Christopher Nolans storfilm The Odyssey har svensk premiär samtidigt som Stephen Frys nytolkning av Odysséen når svenska läsare. Men varför fortsätter Homeros irrande hjälte att fascinera oss nästan tretusen år senare? I denna essä återvänder Torbjörn Elensky till Pietro Citatis lysande läsning av Odysseus – en gestalt som kanske säger mer om vår egen tid än någon annan hjälte i antiken.
Av Torbjörn Elensky
En hjälte för vår tid
Att vara på flykt, på vandring, på resa – att leva i exil och längta till det gamla hemmet, kanske rentav en dag verkligen kunna återvända, om det ännu finns något kvar att återvända till, eller att ge sig ut i världen på jakt efter äventyr, erfarenhet, kunskap, rikedom eller ett bättre liv: detta hör till vår tids vanligaste drömmar. Och våra hjältar? Upptäckare, pionjärer, rebeller, äventyrare. Krigets hårda, enkla och raka hjältar, som Akhilleus, är oss ganska främmande, liksom de stora riksgrundarna, statsbyggarna och imperiemakarna: samhällets stöttepelare och patriarker. Nej, om det finns en hjältetyp som passar vår tid är det snarare den ensamme och vänfaste, äventyrslystne och hemlängtande, självständige och ödesbundne: den uppfinningsrike, vetgirige och berättarglade skojare som överlevde både krig, exil och hemkomst – Odysseus. Det är inte för inte som sången om just honom blev mönster för James Joyces roman om mannen på gatan, Ulysses. Eller som just hans saga lockade Eyvind Johnson till nyskrivning i Strändernas svall.
Fortsätt läsa ”Odysseus hjärna – om Pietro Citati och den eviga hemkomsten”
