Valkompassernas förledande saklighet och den smygande normaliseringen av SD

Av Andreas Engström

De valkompasser som presenteras i dagstidningar och public service har möts av en hel del kritik. Att besvara ett 20- till 30-tal frågor genom att kryssa i ”håller med helt” eller ”håller inte alls med” samt ”delvis”, får en att vilja skriva in konjunktioner som ”om”, ”eller”, lägga till en bisats, parentes eller rent av en fotnot. För att inte tala om sucka över att ingenting ställs emot varandra, resurserna är till synes oändliga och man behöver aldrig prioritera. Påminner en smula om det parti som för ett tjugotal år sedan gick till val på sänkta skatter och utökad social service. Till och med utvägarna ”ingen åsikt” eller ”hoppa över frågan” kan kännas som ett långt tydligare ställningstagande.

De flesta valkompasser tar upp ungefär samma frågor under ämnen som skola, integration, trygghet och försvar – det är ingen större skillnad, vissa frågor återkommer i kompasserna och sammantaget presenterar de ett hyfsat urval av några av de sakfrågor som varit uppe till diskussion under valrörelsen, sedan länge debatterats, eller som den om kärnkraften rent av fällt regeringar.

Jag har testat att göra SVT:s, DN:s, Aftonbladets och Arbetets respektive valkompasser med ungefär samma utfall. En procentsats används för att se hur nära man ligger ett visst parti. För mig har det i samtliga varit relativt jämt mellan de fyra röd-grön-rosa partierna (S, V, MP, F!) som alla ligger runt 70 procent. Därefter är det ett ordentligt hopp ned till de fyra borgerliga som ligger runt 40-30 procent.

Och där någonstans hamnar också Sverigedemokraterna.

Jag reagerar såklart på detta. Vart och ett av de fyra borgerliga partier, också Kd som jag skulle placera sist om jag fick rangordna dem själv, eller M som kommer sist i mina kompasser, är oändligt mycket bättre alternativ än SD. Det tar emot att ens skriva ordet alternativ i samma mening som SD. Hur kan de då hamna på samma nivå som de borgerliga? I Arbetet.se:s kompass placerar de sig faktiskt före samtliga allianspartier!

Svaret är uppenbart. Jag röstar ideologiskt. Jag vet var rågången går mellan de två huvudsakliga blocken – eller med modern svenska: regeringsunderlagen – i svensk politik. Men det innebär inte att jag enbart seglar uppe i det blå (eller röda). Även om det alltid finns överlappningar mellan partierna i vissa frågor så är sakfrågorna i grunden en återspegling av ideologin. Och samma gäller faktiskt för frågorna i valkompasserna – från synen på arbetsrätt och miljöskatter via den litet större diskussionen om vinst i välfärdsbolag till den eviga frågan om NATO. På så sätt är valkompasserna litet bättre än sitt rykte.

Men inte när det gäller SD.

Korrelation mellan ideologi och sakfrågor som gäller för de demokratiska partierna (S, V, Mp, M, L, Kd, C samt Fi) finns inte vad gäller SD. Som bekant tycker de litet hipp som happ i det mesta, svänger i sakfrågor och röstar inte sällan som relativt nyligen i frågor om arbetsrätt och pensioner tvärtemot den föregivna egna övertygelsen. Följden blir att de ofta beskrivs som ett parti som ligger ”utanför höger- och vänsterskalan”. I den politiska vardagen må de olika ställningstagandena förefalla tämligen okontroversiella – precis som övriga partier har de en åsikt om allt från förmögenhetsskatt till skatten på drivmedel. Låt vara för att de jämfört med övriga partier har märkligt svårt att presentera en trovärdig eller ens begriplig budget som ju är det dokument där man stakar ut den sakpolitiska inriktningen, hur man tänker sig att den övergripande ideologin ska kunna förverkligas.

Men detta är trots allt helt underordnat de maktpolitiska strategierna samtidigt som enda frågan som egentligen driver dem är att motverka allt som de anser ligga för långt bort från det förment svenska. Det är här som SD skiljer sig i grunden från övriga partier. Men detta återspeglas inte i så som valkompasserna är utformade.

En bild av vad SD är för parti får man inte genom att ställa frågor om vad de anser om det fria skolvalet, landstingets roll för sjukvården eller flygskatt, vilket är några av de frågor som finns i de flesta kompasserna. Inte heller vad de anser om mer parentetiska frågor som strandskyddet eller köttskatt. Man får det inte ens genom att ställa frågor om tiggeriförbud, förbud av niqab i skolan eller titta på hur de ställer sig i valet mellan temporära respektive permanenta uppehållstillstånd.

En bild av SD får man genom att ställa frågor som rör synen på nationstillhörighet, fri press och public service samt genom att analysera deras kulturbegrepp. Inte genom att fråga sig hur de vill styra nationen, utan genom att granska vilka de alls anser hör hemma inom den nationella gemenskapen. En bild av avgrunden gentemot övriga partier blev tydligt igår när Anni Lööf blev rasande när Jimmie Åkesson under partiledardebatten sade rakt ut om invandrare att ”de hör inte hemma här”. I dessa frågor avviker SD helt från de andra partiernas syn.

När jag testar att ändra något enstaka svar i mina valkompasser, som att vara ”helt för” eller ”helt emot” förbud av niqab i skolan, tiggeriförbud, så pendlar SD i DN:s valkompass från att vara ett bland flera tänkbara borgerligt alternativ till att bli det främsta, det alternativ som anses ligga närmast mina övriga ställningstaganden. Frågan om niqab i skolan är svår och något som de demokratiska partierna har olika åsikter om. Men en sak är säker, åsikterna är byggd på annan ideologisk grund än SD:s.

I grund och botten speglar valkompasserna ganska väl de demokratiska partiernas ideologiska bas. Men precis som i de sista partiledardebatterna samt i andra partiledarintervjuer ställs inte de frågor som skulle blotta vad som skiljer SD från alla andra partier. Det är ett stort misslyckande och ett ytterligare exempel på en normalisering av det djupt antidemokratiska partiet Sverigedemokraterna.

Sociala medier

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *