Teve har ibland beskrivits som ett flyktigt medium, där en person kan vara vida berömd den ena dagen och helt bortglömd den andra. Teve kan onekligen peka på hur kort minnet är, och hur något kan framstå som daterat bara ett decennium senare. Lasse Holmqvist är ett exempel på en tevepersonlighet som under sin verksamma tid var en av Sveriges mest välkända människor, men som idag torde vara helt bortglömd av alla som är under femtio år. Det är inte säkert att alla över femtio heller har någon tydlig bild av honom, åtminstone inte av hans omfattande programproduktion. De flesta brukar på sin höjd kunna nämna Här är ditt liv om man frågar om Holmqvist, och den teveserien gjordes på åttiotalet. Som så ofta när det gäller tidig svensk television har en hel ymnighet av information och produktion fallit i ohjälplig glömska. Föreliggande text är ett försök att bringa liv i något av detta.
Svensk public service riskerar att urholka sitt förtroende när programledare utan fördjupad kunskap får definiera komplexa samhälls- och kulturfrågor. Den senaste tidens skildringar av nämndemannasystemet och porträttet av pianisten Jan Johansson visar hur slentrianmässiga förenklingar och felaktigheter sprids till miljonpublik – och lämnar både experter och tittare förbryllade.
Av Petra Werner
Jag råkade för ett år sedan hamna framför ett teveprogram som jag inte tidigare hört talas om; Hur fan hamnade vi här, och fick då ta del av en både påfallande banal och pinsamt okunnig vidräkning av nämndemannabegreppet. En, för mig då okänd, person vid namn Messiah Hallberg går i detta program i all hast igenom begreppets bakgrund och nedgör på ett otroligt raljerande, och dessutom okunnigt och felaktigt sätt, hela idén med nämndemän. Han låter också diverse allmänhet yttra sig, gärna på en lätt skrattretande dialekt och visar på alla sätt hur otroligt galet och närmast sinnessjukt detta med nämndemän är. Då jag själv hade varit nämndeman i åtskilliga år såväl i Förvaltningsrätt som i Tingsrätt så fick jag nästan en chock av denna, i svensk public service, uppvisning i okunskap och bristande respekt för en viktig samhällsfunktion, där jag dessutom inte kände igen en enda detalj i det timslånga programmet.
Här får vi följa med in Eric M. Nilssons unika dokumentära värld, där gränserna mellan essä, poesi och kritik suddas ut. Genom experimentella grepp och oväntade perspektiv utmanar Nilsson både publikens vanor och dokumentärfilmens regler. Följ med på en resa genom svensk televisions mest nyskapande period – och möt en filmskapare som ständigt gör världen ny.
När man frågar människor vad de minns av tidiga svenska barnprogram svarar de ofta Andy Pandy, Anita och Televinken och Humle och Dumle. Det är kanske inte så konstigt då de alla är särpräglade karaktärer som regelbundet återkom i tablån. Men det är heller inte helt fel att minnas just dessa tre programserier, då de faktiskt ingår i de allra första barninriktade produktionerna, även om den förstnämnda inte är svenskproducerad. De första svenska programmen med inriktning för barn har i likhet med Andy Pandy just dockor som huvudpersoner, som till exempel Felindaskolan (1957), och så en variant av denna programform, Anita och Televinken som startar 1964 och fortsätter långt in på sjuttiotalet. Även om Humle och Dumle i Kapten Bäckdahl, visad från 1958, egentligen är upp- och nedvända mänskliga ansikten med målade hakor, får de räknas in i denna grupp då de påminner mer om dockor än människor.
Efter att i förra numret bidragit med en mycket uppskattad essä om den svenska tv-personligheten Ria Wägner återkommer Petra Werner med en fördjupande artikel om skräckgenren i allmänhet och tv-serien Skräckens hus(Rose Red). Kokpunktens Kraków-baserade krönikör Sonia Engström skriver denna gång om intresset för den ukrainska folkdräkten Vysjyvanka och bärandet av den som en symbolisk motståndshandling riktad mot Moskva.
Soly Erlandssons återkommer även hon med en essä där hon diskuterar John Steinbecks roman Vredens druvor om fattiga lantbrukare under 1930-talets missväxt och depression och Mina Salehpours dramatisering av romanen på Dramaten i Stockholm. Hur gestaltas de i romanen så pregnanta temana som empati, medmänsklighet och mellanmänskliga relationer i pjäsen?
Ironi och pastisch var vid slutet av 1960-talet en ny företeelse i rockkulturen. Andreas Engström skriver om ett par av Frank Zappa och The Mothers album från denna tid som förenar experimentalism, pastisch och kulturkritik.
Med anledning av den nyöppnade utställningen med Olle Bonniérs konst i Norrköpings konstmuseum publicerar vi här en äldre intervju med Bonniér om hans relation till avantgardemusik och målningen Plingeling.
Vi fortsätter också vår satsning på att publicera nyskriven svensk lyrik. Mickaela Persson som medverkade i förra numret med Dikterna till Åsa återkommer med en ny diktsvit och får sällskap av Xénie Bertell.
Vidare publicerar vi här den tredje delen med utdrag ur Eli Friedrich Getreus dagbok. Getreu var en ung judisk-österrikisk man i Wien vid tiden för nazisternas maktövertagande. Under sina tonår förde han dagbok och efter att tidigare publicerat hans betraktelse över kristallnatten samt flykten från Wien till Danmark kan man i detta nummer läsa om hans resa från Danmark till England där han hälsade på sina föräldrar som även de flytt undan judeförföljelserna i det av Tyskland annekterade Österrike.
Slutligen så bjuder på ett fotoreportage från tre städer vid vattnet av Øyvind Vågen.
Trevlig läsning önskar redaktionen för Kokpunkten I Critical Point
Film som uttrycksmedium kan beskrivas som en sorts avbild av det mänskliga psykets mentala processer där det finns uttrycksmässiga paralleller mellan till exempel det mänskliga minnet och filmens tillbakablickar. Den grundläggande uppsättning mönster och symboler vi använder i vår varseblivning tycks på något sätt återfinnas i filmmediet vilket också gör filmmediet till ett effektfullt sätt att återge fenomen och händelser. Vårt sätt att minnas gestaltas av filmens återblicksklippning, och vårt sätt att koncentrera oss av filmens närbilder.
I årets första nummer av Kokpunkten följer vi upp ett par teman från föregående nummer samt introducerar några nya.
Vi har glädjen att kunna fortsätta publicera skönlitterära texter. I detta nummer medverkar unga Katapultprisvinnaren Mickaela Persson med fem dikter ur nyskrivna sviten Till Åsa.
Eli Friedrich Getreu var en ung judisk-österrikisk man i Wien vid tiden för nazisternas maktövertagande. Under sina tonår förde han dagbok och efter att i förra numret publicerat hans både detaljerade beskrivning och analytiska betraktelse över kristallnatten får vi här följa honom under flykten från Wien till Danmark. Översatta utdrag ur dagboken publiceras framgent i kommande nummer.
Sara Shamloo Ekblad fortsätter att belysa tillgänglighet inom konst- och kulturlivet med att introducera frågan om synanpassning av biograffilmer. Detta kommer att diskuteras ytterligare i en artikelserie i de nästkommande numren.
Vi publicerar här den första artikeln i en återkommande spalt där våra medarbetare belyser olika teman inom den samtida och nära samtida litteraturen. Först ut är Andreas Engström som skriver om ett par skönlitterära böcker kring temat Donau.
Vi har glädjen att här introducera två nya medarbetare som framöver kommer att bidra regelbundet i Kokpunkten. Kraków-baserade Sonia Engström kommer att skriva om kultur i Central-och Östeuropa med viss betoning på konstmusik samt Polen och Ukraina, där hon tidigare bodde. Filmvetaren och konstnären Petra Werner bidrar här med den första i en serie essäer kring tv-mediet och film. Först ut är en artikel om den svenska tv-personligheten Ria Wägner.
Trevlig läsning önskar redaktionen för Kokpunkten I Critical Point
Tillhör du dem som minns Ria Wägner? Då är du för det första troligen i övre medelåldern, och för det andra minns du henne kanske främst för den så kallade bakåtvinkningen, det vill säga hennes sätt att avsluta sina teveprogram genom en vinkning bakåt. Men vem var hon egentligen, vad för sorts teveprogram gjorde hon, och kan det finnas intresse för detta hos en yngre generation? I nedanstående text kommer jag att berätta närmare om henne, och närläser även några av inslagen i hennes program för att lyfta fram hennes speciella teve-estetik. Men först vill jag teckna en kort bakgrund när det gäller tidig svensk television.
