Av Andreas Engström
”Jag tror det ligger väldigt mycket i människans natur att älska listor.” Så inledde Lars Trägårdh sitt anförande under presskonferensen där kulturkanonen offentliggjordes. Jag med, ska sägas. Kan då listorna vara till mer nytta än något som man tjötar om tillsammans med några kompisar över en öl? Ja det menar Dmitri Plax som i en kort kommentar på Expressen skriver att han som invandrad svensk absolut kan ha nytta av detta. Han ”vill gärna veta vad en del svenskar anser vara svensk kultur och – utifrån det – vad andra svenskar inte anser vara svensk kultur och i så fall varför.”
Plax har en poäng även om han sprider vad som vid det här laget blivit något av en vandringssägen, nämligen att det är ett vanligt förekommande fenomen att infödda svenskar menar att det inte finns någon svensk kultur att tala om.
”De absolut flesta i min omgivning och i mitt flöde som ondgör sig över den nyligen presenterade kulturkanon är människor som inte behöver bekymra sig för att fastställa sin kulturella identitet i dagens Sverige”, skriver Plax vidare. Förutom att jag är tveksam till om Plax som anhängare av en kulturkanon därmed representerar invandrande svenskar och deras behov av att luta sig mot en lista skjuter han uppenbart förbi målet.
Jag har från den dagen Tidöpartierna började flagga om detta med kulturkanon faktiskt inte sett eller läst särskilt många invändningar mot kulturkanonen i sig. Möjligen att man upprörts över – eller hånlett åt – att de som driver frågan hårdast, som Ebba Busch och kulturministern själv är så uppenbart obildade på området. (Och om man talar om konstarterna så får jag intrycket att det även gäller utredaren Trägårdh själv, men det låter jag vara osagt, jag skriver det blott antydningsvis inom parentes.)
I ett Facebookinlägg från mer officiellt håll, från Mattias Lundberg, som ingick i expertgruppen med inriktning på musik, skrivs klargörande att vad som nu blir av detta handlar om hur ”det hädanefter kommer att behandlas av Kulturdepartementet, minister och riksdag”. Men så gott som all kritik har varit riktad mot den kulturpolitik som sittande regeringen bedriver och där kanonen i sammanhanget framstår som ett billigt spackel på en eroderad grund som man låter bli att underhålla eller rentav undergräver.
Till skillnad mot vad Lundberg verkar tycka är därför den kritik som Lawen Redar i debatt mot Parisa Liljestrand i Svt riktade mot regeringens kulturpolitik i högsta grad relevant.
Det är som sagt inte listan i sig som är problemet och heller inte hur en framtida regering och kulturdepartement kommer att förhålla sig till detta. Det är vad som sker här och nu. Och i detta här och nu har regeringen, hur mycket Parisa Liljestrand i Svt än blåljuger och påstår motsatsen, valt att svälta ut såväl det fria kulturlivet som institutionerna och folkbildningen: Kungliga operan, Dramaten, museerna, kulturskolan, studieförbunden, folkhögskolor, public service, den fria konsten. I stort sett hela kulturlivet.
Jag har svårt att tänka mig hur utredningen och listorna skulle påverka Moderaternas kulturpolitik – det ligger liksom i partiets DNA att inte vilja tilldela kulturen offentliga medel. Och det är där som debatten borde ta sin början – hur vi skall bära oss åt för att få en kulturpolitik värd namnet. Eller bara göra uppror mot den kulturpolitik som nu bedrivs.
Andreas Engström
https://shorturl.fm/V1S8V