Av Silvia Badulescu
Vi, personalen vid Österåkers stadsbibliotek, är på väg till Norge för att besöka två folkbibliotek, det kommunala biblioteket i Drammen och Deichman, huvudbiblioteket i Oslo, som motsvarar Stockholms stadsbiblioteks huvudenhet vid Odenplan.
Vi tar tåget från Öst till Väst i Skandinavien, passerar en riksgräns. Vi talar nästa samma språk och har en i så stor omfattning en gemensam historia. Ändå är det som att komma till en annan värld. Både vad gäller bibliotekens resurser och anseendet de åtnjuter.
Tågresan till Drammen börjar med att vi får beskedet att tågsträckan är inställd på grund av elfel. Jag skriver till vår kontaktperson i Drammen och meddelar vårt läge, att vi, nio biblioteksanställda från Sverige, avvaktar ytterligare besked om när och om vi kan komma fram. Jag får svar omedelbart att vi är mycket välkomna när vi kan; de har tillägnat oss hela dagen! Det kommer visa sig att personalen i Drammen verkligen har lagt ner tid och omsorg för att ta emot oss.
Vi ankommer en timme senare än vi beräknat, och blir mötta vid tågstationen och visade vägen till biblioteket.
Vi kommer så småningom fram ett litet torg där biblioteket ligger. Det är en förre detta fabriksbyggnad som huserat ett pappersbruk. Vi får höra att universitetsbiblioteket och folkbiblioteket var sammanslagna under en period, men eftersom verksamheterna och resursfördelningen hade skida ändamål kom de att separeras. Till exempel går en stor del av resurserna vid ett universitetsbibliotek till specialiserade tidskriftsprenumerationer medan vid ett folkbibliotek har den sociala och folkbildande delen ett större fokus. I vilket fall som helst så ligger de båda organisationerna i tät anslutning till varandra.
Väl inne bjuds vi på fika vid ett underbart dukat bord med norska jordgubbar och macarons. Efter en kort presentation i personalutrymmet går vi vidare till den publika biblioteksdelen. Här öppnar sig ett rum med överblickbara låga hyllor och inbjudande möblering: Myshörnor för bilderböcker, soffor med hörlurar och medier för både barn och vuxna finns tillgängliga, och alla samsas utan några synliga konfliktytor. Ett kafé finns också inne i själva rummet – ser man på, det går att dricka kaffe och läsa en bok, samtidigt! Framför allt verkar drycker och bullar och socialt disponerade stolar och bord inte ha någon negativ effekt på bokbeståndet. Det ska också nämnas att samma rum har så kallat ”meröppet”, det vill säga öppet under vissa tider för bibliotekskortsinnehavare utan att personalen är på plats. På något sätt verkar detta fungera. Det finns meröppna bibliotek även i Sverige men med tillhörande skräckexempel dessvärre.
Från de stora fönstren har man en bedårande utsikt över Drammenselva och stadens gamla centrum. Över älven går den tredelade bron med det självbeskrivande namnet Ypsilon. Söndagsflanörer slinker enkelt in på biblioteket eftersom man har öppnat upp även delen som speglar sig mot andra sidan av staden. Utökade öppettider, trivsel och harmonisk samvaro för stadens innevånare!
Programscenen en våning upp men med samma fantastiska utsikt är en attraktion i sig. Här finns en bar med äkta vinglas och serveringsmöjligheter som kan dras fram vid evenemang. Detta alltså på ett folkbibliotek i en av Oslos kranskommuner, i huvudorten Drammen med en befolkning på cirka 60.000!
Ännu en våning upp finns den dedikerade barnavdelningen, med datorspel, brädspel, och instrument. Även här verkar alla kunna samsas utan att bli bevakade och tillsagda av personalen. Vi får heller inte höra om några incidenter. Detta rum ska inte avvecklas, utan mycket byggs om och utökas, det är ett ständigt pågående utvecklingsarbete. Ett nytt verkstadsrum ska tillkomma, med mötesplatser och konst.
Fulla av intryck vandrar vi tillbaka till vår välkomstplats där det berättas mer om bibliotekets roll inom kommunen och samhället i stort. Bibliotekarier konsulteras när man bygger skolor och annan samhällsservice, de nätverkar med andra kulturaktörer i staden, och biblioteket bjuder in till politiska debatter utan att bli ifrågasatt. På tal om politik får vi höra att inget parti på hela skalan från vänster till höger, har något otalt med biblioteket, eller skulle komma med något förslag på inskränkningar. Biblioteket verkar vara ha ett egenvärde hos alla väljargrupper.
Mätta på kunskap avrundar vi besöket och drar vidare till en av stadens trevliga asiatiska lunchrestauranger, där maten håller middagskvalitet.
…
Följande dag promenerar vi till Deichman, Oslos stadsbibliotek. Huvudbyggnaden är ståtlig, historiens prägel synlig. Bibliotekshuset byggdes ändamålsenligt, och blev klart 1933. 2011 tog den skada av attentatet vid regeringsbyggnaden som befinner sig i närheten. Åtta år senare står nu det klart att biblioteket flyttar till nya lokaler.
Vi blir emottagna av en bibliotekarie som ansvarar för programverksamheten. Återigen ges vi en omsorgsfull visning och presentation av hela biblioteket, med början i barnavdelningens berättarsoffor, omringade av böcker på många olika språk.
Detta lägger vi speciellt märke till eftersom i Sveriges huvudstad på går det något i motsatt riktning. Rummen är färgglada, möblerna mjuka och inbjudande, golvet täckt av mattor som skapar läsgrupper som små öar. Lite vemodigt att verksamheten kommer flytta från dessa rum med platsskapad konst, men ett nytt är under byggnation och det inger hopp.
Vidare går vi över till en stor poesiavdelning, där även verk på engelska ingår. Annars verkar det vara en självklarhet vid norska bibliotek att svensk litteratur står tillsammans med böcker på norska, något som knappast förekommer på motsvarande sätt på andra sidan gränsen.
Centralt i byggnaden ligger den stora salen, om än mindre till formatet än den tillhörande Stockholms stadsbibliotek. Dock är den desto mer inbjudande och ljus, med soffor och bord, en för tillfället dold scen och utsmyckad med charmiga vintagemöbler.
I rummet intill tar de ”unga vuxna” plats; här finns sällskapsspel, en helutrustad verkstad med symaskiner, t-shirttryck, 3D-scanner och dito skrivare, samt annat kreativt pyssel. En dedikerad verksamhetsledare finns på plats och visar oss runt. Här kan man även låna olika instrument. Musik i många av dess former, noter, CD och vinyl och beskrivande litteratur. Mattor, gardiner och blommor ger en hemtrevlig känsla. Lust och nyfikenhet väcks. Verksamheten pågår i ett ständigt närvarande lugn, i total avsaknad av tillsägelser från personalen.
Deichman, varför heter folkbiblioteket så? Jo, det har att göra med grundaren Carl Deichman som under upplysningens 1700 tal testamenterade en storbokgåva för att bilda landets första öppna och offentliga bibliotek. Kan man se en avsikt i detta? Att man i Norge anser att upplysning och tillgängliggörande av vetenskap är ett värde som är relevant än idag? Ett varumärke för kunskap och inte kommers, eller skor för den delen?
Långsiktigheten sträcker sig nämligen inte bara bakåt i tiden, utan som man tycker borde vara självklart även in i framtiden. Vi får höra om ett unikt bokprojekt som får stå som en metafor för norsk bibliotekskultur: Framtidsbiblioteket (förvisso inte hemmahörande vid biblioteken i Oslo, men som ändå lyfts fram av huvudbibliotekets personal och det arrangeras bokcirklar med avstamp i detta). Detta går ut på att man planterar träd som får växa till sig och av vilka man tillverkar papper som framtidens böcker trycks på. Världsförfattare donerar manus till projektet, som blir till böcker i framtiden när träden har vuxit klart. Oslos borgmästare var med vid den senaste ceremonin, manusöverlämnandet av den koreanska författaren Han Kang. Bland tidigare medverkande kan nämnas Margaret Atwood. Alla bidrag hålls undan offentligheten fram tills dess att tiden är inne för tryck. Tidsperspektivet är inte mindre än 100 år.
Som sagt byggs det ett nytt bibliotekshus. Detta är en storskalig investering i miljardskala för Oslo stad. Samtidigt är det bara en av flera större satsningar i kulturutvecklingen. Det ska också byggas ett nytt Munchmuseum och därtill tillbyggnad av andra minnesinstitutioner, som Vikingskipshuset på Bygdøy. Det nya biblioteket beräknas stå klart i år, 2019, och flytten ske 2020. Det står stolt och har en synlig placering vid Oslos centralstation och i närheten av stadens nya operahus.
Vad jag ovan beskrivit är en i högsta grad lyckad och inspirerande arbets- och ortbildningsresa till vårt västra grannland. Det handlar om erfarenheter som dessvärre lyser med sin frånvaro inom svensk biblioteksdebatt I Stockholm är man i gång att omorganisera och flytta ut Internationella biblioteket, kommunens bibliotekspersonal ska krympas och utredningen för renoveringen av huvudbiblioteket har fått läggas på is med följden att McDonald’s och 7-Eleven blir kvar som det första besökaren ser vid huvudentrén mot Sveavägen.
Vad är det som gör att man i vårt grannland Norge kommit att på ett helt annat sätt värdesätta biblioteken?
I Köpenhamn utgör redan biblioteket Den Sorte Diamant ett landmärke, i Helsingfors har man nyligen invigt nya folkbiblioteket Ode, och Oslo står nu på tur.
Stockholm, när blir det dags även här för en upphöjning av stadsbiblioteket?