de bortrövade sabinskorna, de tvångsförmälda prinsessorna, sköterskorna och tvätterskorna, träder fram ur historiens dunkel, är det helt omöjligt att återvända till den kliniska, ”rena” synen på historiska hjältar som framsprungna direkt ur intet, med enbart sitt mod och sitt stora geni som stöd.

Jag vet inte om T.S. Eliot inspirerades av Nietzsche i någon högre utsträckning, men intressant nog är denne kanske 1900-talets störste poet också en som uttryckte en mycket välutvecklad uppfattning om tradition, inflytande och förebilder, ur ett konservativt perspektiv. Om det idag uppfattas som något mera radikalt att peka på miljön, på sociala förhållanden och traditioner och andra förutsättningar som formar individerna, var det i början av 1900-talet, då Eliot utvecklade sin teori i den mycket betydelsefulla essän ”Tradition and the Individual Talent”, Traditionen och den individuella talangen, eller personliga begåvningen, snarare uppfattat som konservativt. Eliot ville fästa större vikt vid traditionens betydelse, för att balansera den då för tiden gällande uppfattningen att traditionen står i motsättning till ”förändring och förnyelse”. Han var själv en banbrytande modernist, men ansåg att en sann poet förkroppsligar hela den poetiska traditionen ända sedan Homeros, samtidigt som den uttrycker sin samtida erfarenhet. Den individuella storheten ligger alltså inte i den personliga originaliteten i första hand, utan i hur väl poeten förvaltar och i någon mening förverkligar, eller aktualiserar, den stora traditionen i kontakt med samtidens erfarenheter. Det finns ingen förnyelse utan kontakt med traditionen.

Här är det samma uppfattning, skulle jag vilja påstå, som går igen också hos Bela Bartók, eller för den delen många andra konstnärer under 1900-talet. Där vi medan det pågick mest såg uppror, skoj, avsteg från traditionen, framstår det i efterhand allt klarare att det i själva verket var traditionen som var förutsättningen också för de mest avantgardistiska övningarna. Vi skulle aldrig ha fått till exempel Salvador Dalí utan den manieristiska och barocka traditionen i konsten. Schönberg, tolvtonsteknikern, som ansågs så svårlyssnad, passar i själva verket perfekt in i utvecklingen från Beethoven via Brahms och naturligtvis Wagner och Mahler. Hur avgörande den enskildes personlighet och smak är kan vara svårt att exakt bestämma, men det är helt klart att även då vi inte själva tror, eller för den delen vill erkänna det så står vi, som uttrycket lyder, ”på jättars axlar”.

Eliots teori kallas för The impersonal theory of poetry, den opersonliga poesiteorin, men även i denna hans höga värdering av traditionen som grund för den poetiska förnyelsen finns samma slags upphöjande av det enskilda geniet som hos Nietzsche, och även här finns den där idén om en retroaktiv kraft, som en stor senare poet, i det här fallet, utövar på faktiskt hela den tidigare litteraturhistorien. Han skriver :

”What happens when a new work of art is created is something that happens simultaneously to all the works of art that preceded it.”

Alltså hela litteraturen, världslitteraturen, om ni så vill, men främst den europeiska traditionen för Eliot, är hela tiden närvarande, all poesi är samtida, och med varje nytt verk förändras hela poesin. Det är inte det enskilda verket eller den enskilde författaren poeten som är det viktiga, egentligen, de, eller vi, ingår alla i samma övergripande medvetande. Samtidigt är det varje enskild poets enskilda verk som har förmågan att förändra hela poesin.

Den här teorin var väldigt viktig för det som kallades New Criticism, och som var en central litteraturteoretisk rörelse vid mitten av 1900-talet, i vilken man vände sig bort från det personfixerade, det biografiska, och istället påbörjade den kritik och litteraturteori som bygger på närläsningar och analyser av detaljer i texter, liksom även intertextualitet, alltså hur texter relaterar och refererar till varandra. Många tycker att detta är tråkigt och att det i förlängningen har skapat en opersonlig poesi, som driver bort läsare och gör litteraturen till ett rent akademiskt intresse. Jag tycker visserligen själv att det är trist med teoretisk ensidighet, men i dagens personfixerade klimat, då kultursidorna innehåller mer av gulliga personporträtt och författare och andra konstnärer som talar ut om sina privata våndor än seriös kulturkritik måste jag säga att jag önskar att vi kunde komma fram till något slags syntes, ett sätt att tala om litteratur, konst och kultur som vare sig är helt blodlöst abstrakt och urvattnat, eller personfixerat så att kulturen bara blir till en underavdelning av kändiskulten, där författare kan bli till idoler, närmast, för folk som inte orkar läsa dem, medan böcker bara är smarta attribut, som man kan svänga sig med för att markera tillhörighet till det ena eller andra lägret. Ja, om nu böcker ens har den betydelsen längre… när jag gick i gymnasiet läste vi fortfarande Sartre, och satt på kafé och rökte – en ytlig stil, ett slags mode, som vi följde, men som faktiskt gjorde att vi kände oss tvungna att läsa på lite ibland också, för att inte göra bort oss. Vi förvaltade en valpig variant av drömmen om bildning som personlig växt och utveckling, fast vi knappt ens fattade det ännu.

En av de senare litteraturkritiker som arbetat i traditionen efter Eliot, men delvis gjort sin egen nytolkning av dessa idéer om ”opersonlig litteratur” är den amerikanske kritikern Harold Bloom. Han är kanske mest känd här för att ha ställt samman en maffig kanon ur världslitteraturen, med drygt 1500 verk, från Gilgameshtill Angels in America. Även en del svenskar är med på listan. August Strindberg, Gunnar Ekelöf och Per Lagerkvist, liksom Tomas Tranströmer. Men inte Selma Lagerlöf, CJL Almqvist, som jag själv uppskattar men som jag förstår är mera marginell ur världslitterär synvinkel eller Hjalmar Söderberg, som jag tycker absolut borde platsa. Det här är ju bara en persons, om än en väldigt lärd mans, lista, och den är så klart inte slutgiltig. Kanon är inget som gjuts i järn, det är en levande materia, som är ständigt föränderlig, men det kan nog vara nyttigt för oss att med jämna mellanrum göra upp listor, som vi kan orientera oss efter, förhålla oss till, ta avstånd från, föreslå kompletteringar eller strykningar i – till exempel som jag föreslår att Lagerlöf och Söderberg borde räknas med på denna lista. Det är inte farligt med dessa listor, och i praktiken existerar de ju redan, det viktiga är bara att artikulera dem, för oskrivna listor är det i själva verket svårare att förhålla sig till än skrivna – precis som oskrivna lagar.

Nå, denna magnifika lista är vad Harold Bloom är mest känd för, men hans viktigaste arbete är hans analyser av poetiska influenser, och den teori om litteraturen, som han konstruerat utifrån sina läsningar i boken The Anxiety of Influence– ungefär Inflytandets ångest, eller oro. Hans tes går i enkelhet ut på att poeter kämpar med sina föregångare, och de svaga poeterna går under i den kampen, medan de starka kan övervinna den ångest som föregångarnas inflytande skapar. En poet går nämligen vidare i historien genom att tillföra något nytt, men också då något som i sig skapar nya efterföljare, som tvingas slåss med denna poet i sin tur. Poesi inspireras i första hand av tidigare poesi, liksom musik av musik, konst av konst och så vidare. Naturligtvis förekommer även inflytande från samtiden, från världshändelser såväl som privata förhållanden i vilka poeten lever, men de är inte det litterärt avgörande. Han utvecklade denna teori djupare efter några år, reviderade den och återkom till den i A map of misreadings, som fördjupar sig i just hur poeter och författare, liksom vissa kritiker, gjort systematiska felläsningar i äldre litterära verk, vilket Bloom tolkar som ännu ett utslag av denna försvarsmekanism mot det annars allt för tyngande inflytandet från de stora föregångarna.

Vad ska man säga om den här teorin? Jag tror det ligger en hel del i den, det finns en kamp, om uppmärksamhet, en ärelystnad som också driver författare och konstnärer. Vi är inte alla bara snälla lamm, utan det är en rätt hård värld, med kotteribildningar, kritik bakom ryggen, fula knep, uteslutningar och favoritism, där ibland halvdana begåvningar kan stiga rätt högt om de bara ser till att hålla sig väl med rätt personer. Men, ok, nu talar jag egentligen om något annat än detta rent litterära, om ångesten inför föregångarnas och förebildernas inflytande och vikten av att göra sig fri. Jo, jag tror att man måste göra sig fri, försöka övervinna dem, men det finns många strategier för detta. Det är inte nödvändigtvis så att ett högstämt hjälteepos är den bästa medicinen för att bota stora barders inflytande, lika gärna kan lätthet, ett steg åt andra hållet, parodi, vara ett sätt att undkomma inflytanden som kan vara destruktiva. Minns att den första moderna romanen, i någon mening, alltså Don Quixote, faktiskt var en parodi, en drift med de höga förebilderna.

Hur ska den enskilda människan, konstnär eller ej, förhålla sig idag i denna fullskrivna värld? Där det inte finns några flyktvägar som inte redan tagits av andra många gånger om och där man hur man än gör man hela tiden befinner sig mitt inne i den väldiga labyrinten? Jag menar att det gäller att inse begränsningarna, och jobba utifrån dem, ibland med dem, ibland mot dem, sträva, hela tiden sträva – fast man kanske bör inse att det inte egentligen går att nå fram – efter att lära sig mer, efter att känna alla de möjliga strategier som finns för att hantera denna verklighet som täcker allt… Vi kan aldrig göra oss av med det förflutna, men vi ska inte heller sitta fast i det, slaviskt följa dess bud. Vi måste vara välbekanta med vår egen bakgrund, veta vilka våra lärare är och försöka överträffa dem. Erfarenheten visar ju att även imitation kan ge originella resultat, och att det inte alltid blir som man vill, hur goda intentioner man än utgår ifrån, så det är bara att jobba på. Det finns inget facit, och det finns ingen utstakad väg, men det finns metoder som vi kan lära oss av, en viss typ av ordning, och en tradition, som vi är dömda att förhålla oss till vare sig vi vill eller inte. Och personligen tycker jag då att det är bättre att förhålla sig till denna frivilligt och medvetet, för det är bara om man inte låtsas om den som den kommer att sluka en hel. Det gäller att leka med den, surfa på den, gräva sig fram genom den, sitta och meditera i den, leta efter guldkorn, kritisera den, lyfta fram bortglömda delar av den, och hela tiden tänka att det här lilla arbetet som jag kan göra på den är absolut inte avgörande, men det är viktigt det också, och kanske kan min retroaktiva kraft på något sätt också påverka den, litegrann åtminstone.

Ett är gemensamt för all kultur i alla tider: vi kommer inte undan våra föregångare, och inte heller våra efterföljare. Och det är, tycker jag, en rolig utmaning, mycket bättre än det helt abstrakta alternativet att vi skulle börja om på ett vitt blad varje gång. Det gör inget att världen redan är fullklottrad, det finns alltid plats för lite till. Avantgarde utan arv blir bara ett ständigt återuppfinnande av hjulet. Arv utan avantgarde är bara ett museum, dött. Bägge polerna behövs i det kulturella spänningsfältet. Frågorna om arvet, om det nationella intresset i att bevara och utveckla detta, vår lilla flik av den europeiska kultur som format oss sedan mer än ett årtusende, är viktiga. De är också känsliga idag, när de i så hög grad tycks ha tagits över av SD. Men att säga att vi behöver en svensk kultur är inte detsamma som att säga att vi behöver en nationalistisk kultur. Insikten i vårt arvs sammansatthet är en betydande grundförutsättning för ett vitalt förvaltande och förnyande av detsamma. Vi vill inte leva i något museum, ett Skansen som slukar hela landet. Vi vill leva i ett samtida samhälle, men ett där inte de gamla barnen slängts ut med det gamla badvattnet.

Det viktigaste uppdraget för en borgerlig kulturpolitik borde vara att värja kulturens rätt att befinna sig bortom politiken. Det innebär inte att inte konstnärer ska kunna ta politisk ställning, också i sin konst, utställningar kan visst få vara kampanjer för eller emot olika företeelser. Men de ska vara konstnärernas kampanjer, och det är som konst de måste fungera först och främst. Politiken då? Ja, den har också sin plats i kulturen. Själv skulle jag gärna se mer av öppna frågeställningar, fler utmaningar, verk där svaren inte alltid självklart är så på förhand givet vänsterpräglade. Verken borde föregå teorierna och de politiska förklaringarna, inte illustrera och befästa dem.

 

Torbjörn Elensky skrev texten 2015 vilken går i stora delar tillbaka på ett föredrag om inflytanden och påverkan som han höll i Ängelholm 2013.

Sociala medier

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *