Bombade skyddsrum, sönderslagen el- och vattenförsörjning och angrepp mot läkemedelslager. Sonia Engström skriver om det ukrainska lidandet och Europas ansvar: Ukrainas belägenhet är också vår.
Filmen är lite suddig. En grupp förvirrade människor letar sig mot dörren till skyddsrummet. De ser rädda och trötta ut. Men deras sammanbitna ansikten vittnar också om att de är luttrade. Någon drar några hastiga bloss på sin cigarett. En annan pratar i mobiltelefon. ”De varnar för flygbomber”, säger mannen till den på andra änden av mobilen, innan han tar sig nerför trapporna mot skyddsrummet. En efter en tar de sig nerför trapporna och snart är de alla på plats. I säkerhet under jord. Filmen rullar vidare och kamerans lins är riktad mot taket.
Men så plötsligt blir allt svart, och en ilsket röd punkt växer sig allt starkare.
Musik kan ge sorgen en form. I Karol Szymanowskis Stabat mater hör Sonia Engström både mörker och ljus – och en öppning mot att förlika sig med förlusten. Här fortsätter vår allhelgonaserie med en personlig lyssning och fler verk i sorgens tecken.
Allhelgona · Del 4
När vi genom musik söker lindring i vår sorg tenderar vi att vända oss till ett fåtal verk. Bland dessa finner vi requiem av Mozart, Dvořák eller Fauré, Chopins begravningsmarsch eller ”Air” av Johann Sebastian Bach. Men genom historien har det skapats verk som skickligt gestaltar sorg utan att användas lika slentrianmässigt. Ett av dessa är Karol Szymanowskis (1882–1937) Stabat mater, op. 53.
En sommarkonsert i Kraków får Sonia Engström att återvända till Szymon Laks, en alltför sällan spelad polsk tonsättare. Hans musikkunskaper bidrog till att han överlevde Auschwitz-Birkenau. Men hans verk rymmer långt mer än vittnesbördet om Förintelsen: polska och judiska klanger, jazz och ett luftigt, dansant tonspråk.
Under några dagar i juli och augusti samlades en lite udda skara musikälskare i Kraków för att bevista musikfestivalen Festiwal Muzyki Polskiej. Detta följe, som jag gärna sällar mig till, har med andra ord en förkärlek för polsk konstmusik.
En svårt misshandlad kanin i Kraków fick människor över hela Polen att följa kampen för hans liv. Sonia Engström skriver om Marcyś, om hoppet och sorgen – och om ett djuröde som väckt debatt om djurskyddet i Polen.
Det var i februari i år som hela Kraków, ja, faktiskt hela Polen, med förskräckelse fick kännedom om en gruvlig upptäckt. I en park i centrala Kraków hittade några förbipasserande en liten kanin som var illa däran. Det stod klart för upphittarna att kaninen hade utsatts för misshandel och tortyr. De beslutade sig därför för att ta kaninen till djurskyddet, där man snart kunde konstatera att den lilla kaninen svävade mellan liv och död. Den hade fått sina öron avskurna. Den hade bränts och fått flera sticksår över hela kroppen.
På Citadellet i Landskrona skildrar utställningen Flykten 1943 de danska judarnas dramatiska flykt över Öresund. Men den stannar inte vid berättelsen om räddningen: också den svenska antisemitismen och de svårigheter som väntade efter kriget får plats. Det gör utställningen både mindre bekväm och mer angelägen.
I en cykelkorg sitter en upprörd jycke modell mindre. Ur dess lilla rosa gap slungar den hundlika svordomar, som nog bara andra hundar tvivelsutan kan tyda. Men matte trampar oförtrutet på med sin cykel, helt obekymrad om hundens uppenbara protester mot att behöva färdas på ett så oacceptabelt sätt, sett ur hundens perspektiv.
Välkommen till årets andra nummer av tidskriften Critical Point, ett nummer som kommer med viss fördröjning. Det beror bland annat på att redaktionen har haft mycket att göra innan vi har kunnat ta semester. Men det finns också en betydligt sorgligare förklaring till det. Den 1 maj avled nämligen vår vän, redaktör och medgrundare av tidskriften, Andreas Engström, efter en längre tids sjukdom. Just nu är vi därför bara två redaktörer, något vi planerar att ändra på inom kort.
Som vanligt bjuder det här numret, som faktiskt är vårt fylligaste någonsin, på ett digert antal artiklar som spänner över olika områden inom kulturen, och som den här gången också inkluderar en handfull texter på engelska. Vi inleder med en minnestext om Andreas. Därefter fördjupar två av våra flitigaste skribenter sig i barnkultur som vågar ta barn på allvar. Petra Werner minns nyligen bortgångne Staffan Westerberg och Mira Horovitz slår ett slag för barnens rätt att både ta del av och själva skapa kultur på sina villkor.
Sommaren innebär för många både semester och resor, och så också för redaktionen, som passar på att kombinera resor och konst. Öyvind Vågen tar upp ett av tidskriftens ursprungliga teman och reser till Riga för att fördjupa sig i lettisk gatukonst och lettiska väggord. Vår skribent, stationerad i Kraków, Sonia Engström, presenterar Jarema i Kraków – en mångfacetterad polsk konstnär som målade tvärs över konventionerna och genrekraven.
En av flera nya medarbetare, den italienska konstvetaren, konstnären och artisten Chiara Gelmini, som några av er redan bekantat er med i bloggen, står för ett fylligt och bildspäckat reportage från 2026 års upplaga av Art Baseloch tar sedan ett helhetsgrepp om Moderna Museets stora utställning med allegoriskt måleri, House of Nisaba: New Stories of Painting .
Film och musik är två teman som återkommer flitigt i tidskriften och i det här numret förenar Petra Werner dessa i två brett upplagda och djuplodande essäer om musikens roll i respektive Stanley Kubricks och Woody Allensfilmskapande. Dessutom sörjer hon en kulturskatt som går förlorad i det snart nerlagda Filmarkivet.
Men sommar innebär dock inte bara resor utan också tid för läsning. Både Sam Carlquist och Mickaela Persson återkommer med en ny omgång nyskrivna dikter och Emil Erdtman medverkar för första gången med en långdikt om Kungliga Centralafrikanska museet i Bryssel. Samtidigt tar Öyvind Vågen sig an mer nutida kolonialism i en annan långdikt hämtad ur det pågående projektet Allmänna kommunikationer.
En annan återkommande skribent, Simon Carlfjord, fortsätter i skärningspunkten mellan filosofi, sten som material och byggnadskonst och hinner med att såväl utforska senmodernitetens symboliska koherens med utgångspunkt i Peter Sloterdijks sfärologi som att undersöka vad ett stenbord vid Dalälvens strand har att säga om N. P. Wetterlunds teologi före Andens lag.
Nytt är annars att vi, som ni kanske märkt, har börjat uppdatera bloggen löpande och där kommer att bjuda på smygpremiärer av kommande artiklar liksom mer aktualitetsbetonade inlägg. Vi har också gjort det lättare att dela inläggen på sidan genom att lägga till ”dela”-knappar längst ner på alla sidor.
Med det vill vi passa på att önska er en skön sommar, full av kulturupplevelser, och varför inte botanisera i vårt digra arkiv.
God läsning önskar redaktionen genom
Sara Shamloo Ekblad & Öyvind Vågen (ansvarig utgivare)
I Krakóws stadsbild lever Maria Jaremas konst vidare – från en svävande väggmålning i Azory till den dånande skulpturala fontänen Chopins piano. Under sina sista år skapade hon verk som trotsade både sjukdomen och samtidens krav på socialrealistisk konformitet.
Tio våningar upp på ett bostadshus i stadsdelen Azory i Kraków strävar mjuka former längs fasaden. Mot den vita bakgrunden löper abstrakta skepnader in i och ut ur varandra. Väggmålningen är ett fragment ur serien “Penetracja” (Penetrationer), skapad av den polska konstnären Maria Jarema (1908–1958). Verket i Azory tillkom 1958, under en av hennes mest kreativa och nyskapande perioder. Detta trots – eller kanske på grund av – att hon två år tidigare hade fått diagnosen leukemi. Prognosen var dyster, men beskedet förlamade inte Jarema. I stället tycks det ha fört henne in på nya konstnärliga vägar.
En ukrainsk militär utmärkelse har åter öppnat ett av de mest smärtsamma kapitlen i relationen mellan Polen och Ukraina. När president Volodymyr Zelenskyj gav ett ukrainskt specialförband ett hedersnamn efter Ukrainska upprorsarmén, UPA, svarade Polens president Karol Nawrocki med att frånta honom Vita örnens orden. Konflikten visar hur snabbt historien kan förvandlas från ett forskningsfält till ett politiskt vapen.
Av Sonia Engström
På båda sidor om den polsk-ukrainska gränsen kokar det. Inte av det högtrycksbetonade väderläget, utan av ett sorgligt och oroande exempel på historiebruk.
Och blir vårt mest fullspäckade nummer någonsin med artiklar av: Simon Carlfjord, Chiara Gelmini, Freke Räihä, Petra Werner, Sam Carlquist, Emil Erdtman, Sofia Thoresdotter, Mickaela Persson, Öyvind Vågen, Carolina Hindsjö, Sara Shamloo Ekblad, Sonia Engström och Mira Horovitz.
På redaktionen råder det fortsatt högtryck. Det görs research från Riga inför kommande nummer, samtidigt som vi lägger sista handen vid årets andra nummer av Critical Point, som släpps den 15 juli.
Av Redaktionen
Vi noterar med glädje det stora intresset och antalet visningar för våra fyra senaste inlägg här på bloggen av två sedan länge återkommande skribenter – Sonia Engströmoch Petra Werner – och två av våra nytillkomna men förhoppningsvis återkommande skribenter – Chiara Gelmini och Freke Räihä.
Om man söker i den svenska dagspressens arkiv på litauern Mikalojus Konstantinas Čiurlionis namn, är skörden tunn. Bland de få träffar man får nämns namnet oftast blott som en parentes. Som exempelvis i Peter Cornells understreckare från 2020, där Čiurlionis beskrivs som en av alla konstnärer som kring förra sekelskiftet attraherades av ockultism och spiritismseanser. Eller i Sofia Lilly Jönssons recension av Östersjöfestivalens invigningskonsert 2011 där Čiurlionis symfoniska dikt Havet (Jūra) från 1907 beskrivs som fin ”men ooriginell”. Inte ens förra året, när Litauen firade 150-årsjubileet av Mikalojus Konstantinas Čiurlionis födelse, nämns han i svensk press. Det är inte utan att man känner viss sorg över att svenska läsare inte unnats få göra bekantskap med denna intressant a litauiska mångsysslare, ty han är en pärla som lätt bländar med sin tjuskraft.
På Opera RARA, en operafestival som ägt rum i Kraków under de gångna veckorna, har jag mött den starka Medea i två olika versioner. Den ena gången jag fick tillfälle att bekanta mig med henne var i gårdagens uppsättning av Georg Friedrich Händels opera Teseo (HWV 9), som framfördes första gången 1713. I denna version är Medea gift med kungen Egeo, men är förälskad i ynglingen Teseo. Han är däremot inte intresserad av Medea utan har kärat ner sig i prinsessan Agilea. Sin vana trogen blir Medea rasande och ska bränna ner Aten, men hon avslöjas och tvingas fly med sitt gyllene ekipage draget av eldsprutande drakar. Operan är oerhört vacker, med flera förtjusande arior, men dessvärre framförs den inte särskilt ofta.
Tänk dig en trång buss i Kyjivs utkanter någon gång i början på detta sekel. Mot bussens fönsterrutor strömmar små isiga droppar av något som förefaller vara ett mellanting mellan regn, is och snö. Dropparna, eller vad det nu kan vara, gör det svårt att fokusera på det som finns utanför rutan. Husen, människorna och bilarna har förvandlats till suddiga fysionomier som planlöst flyter in och ut ur varandra.
Władysław Orkan som 20-åring. Foto: Wikimedia Commons.
Uppför berget vid Rabka Zdrój i Lillpolens vojvodskap, över kullarna och vidare in mot skogen ligger ett litet hus som nästan ständigt behöver repareras. Ja, huset har alltsedan dess att det byggdes varit eländigt, eftersom det aldrig blev helt färdigt och byggt på fuktig mark. Huset kallas Orkanówka, eller Dom W. Orkana, ty det var här som poeten, författaren, journalisten och dramatikern Władysław Orkan (1875–1930) bodde.
