Varför inte låta sagorna vara sagor? – Dvořáks opera Rusalka på Kungliga operan

Av Andreas Engström

Första gången jag upplevde Dvořáks opera Rusalka var i Prag i slutet av 1990-talet. Efter en vecka i den tjeckiska huvudstaden hann jag mot slutet av vistelsen med två föreställningar på Nationalteatern. På fredagen såg jag först Rusalka och på söndagen som ett slags matinéföreställning Smetanas Brudköpet, en lite mer uppsluppen komisk opera om ett lantligt tjeckiskt bröllop.

Rusalka sövs inför operationen. Foto: Kungliga Operan/Markus Gårder
Fortsätt läsa ”Varför inte låta sagorna vara sagor? – Dvořáks opera Rusalka på Kungliga operan”

Ljuset sätter rummet i rörelse när samtid möter barock

Av Andreas Engström

Jag hade länge svårt för Olafur Eliassons konst. I bästa fall kunde jag uppleva en storslagenhet som var överväldigande men där ljus, ljud och objekt framkallade ett slags dimma som snarare än kittlade fantasin kändes påträngande och kvalmig. Till detta kunde läggas färgskalorna, klangfärgerna och materialen vilka sammantagna mest aktualiserade ett slags sofistikerad new agekonst utan tuggmotstånd.

Reinoud Van Mechelen (Hippolyte), Anna Prohaska (Aricie) och Staatsopernchor
(c): Karl och Monika Forster
Fortsätt läsa ”Ljuset sätter rummet i rörelse när samtid möter barock”