Vad händer med skapandet när jaget träder åt sidan? Från barndomens varseblivning till måleri och fri improvisation söker Petra Werner former av närvaro där något ännu okänt kan ta gestalt.
Av Petra Werner
I mina tidigare texter har jag behandlat teve och film, musik och konst, men mitt egentliga akademiska huvudämne är estetik, detta så svårfångade ämnesområde. Estetik handlar om att även form har ett innehåll, och det gäller då att söka definiera detta formens innehåll. I nedanstående text försöker jag med avstamp i personliga erfarenheter och konstnärlig verksamhet av olika slag formulera en vardagens estetik, med förhoppningen att också bidra med ett perspektiv på begreppet estetik.
Det kan vara svårt att hitta guldkornen i SVT Plays stora och skiftande filmutbud. Här guidar vi till Hitchcock och Herzog, svenska filmklassiker, nordiska thrillers och några mer egensinniga pärlor – plus ett par barnfilmer som fortfarande håller.
Av Petra Werner
Så hittar du mer än du söker efter
SVT Plays eget utbud är ofta riktigt bra. Däremot kan det vara svårt att orientera sig bland filmerna. Givetvis kan man söka på en specifik filmtitel eller gå in under ”Program” och sedan ”Filmer”, där utbudet kan filtreras på olika sätt. Men vill man ha mer riktade tips kan man först klicka på en film som verkar intressant – eller välja en viss regissör eller genre. När filmens presentationssida är öppen skrollar man ned och får tips på liknande filmer. Gör man sedan samma sak med nästa film breddas urvalet snabbt. På varje presentationssida finns också en kort sammanfattning, fakta och uppgift om hur länge filmen går att se, såvida den inte ligger ute tills vidare.
”I min ungdom sprang vi alla och såg Werner Herzogs filmer.”
Välkommen till årets andra nummer av tidskriften Critical Point, ett nummer som kommer med viss fördröjning. Det beror bland annat på att redaktionen har haft mycket att göra innan vi har kunnat ta semester. Men det finns också en betydligt sorgligare förklaring till det. Den 1 maj avled nämligen vår vän, redaktör och medgrundare av tidskriften, Andreas Engström, efter en längre tids sjukdom. Just nu är vi därför bara två redaktörer, något vi planerar att ändra på inom kort.
Som vanligt bjuder det här numret, som faktiskt är vårt fylligaste någonsin, på ett digert antal artiklar som spänner över olika områden inom kulturen, och som den här gången också inkluderar en handfull texter på engelska. Vi inleder med en minnestext om Andreas. Därefter fördjupar två av våra flitigaste skribenter sig i barnkultur som vågar ta barn på allvar. Petra Werner minns nyligen bortgångne Staffan Westerberg och Mira Horovitz slår ett slag för barnens rätt att både ta del av och själva skapa kultur på sina villkor.
Sommaren innebär för många både semester och resor, och så också för redaktionen, som passar på att kombinera resor och konst. Öyvind Vågen tar upp ett av tidskriftens ursprungliga teman och reser till Riga för att fördjupa sig i lettisk gatukonst och lettiska väggord. Vår skribent, stationerad i Kraków, Sonia Engström, presenterar Jarema i Kraków – en mångfacetterad polsk konstnär som målade tvärs över konventionerna och genrekraven.
En av flera nya medarbetare, den italienska konstvetaren, konstnären och artisten Chiara Gelmini, som några av er redan bekantat er med i bloggen, står för ett fylligt och bildspäckat reportage från 2026 års upplaga av Art Baseloch tar sedan ett helhetsgrepp om Moderna Museets stora utställning med allegoriskt måleri, House of Nisaba: New Stories of Painting .
Film och musik är två teman som återkommer flitigt i tidskriften och i det här numret förenar Petra Werner dessa i två brett upplagda och djuplodande essäer om musikens roll i respektive Stanley Kubricks och Woody Allensfilmskapande. Dessutom sörjer hon en kulturskatt som går förlorad i det snart nerlagda Filmarkivet.
Men sommar innebär dock inte bara resor utan också tid för läsning. Både Sam Carlquist och Mickaela Persson återkommer med en ny omgång nyskrivna dikter och Emil Erdtman medverkar för första gången med en långdikt om Kungliga Centralafrikanska museet i Bryssel. Samtidigt tar Öyvind Vågen sig an mer nutida kolonialism i en annan långdikt hämtad ur det pågående projektet Allmänna kommunikationer.
En annan återkommande skribent, Simon Carlfjord, fortsätter i skärningspunkten mellan filosofi, sten som material och byggnadskonst och hinner med att såväl utforska senmodernitetens symboliska koherens med utgångspunkt i Peter Sloterdijks sfärologi som att undersöka vad ett stenbord vid Dalälvens strand har att säga om N. P. Wetterlunds teologi före Andens lag.
Nytt är annars att vi, som ni kanske märkt, har börjat uppdatera bloggen löpande och där kommer att bjuda på smygpremiärer av kommande artiklar liksom mer aktualitetsbetonade inlägg. Vi har också gjort det lättare att dela inläggen på sidan genom att lägga till ”dela”-knappar längst ner på alla sidor.
Med det vill vi passa på att önska er en skön sommar, full av kulturupplevelser, och varför inte botanisera i vårt digra arkiv.
God läsning önskar redaktionen genom
Sara Shamloo Ekblad & Öyvind Vågen (ansvarig utgivare)
När Filmarkivet.se läggs ned försvinner inte bara en webbplats, utan en av de mest generösa öppna ingångarna till Sveriges rörliga bildarv. I femton år har tjänsten gjort kortfilmer, journalfilmer, reklamfilmer, dokumentärer och amatörfilmer tillgängliga för alla. Här skriver Petra Werner en personlig nekrolog över ett arkiv som också varit ett sätt att vandra genom svensk vardag, politik, reklam, filmkonst och minne.
Därmed försvinner en etablerad ingång till svensk filmhistoria på nätet, enkelt tillgänglig från det egna hemmet. Tjänsten har sedan 2011, genom ett samarbete mellan Kungliga biblioteket (KB) och Svenska Filminstitutet, gjort äldre svenska kortfilmer, dokumentärer, journalfilmer och reklamfilmer fritt tillgängliga för allmänheten. Den har nu bedömts vara föråldrad och tekniskt begränsad, och har därför avvecklats.
Stanley Kubricks filmer söker sig ofta mot det som inte låter sig sägas rakt ut: det undermedvetna, det metafysiska, det kosmiska. Ingenstans blir detta tydligare än i hans sätt att använda musik. I År 2001 – ett rymdäventyr bär Richard Strauss, Johann Strauss och György Ligeti inte bara filmens känsloläge, utan dess idé om människan som en varelse på väg från ett tillstånd till ett annat – över en avgrund hon ännu inte kan förstå.
”Människan är på ett sträckt rep mellan djuret och övermänniskan. Ett rep över en avgrund. Det är en farlig passage, en farlig återblick, farligt att darrande stanna.” Friedrich Nietzsche
I Woody Allens filmer är musiken inte ett dekorativt tillägg utan ett självständigt tankespår. Genom jazz, musikalnummer och äldre amerikansk populärmusik öppnar han upp sina berättelser mot en större kulturhistoria, där sångtitlar, melodier och musikaliska traditioner kommenterar rollfigurerna utan att alltid avslöja sig. I centrum står människan som känner mer än hon förmår uttrycka – och filmen som låter musiken säga det orden inte räcker till för.
Av Petra Werner
Clownen: ”Jag vet precis vad jag tycker om allt det här, men jag kan inte hitta de rätta orden att uttrycka det. Om jag blev lite berusad skulle jag dansa det för dig.” (ur Woody Allens Skuggor och dimma)
Med utgångspunkt i barndomens möten i dockmakarverkstaden och 1960-talets experimentella teater minns Petra Werner en konstnär som var allt annat än vilse i pannkakan – och som talade till barn utan att någonsin förenkla världen.
Av Petra Werner
Staffan Westerberg är död. Den 23 juni lämnade han jordelivet, 92 år gammal. Som om det vore möjligt.
Han har alltid haft en sorts odödlighet över sig. Dels som kulturpersonlighet, som teatermänniska och berättare. Dels som barnens röst.
Och blir vårt mest fullspäckade nummer någonsin med artiklar av: Simon Carlfjord, Chiara Gelmini, Freke Räihä, Petra Werner, Sam Carlquist, Emil Erdtman, Sofia Thoresdotter, Mickaela Persson, Öyvind Vågen, Carolina Hindsjö, Sara Shamloo Ekblad, Sonia Engström och Mira Horovitz.
På redaktionen råder det fortsatt högtryck. Det görs research från Riga inför kommande nummer, samtidigt som vi lägger sista handen vid årets andra nummer av Critical Point, som släpps den 15 juli.
Av Redaktionen
Vi noterar med glädje det stora intresset och antalet visningar för våra fyra senaste inlägg här på bloggen av två sedan länge återkommande skribenter – Sonia Engströmoch Petra Werner – och två av våra nytillkomna men förhoppningsvis återkommande skribenter – Chiara Gelmini och Freke Räihä.
Teve har ibland beskrivits som ett flyktigt medium, där en person kan vara vida berömd den ena dagen och helt bortglömd den andra. Teve kan onekligen peka på hur kort minnet är, och hur något kan framstå som daterat bara ett decennium senare. Lasse Holmqvist är ett exempel på en tevepersonlighet som under sin verksamma tid var en av Sveriges mest välkända människor, men som idag torde vara helt bortglömd av alla som är under femtio år. Det är inte säkert att alla över femtio heller har någon tydlig bild av honom, åtminstone inte av hans omfattande programproduktion. De flesta brukar på sin höjd kunna nämna Här är ditt liv om man frågar om Holmqvist, och den teveserien gjordes på åttiotalet. Som så ofta när det gäller tidig svensk television har en hel ymnighet av information och produktion fallit i ohjälplig glömska. Föreliggande text är ett försök att bringa liv i något av detta.
Svensk public service riskerar att urholka sitt förtroende när programledare utan fördjupad kunskap får definiera komplexa samhälls- och kulturfrågor. Den senaste tidens skildringar av nämndemannasystemet och porträttet av pianisten Jan Johansson visar hur slentrianmässiga förenklingar och felaktigheter sprids till miljonpublik – och lämnar både experter och tittare förbryllade.
Av Petra Werner
Jag råkade för ett år sedan hamna framför ett teveprogram som jag inte tidigare hört talas om; Hur fan hamnade vi här, och fick då ta del av en både påfallande banal och pinsamt okunnig vidräkning av nämndemannabegreppet. En, för mig då okänd, person vid namn Messiah Hallberg går i detta program i all hast igenom begreppets bakgrund och nedgör på ett otroligt raljerande, och dessutom okunnigt och felaktigt sätt, hela idén med nämndemän. Han låter också diverse allmänhet yttra sig, gärna på en lätt skrattretande dialekt och visar på alla sätt hur otroligt galet och närmast sinnessjukt detta med nämndemän är. Då jag själv hade varit nämndeman i åtskilliga år såväl i förvaltningsrätt som i tingsrätt så fick jag nästan en chock av denna, i svensk public service, uppvisning i okunskap och bristande respekt för en viktig samhällsfunktion, där jag dessutom inte kände igen en enda detalj i det timslånga programmet.
Angående det senaste stora internetfenomenet (Jockiboy/Joakim Lundell/Chribba m.fl.) – är det någon som liksom jag förgäves försökt hitta en verklig debatt? Det är rätt anmärkningsvärt hur långt vi har låtit det gå. Hur mycket makt vi har givit internet och dess ansiktslösa massor. Hur mycket vi låter oss förvirras och lyssnar på prat än hit, än dit, om ”ett barns rätt till sina egna barndomsminnen”, ”han hade minsann bara fabricerat dessa minnen” eller ”ägna för faan ingen tid åt de där skithögarna!”
Här får vi följa med in i Eric M. Nilssons unika dokumentära värld, där gränserna mellan essä, poesi och kritik suddas ut. Genom experimentella grepp och oväntade perspektiv utmanar Nilsson både publikens vanor och dokumentärfilmens regler. Följ med på en resa genom svensk televisions mest nyskapande period – och möt en filmskapare som ständigt gör världen ny.
När man frågar människor vad de minns av tidiga svenska barnprogram svarar de ofta Andy Pandy, Anita och Televinken och Humle och Dumle. Det är kanske inte så konstigt då de alla är särpräglade karaktärer som regelbundet återkom i tablån. Men det är heller inte helt fel att minnas just dessa tre programserier, då de faktiskt ingår i de allra första barninriktade produktionerna, även om den förstnämnda inte är svenskproducerad. De första svenska programmen med inriktning för barn har i likhet med Andy Pandy just dockor som huvudpersoner, som till exempel Felindaskolan (1957), och så en variant av denna programform, Anita och Televinken som startar 1964 och fortsätter långt in på sjuttiotalet. Även om Humle och Dumle i Kapten Bäckdahl, visad från 1958, egentligen är upp- och nedvända mänskliga ansikten med målade hakor, får de räknas in i denna grupp då de påminner mer om dockor än människor.
Efter att i förra numret bidragit med en mycket uppskattad essä om den svenska tv-personligheten Ria Wägner återkommer Petra Werner med en fördjupande artikel om skräckgenren i allmänhet och tv-serien Skräckens hus(Rose Red). Kokpunktens Kraków-baserade krönikör Sonia Engström skriver denna gång om intresset för den ukrainska folkdräkten Vysjyvanka och bärandet av den som en symbolisk motståndshandling riktad mot Moskva.
Soly Erlandssons återkommer även hon med en essä där hon diskuterar John Steinbecks roman Vredens druvor om fattiga lantbrukare under 1930-talets missväxt och depression och Mina Salehpours dramatisering av romanen på Dramaten i Stockholm. Hur gestaltas de i romanen så pregnanta temana som empati, medmänsklighet och mellanmänskliga relationer i pjäsen?
Ironi och pastisch var vid slutet av 1960-talet en ny företeelse i rockkulturen. Andreas Engström skriver om ett par av Frank Zappa och The Mothers album från denna tid som förenar experimentalism, pastisch och kulturkritik.
Med anledning av den nyöppnade utställningen med Olle Bonniérs konst i Norrköpings konstmuseum publicerar vi här en äldre intervju med Bonniér om hans relation till avantgardemusik och målningen Plingeling.
Vi fortsätter också vår satsning på att publicera nyskriven svensk lyrik. Mickaela Persson som medverkade i förra numret med Dikterna till Åsa återkommer med en ny diktsvit och får sällskap av Xénie Bertell.
Vidare publicerar vi här den tredje delen med utdrag ur Eli Friedrich Getreus dagbok. Getreu var en ung judisk-österrikisk man i Wien vid tiden för nazisternas maktövertagande. Under sina tonår förde han dagbok och efter att tidigare publicerat hans betraktelse över kristallnatten samt flykten från Wien till Danmark kan man i detta nummer läsa om hans resa från Danmark till England där han hälsade på sina föräldrar som även de flytt undan judeförföljelserna i det av Tyskland annekterade Österrike.
Slutligen så bjuder på ett fotoreportage från tre städer vid vattnet av Øyvind Vågen.
Trevlig läsning önskar redaktionen för Kokpunkten I Critical Point
