Former av närvaro

Vad händer med skapandet när jaget träder åt sidan? Från barndomens varseblivning till måleri och fri improvisation söker Petra Werner former av närvaro där något ännu okänt kan ta gestalt.

Av Petra Werner

I mina tidigare texter har jag behandlat teve och film, musik och konst, men mitt egentliga akademiska huvudämne är estetik, detta så svårfångade ämnesområde. Estetik handlar om att även form har ett innehåll, och det gäller då att söka definiera detta formens innehåll. I nedanstående text försöker jag med avstamp i personliga erfarenheter och konstnärlig verksamhet av olika slag formulera en vardagens estetik, med förhoppningen att också bidra med ett perspektiv på begreppet estetik.

Fortsätt läsa ”Former av närvaro”

Utdrag ur Hässlichkeit 1. Kronologi över en behåring

Av Moshtari Hilal

Översatt från tyska av Øyvind Vågen

Det är sommaren 1999 och min mamma ler mot mig när jag sitter på ryggen på en ponny. Den bär runt mig i en ring. En tysk kvinna klappar djuret. För ett ögonblick tror jag dock att det är mig hon klappar. Hennes hand stryker över mitt håriga ben.

Det är hösten 2004, jag sitter på bussen på väg hem. En liten tysk flicka, yngre och mindre än jag, frågar högt sin mamma: ”Varför har flickan där skägg?” Jag sitter mitt emot båda, sänker blicken, rusar av bussen vid nästa hållplats.

Det är sommaren 2006, jag sitter med rakade ben och shorts bredvid A i en trampbåt på sjön i stadsparken. A, denna vitblonda pojke med ljusblek hy och isblå ögon, tittar på mina lår: ”Varför har du svarta prickar där?” säger han. Jag sänker blicken och räknar de mörka hårrötterna som skimrar genom min hud.

Fortsätt läsa ”Utdrag ur Hässlichkeit 1. Kronologi över en behåring”

Utdrag ur Hässlichkeit 2.

Av Moshtari Hilal

Översatt från tyska av Øyvind Vågen

I och med den kommande AI-drivna utvecklingen av medieproduktionen kommer vi förmodligen att få uppleva hur de här förändringarna intensifieras. Medan antikens skulptur med dess symmetriska ideal under 1800-talet utgjorde ett exklusivt skönhetsideal, blir vår tids motsvarighet ett porlöst, symmetriskt cyborgansikte som utformats av artificiell intelligens och fungerar som både identifikationsyta och förebild. I essän Konstverket i reproduktionsåldern från 1935 skriver Walter Benjamin: ”Vad människor hade gjort, det kunde alltid göras efter av människor.” Den här inledande tesen stämmer lika väl på logiken hos kirurger som ser sig själva som konstnärer och härmar konstverk när de modellerar människor, som på den moderna självoptimeringens logik. Om det finns en teknisk bruksanvisning för att massproducera det perfekta idealet finns det inte heller något som står i vägen för spridningen av det här idealet. Idealiserade förebilder var i regel exklusiva och just därför åtråvärda. Det samtida idealet utger sig dock för att vara reproducerbart: med rätt kosthållning, rutiner, disciplin, produkter och behandlingar.

Fortsätt läsa ”Utdrag ur Hässlichkeit 2.”