Kritiken söker sin mening. Tankar från Baltic Musicological Conference i Vilnius

Av Karolina Rimskytė

En kritiker, vad är det? Kanske tänker man på en strikt, obarmhärtigoch ovänlig person, som skriver om konst snarare än utövar den. Men vi vet att det är en kliché. Kritik handlar om den ärliga och uppriktiga kommunikationen mellan de inblandade – inklusive mottagaren av kritiken – vilken kan främja såväl utvecklingen som förståelsen av verket. Men förstår alla skapande, inklusive kritikerna, verkligen detta? Och uppskattas verkligen den oberoende kritiken? Som ung, litauisk kritiker, verksam i min egen närmiljö slås jag ofta av en känsla av oärlighet när jag läser kritik. Handlar det om att Litauen är ett litet land eller är det ett symtom på en mer allmän sjuka? Detta var några av de frågor som debatterades och diskuterades under den 46:e upplagan av Baltic Musicological Conference som 2018, 23-26 oktober, hölls i Vilnius.

Fortsätt läsa ”Kritiken söker sin mening. Tankar från Baltic Musicological Conference i Vilnius”

Det nya alfabetet – vad är det, och hur många? / The new alphabet – what is that, and how many?

Av Miriam Rasch

[svenska, english below] Vad är ett alfabet? Jag gillar frågor som är både fånigt enkla och samtidigt förvirrande. I den bemärkelsen är öppningsdagarna för ett nytt långtidsprojekt 2019-2021 vid Haus der Kulturender Welt (HKW) i Berlin med titeln Das neue Alphabet nog så tillfredsställande. Men allvarligt talat, vad är egentligen ett alfabet? Och kan nya förekomster av alfabet verkligen födas?

Fortsätt läsa ”Det nya alfabetet – vad är det, och hur många? / The new alphabet – what is that, and how many?”

Ljuset sätter rummet i rörelse när samtid möter barock

Av Andreas Engström

Jag hade länge svårt för Olafur Eliassons konst. I bästa fall kunde jag uppleva en storslagenhet som var överväldigande men där ljus, ljud och objekt framkallade ett slags dimma som snarare än kittlade fantasin kändes påträngande och kvalmig. Till detta kunde läggas färgskalorna, klangfärgerna och materialen vilka sammantagna mest aktualiserade ett slags sofistikerad new agekonst utan tuggmotstånd.

Reinoud Van Mechelen (Hippolyte), Anna Prohaska (Aricie) och Staatsopernchor
(c): Karl och Monika Forster
Fortsätt läsa ”Ljuset sätter rummet i rörelse när samtid möter barock”