Arcipel heter en festival för ny musik som startade 1992 i Genève. Till årets upplaga bytte de namn till Archip–elles. Den franska ordvitsen talar sitt tydliga språk: bara kvinnliga komponister.
Av Andreas Engström
Rör det sig då om en festival med ett särskilt kvinnotema? Nej, faktiskt inte. I festivalhäftet skriver festivalchefen Marc Texier uttryckligen att valet med endast kvinnliga tonsättare snarare är en symbolhandling för att visa att detta är möjligt. Visst känns det behjärtansvärt. Samtidigt kan jag inte kan låta bli att tänka ”klart det är möjligt”. Frågan är om denna form av symbolpolitik och symbolhandlingar är tillräckligt? Borde inte grunden för en festivals existensberättigande vara att, i det här fallet, i programkonceptionen på ett intressant sätt belysa och gestalta denna problematik, som i grunden utgår från den faktiska situationen att kvinnliga tonkonstnärer än idag är underrepresenterade på till exempel festivaler för samtidsmusik?
En så pass ambitiös festival – ambitiös i meningen många konserter – löper också en risk när programläggningen utgår från så bestämda kriterier att ordvitsen får en ytterligare, negativ association; nämligen risken att bli en både konstnärligt och tematiskt isolerad ö som inte är representativ för något alls och därigenom riktar sig till och når en betydligt mindre publikgrupp än vad man tänkt sig. Men nu var det inte så. De konserter jag upplevde präglades snarare av ett otvunget blandprogram och som därmed bekräftade mycket av min egen uppfattning: Det är inte bara”möjligt”, det existerar så pass många kvinnliga tonsättare från skilda generationer med olika estetisk inriktning att det här upplägget känns helt naturligt.
Hade jag utan denna programförklaring ens tänkt tanken att konserten med Ensemble Contrechamps var med enbart kvinnliga komponister? Vad vi fick uppleva var en typisk kammarkonsert med en handfull tonsättare med rätt olika estetiska kompasser, som Eva Reiter, Isabel Mundry, Hanna Eiermacher och där Chaya Czerniwins utforskande i de lägre registren i Ayre samt Anna Korsuns fantasifulla och humoristiska Plexusbildade två uppfriskande kontraster.
Berlinfestivalen Heroines of Sound, som gavs senast i juli, profilerar sig genom fokus på det estetiska och frågeställningar om genus och konstnärlig representation. De är ingen ”kvinnofestival”. Archip–elles var däremot en ”kvinnofestival”, även om de inte gjorde någon positiv särbehandling vid studentkonserten där även manliga komponister blev spelade. Och så var det utställningen med Pe Lang. Denna motiverades det av att han sedan länge jobbar tillsammans med Marianthi Papalexandri-Alexandri och att de enligt dem själva alltid är djupt involverade i varandras respektive projekt. Därmed planterades ett litet tankefrö om betydelsen av kollektivt arbete och rollfördelning mellan samtidsmusikens olika kreativa parter.
Som helhet funkade Archip–elles fint. Tar man varje konsert eller varje konsertdag för sig så kändes upplägget högst otvunget. Min främsta invändning gäller det kuratoriska, då upplägget för festivalen med mestadels traditionella konserter inte kändes så inspirerande. Och så hade det varit också om könsbalansen varit jämnt fördelad eller helt till männens fördel, som fallet som sagt trots allt ofta är.
Arcipel/ Archip–elles. Musiques d’aujourd’hui, 28 mars – 7 april 2019, Genève