Ljuset sätter rummet i rörelse när samtid möter barock

Av Andreas Engström

Jag hade länge svårt för Olafur Eliassons konst. I bästa fall kunde jag uppleva en storslagenhet som var överväldigande men där ljus, ljud och objekt framkallade ett slags dimma som snarare än kittlade fantasin kändes påträngande och kvalmig. Till detta kunde läggas färgskalorna, klangfärgerna och materialen vilka sammantagna mest aktualiserade ett slags sofistikerad new agekonst utan tuggmotstånd.

Med utställningen på Martin Gropius Bau i Berlin våren 2010 kom jag så smått att omvärdera min åsikt. Estetiken var densamma; såväl detaljer som utformning kändes igen, men när jag steg in i denna värld av ljus, speglar och rök blev jag varse hur väl avvägt och funktionellt in i minsta detalj allt var – utan att det blev tråkigt eller för påträngande. Här fanns samma vilja att omsluta och överväldiga besökaren men tilltalet var som att bjudas in till en annan värld där andra regler eller naturlagar gäller. Något som ytterligare fick mig att se på Eliassons konst med andra ögon var när jag ett år senare våren 2011 kort innan den officiella öppningen fick möjlighet att besöka det nybyggda konserthuset Harpa i Reykjavík. Storslaget och överdådigt är diminutiv i sammanhanget. Men framför allt fanns ett arbete på detaljnivå som gjorde att ljuset utifrån fick sin perfekta verkan genom glasfasadens gränssnitt. Därigenom skapades dels en färgad rymd inuti huset, och dels kunde ytskiktet på huset där det ligger vid vattnet liksom uppgå i den isländska naturens vattenrörelser, solljus och norrsken.

Det var med lika delar av tillförsikt och nyfikenhet som jag gick för att se Eliassons senaste projekt som är scenografin och ljussättningen till en uppsättning av den franska barocktonsättaren Jean-Philippe Rameaus opera Hippolyte et Aricie. Nu rörde det sig alltså om de material som snarare ska fylla just ett konserthus.

Operan som föreligger i tre versioner och bygger på Jean Racins redan vid tiden för komponerandet (första versionen är från 1733, denna den tredje från 1757) klassiska drama Phèdre. Librettot av Simon-Joseph Pellegrin är anpassat efter konventionerna i den franska operan som till skillnad mot det fransk-klassiska dramats naturtrohet skulle presentera något enastående, fantastiskt för att på så sätt trollbinda publiken. Med denna opera fick Rameau ett relativ sent genombrott som dock var så starkt att man absolut kan betrakta denne samtida med Bach och Händel som Frankrikes motsvarighet till de bägge giganterna. Utanför Frankrikes gränser framförs Rameau dock sällan så det var inte bara dirigenten Simon Rattle tillsammans med Eliassons ljus och scenografi och Aletta Collins regi och koreografi som redan på förhand gjorde detta till en unik uppsättning på Staatsoper i Berlin.

Musiken har barockens ornamenterade yppighet och drivande rytmik, något som förvaltades väl av sångarna och orkestern. Det som verkligen gjorde föreställningen var dock koreografin i samspel med scenografin, som utöver några spegelskivor inte innefattade några som helst objekt eller kulisser.

Mina tankar gick direkt till utställningen på Martin Gropius Bau och konserthuset i Reykjavík. För om det var något som blev tydligt var hur Eliasson återkommer till grundelementet ljus för att levandegöra rörelser och ytor och därmed utvidga rummet.

Under föreställningens gång blir kropparna i rummet medels ljus och speglar del av ett slags naturfenomen – som ofta, inte minst i kraft av sin naturlighet, framstår som just fantastiska och overkliga. Genom projiceringen och förflyttningen av ljus och skuggor hamnar rummet och ytorna i ständig rörelse: Speglarna som dansarna håller i händerna och bär på huvudena gör dem till levande naturfenomen när strålarna projiceras ut genom salen. Med ljusen i speglarna skapas rum, ytor –och med rörelser bildas nya ljusrum.

Dans och rörelse kom att vara en viktig ingrediens i den franska operan under Ludvig XIV där överdådigheten skulle vara ett uttryck för makt. Iscensättningen är också delvis inspirerad av spegelsalen i Versailles utifrån vilken Solkungens glans strålade ut. Såväl metaforiskt som konkret skulle man kunna se denna uppsättning som ett steg i riktning mot barocken. Men med tanke på Eliassons konstnärliga historia att arbeta med just ljus- och spegeleffekter skulle man lika gärna kunna säga att Eliasson här tar barocken till samtiden. Det blir i alla fall tydligt att det är i dessa slags sammanhang – stora operaproduktioner, utsmyckning av konserthus – som Eliassons konst verkligen kommer till sin rätt.