Eli Getreus Dagbok del IV – Danmark 8–29 januari 1939

Av Eli Friedrich Getreu (1920–2005)

Det är här den fjärde delen i de serie med utdrag vi publicerar ur Eli Getreus dagbok och. Eli var Øyvind Vågens morfar och föddes på väg till Wien 1920 som son till judiska föräldrar som invandrat dit från dåvarande Galizien (nuvarande västra Polen/östra Ukraina) och kom att engagera sig i en judisk ungdomsrörelse som syftade till att utbilda sig till jordbrukare och sedan flytta till Israel – Eretz – för att odla upp det heliga landet. De två första delarna – som skildrar Kristallnatten/Novemberprogromerna respektive en tågresa genom Tyskland och Danmark precis innan krigsutbrottet – går att läsa här och här. Den tredje delen som skildrar hur han strax före andra världskrigets utbrott reser från Danmark, där han arbetade som dräng för att lära sig jordbruk hos en jysk bonde, till England för att hälsa på sina föräldrar som flytt ditt undan judeförföljelserna i det av Tyskland annekterade Österrike finns att läsa här. Hela dagboken finns att läsa (i faksimil på tyska) på Förintelsemuseets hemsida där finns också ett album med foton som han tog under tiden han skrev dagboken. BBC gjorde nyligen ett inslag om Englandsvistelsen som står att finna till exempel här.

Söndagen den 8 januari 1939

Brev till Vera … Min allrakäraste Veraflicka! Idag känner jag mig återigen eländig. Mycket rentav. Du förstår, när man är så ensam som jag är här, och längtar så efter sina chauverim, har man ibland rätt förskräckliga ögonblick. Ett sådant har jag nu, den här eftermiddagen. Vet du varför? Inte? Då ska jag berätta för dig hur det kommer sig. Om söndagarna måste jag, som jag har skrivit till dig, arbeta i ladugården från klockan sex till klockan tio. Sedan är jag ledig. Idag, efter att jag tvättat mig och bytt om, slog jag mig ner i den uppvärmda salen och spelade mandolin. Sedan läste jag i en av de Choser Hechalutz[1] , som vi får varannan vecka. Jag kunde inte börja skriva direkt efter arbetet. Jag ville koppla av lite. Saaby var inte hemma. Plötsligt kom Agnes fram till mig där jag satt vid skrivbordet och frågade om jag kunde hjälpa henne att sopa ihop snön som föll in genom taket och ner på golvet. Jag kunde förstås inte säga nej, så jag följde med henne. Helst hade jag velat klippa till henne i ansiktet där hon stod framför mig och log sötsliskigt med sitt falska garnityr. Hela arbetet tog bara en 15 minuter, alltså inte särskilt länge, och att sopa är inte ett särskilt hårt arbete, men jag kokade ändå av ilska, jag höll just på med att läsa Woodhead[2]-rapporten och hade inte en tanke på [det som är] här, mina tankar var i Erez, det var därför jag blev så uppriven. Man har ingen tid att reflektera över sig själv här. Man har ingen tid att vara jude. Förutom en enda dag i veckan, då vill jag inte veta av någonting annat än att vara jude. Jag har så lite tid. Om jag skriver på kvällarna kan jag inte vila upp mig, jag måste hela tiden tänka att det är sent, att jag måste gå upp klockan sex på morgonen. Ständigt jäkta, tänka kan man bara under arbetet och också bara när arbetet är lätt. Det är dock fantastiskt. För inte så länge sedan, när jag förberedde spannmål för tröskning, man måste rensa bort snö från tröskverket med högaffeln, kunde jag inte låta bli att tänka på er alla; det gjorde mig mycket gott. Jag vet mycket väl att jag aldrig kommer att ha det så materiellt bra ställt i livet som här i Danmark. Men trots det så är det så förbannat svårt … Nyss utspelade sig dock, som för att bevisa motsatsen, en underbar scen här jag var ensam i rummet med den lilla Regner. Sedan igår har vi elektriskt ljus här. Han är mycket lycklig och leker gärna med ljusknappen, slår av och på ljuset så att jag inte kan skriva. Jag grälar på honom och han är så söt när han står där vid ljusbrytaren med sin blonda kalufs och tittar troskyldigt på mig med sina blå ögon. Jag sträcker ut mina armar efter honom och ropar: ”Regnar, Kom här!” Han kommer verkligen, jag lyfter upp honom i mitt knä. Han kramar om mig, det är alldeles tyst i rummet, plötsligt börjar han att prata: ”Förut, de första dagarna, satt du aldrig uppe, då gick du alltid direkt och lade dig. Inte sant?” Jag säger: ”Regner, nu är vi två goda kamrater, inte sant?” ”Ja!” ”Regner, när jag åker härifrån har du redan lärt dig att skriva i skolan, då kan vi skriva till varandra. Jag kommer att skicka ett foto på mig, på min syster och på Ruth (det är så du heter här, Vera).” Han svarade: ”Ja, jag skickar ett foto på mig till dig, jag har ett rätt stort, det skickar jag till dig.” Det var underbart. Jag sade också: ”Regner, skulle du vilja ha mig som din far?” Det var en härlig upplevelse. Överhuvudtaget så har denna hakhsharah både sin fördelar och nackdelar. Det är en nackdel att jag är så ensam här, å andra sidan så är det bra. Det är lite som de stora männen, som Jesus, Moses, tiden i öknen, askesen. Jag är verkligen helt ensam här. Det är inte bra för mina känslor. Jag längtar efter mina chaverim och så vidare. Å andra sidan blir jag härdad, min vilja blir fast som stål. Att övervinna sådana hemska ögonblick är inga småsaker, som du ju vet, Vera, så var det för dig också, men du har hittat någon som du gör dig bra förstådd med. Jag kommer inte att hitta någon här och kanske är det bra så. Det kommer att visa sig huruvida jag står eller faller nu. Jag anstränger mig för att hålla stånd. Människorna här, de andra chaverim, har alla förkalkats. När jag under första fredagen här kom till dem iförd min vita skjorta, skrattade de och sade: ”Vänta du bara, det där vänjer du dig snart av med, det är alldeles för omständligt.” Fram tills nu har jag hållit ut och jag hoppas kunna fortsätta hålla ut. Till exempel i Wien var det självklart att jag kände något på fredagskvällarna. Här är det svårare. Det är svårt att ställa om för bara två timmar. Men en sak gör jag. Varje fredag när sabbaten börjar, tänder jag två ljus och uttalar ”die Brachia”[3]; det är en ihålig form. Men det ligger något bakom den, varje gång när jag tittar in i lågorna, vet jag att idag är det sabbat. Det gör mig oerhört mycket bättre till mods. Då är jag åter jude …

[1] En tidning som distribuerades till de olika judiska jordbrukseleverna i Danmark och som gavs ut av den Mosaiska församlingen i Danmarks kommitté för de judiska jordbrukseleverna.

[2] Woodhead-kommissionen (officiellt Palestine Partition Commission var en brittisk kommission som inrättades 1938 med syftet att rekommendera en ”detaljerad” delningsplan för mandatområdet Palestina, inklusive en rekommendation om specifika gränser och en granskning av de ekonomiska och finansiella aspekterna av Peel-planen.

[3] Syftar förmodligen på en judisk välsignelse.

”Här har man ingen tid att reflektera över sig själv. Här har man har ingen tid att vara jude. Förutom en enda dag i veckan, då vill jag inte veta av någonting annat än att vara jude. Jag har så lite tid för mig själv.”

Vera, nog om det, jag känner mig äntligen mycket lättare till sinnes när jag skriver de här sakerna till dig. Men nog med känslor. Nu något helt annat. Upplevelserna av arbetet; under dagarna. Det är märkligt Vera hur uppgifter som inte faller inom kategorin jordbruksarbete, som nyligen då jag tvingades hjälpa Agnes att mangla tvätten, intresserar mig så mycket mindre än ladugårdsarbetet, tröskningen och så vidare. Saaby låter mig inte bära de tunga säckarna som är fyllda med spannmål som skall malas. En gång, när han gått sin väg för några minuter, försökte jag på egen hand. Jag bar två säckar på ryggen. Fråga mig inte om hur mycket jag vinglade, men jag bar dem. Jag var stolt, om jag var stolt. Saaby såg det och nu låter han mig bära också …

En annan upplevelse: På kvällarna mjölkar jag, eller snarare försöker göra det. Med höger hand går det ganska bra, men med vänster är det som förgjort. I förrgår var Saaby och jag ensamma i ladugården, han mjölkade sin och jag mjölkade min ko med båda händerna. Precis som överallt annat finns det ett litet trick och plötsligt hade jag listat ut det. Med båda händerna. Den tunna strålen med varm mjölk flödade jämnt ner i spannen. Ingen människa kunde vara lyckligare än jag. Jag skrek: ”Saaby, nu kan jag mjölka med båda händerna!” Jag kunde inte se honom, eftersom han satt dold bakom en annan ko, men han slutade mjölka, det var alldeles tyst i ladugården, det enda som hördes var ljudet av mjölken som strilade ner i spannen. Åh, det var verkligen något. – Eller, nyligen var både Saaby och Agnes i Aarhus och jag arbetade hela dagen under eget ansvar. Det är en helt annorlunda känsla, Vera. Bland annat så körde jag alldeles själv in till byn för att hämta upp ett paket, som mina föräldrar skickat till mig, på postkontoret. Också det var fint. Alldeles själv selade jag hästen, spände den för släden och for sedan min väg. Den känslan är helt obeskrivlig, man känner sig som herren på täppan. Med hästen kan jag färdas överallt, varthän jag vill. Tyglarna, snön, helt fantastiskt! Att jag på hemvägen välte på grund av en bil (Vogn) är inte så viktigt och förtar inte glädjen över färden.

”I förrgår var Saaby och jag ensamma i ladugården, han mjölkade sin och jag mjölkade min ko med båda händerna. Precis som överallt annat finns det ett litet trick och plötsligt hade jag listat ut det. Med båda händerna. Den tunna strålen med varm mjölk flödade jämnt ner i spannen. Ingen människa kunde vara lyckligare än jag.”

Lördagen den 28 januari 1939

Jag är i ladugården och ryktar korna. Det är ett lätt arbete och jag drar mig till minnes den tiden då jag på söndagseftermiddagarna gick ut i min kostym och till Lichterfelderstrasse där jag tog tvåans spårvagn tillföreningslokalen. Solen strålade, människorna var söndagsklädda och rådhuset såg så gyllengult ut bakifrån och jag tänkte alltid att om den inte hade varit i Wien, så skulle jag ha betraktat den byggnaden med helt andra ögon, och alltid när jag passerade förbi där så längtade jag efter Vera. Jag tänker nu i efterhand i ladugården att jag inte var så ensam då, jag kan i alla fall inte längre föreställa mig det på något annat sätt. Det är så märkligt, å ena sidan så är jag lycklig här i lugnet; allting går sin gilla gång, inget hastar, till och med landskapet befinner sig i balans; å andra sidan är jag så ensam att jag ibland tror att jag håller på att förgås av längtan, så modstulen är jag; och andra gånger vill jag omfamna hela landskapet med mina armar.

”… å ena sidan så är jag lycklig här i lugnet; allting går sin gilla gång, inget hastar, till och med landskapet befinner sig i balans; å andra sidan är jag så ensam att jag ibland tror att jag håller på att förgås av längtan, så modstulen är jag.”

Söndagen den 29 januari 1939

Brev till Vera … Vera, det jag tänker är längtan och hur jag på bästa sätt kan komma bort från ur det här ensamhetshelvetet. Tidigare ikväll kom Chanan från Maskiruth^{^[1]} förbi och berättade för oss om det politiska läget för världen och judarnas. Innan dess avhandlades formalia. Två nya chaverim var här. En som hade suttit två och en halv månad i Dachau,^{^[2]} och en annan, som redan tjugonio år gammal, hade suttit på tukthus i två och ett halvt år. Chanan frågade hur nöjda vi alla var med våra placeringar, och när turen kom till tjugonioåringen, började han, med gravallvarlig röst, långsamt, lågmält, rädslan syntes också i hans ögon: ”Chaverim, jag kan inte längre, jag har bara varit här i två veckor, men arbetet är för hårt för mig. Jag klarar det inte. Jag har två och ett halvt år på tukthus bakom mig, av vattniga soppor, av Gestapos korsförhör som jag tvingades genomlida varje dag, jag fick inte sova, det var fruktansvärt. Jag vet att min bonde inte är nöjd med mig; men jag förmår inte mer. Också när skottkärran är tom trillar jag omkull. Hjälp mig!” När han pratat klart blev det helt tyst, innan det, hade vi skämtat och haft oss, men nu blev det alldeles tyst, rentav kusligt tyst. Här var ett offer för dessa naziodjur. Bara ett av många tusen. Jag kände mig illamående, jag ville skrika, och tänkte jag på hur lyckligt lottad jag egentligen var; det framstod som ett brott att skratta, inte bara under de här korta minuterna när intrycket var färskt, nyligt och tydligt. Jag finner det orätt att jag kan skratta medan andra judar, mitt folks människor, måste lida. Men sedan intalar jag mig att man inte kan tänka så. Sedan talade Chanan om [det allmänna] läget. Judar förföljs här, imorgon förföljs de där, en sorgsen, eländig bild, en skam för världen. Sedan berättade han att regeringen i Erez förbjudit uppförandet av nya bosättningar: förra veckan hade två bosättningar uppförts, mot det engelska styrets vilja. Styret utfärdar för få [inrese]tillstånd; vi reser nu bara med våra egna tillstånd. Under de senaste två månaderna har ett tusen åtta hundra judar från alla världens länder tagit sig in i landet på laglig väg och två tusen på olaglig väg. Kamraterna … När jag kom hem tänkte jag att det är svårt att vara jude. Jag ville vara en bonde, inte behöva tänka på något annat än grisar och inte ha några bekymmer. Jag tänker på judarna som befinner sig i ingenmanslandet mellan Tjeckoslovakien och Ungern och inte vet vilken stat de tillhör och som ingen vill veta av dem. Å andra sidan är jag också stolt över att vara jude. Jag vill inte tillhöra något annat folk. Och så har vi Chaluzim/Halutzim …

[1] En form av (valt) styrande råd inom organisationen.

[2] Dachau var det första tyska koncentrationslägret. Det öppnades den 22 mars 1933, det vill säga samma år som nationalsocialisterna kom till makten. Det låg utanför Dachau, cirka två mil nordväst om den bayerska huvudstaden München. Dachau var framförallt ett koncentrationsläger där oppositionella, kriminella, ”arbetsskygga” och romer spärrades in.

Översättning från tyska av Øyvind Vågen

[1] Kolla upp vad det är för tidskrift och beskriv den kort.

[2] Verkar vara någon form av (valt) styrande råd inom organisationen, behöver kollas upp och beskrivas ordentligt.

[3] Dachau var det första tyska koncentrationslägret. Det öppnades den 22 mars 1933, det vill säga samma år som Nationalsocialisterna kom till makten. Det låg utanför staden Dachau, cirka två mil nordväst om den bayerska huvudstaden München. Dachau var framförallt ett koncentrationsläger där oppositionella, kriminella, ”arbetsskygga” och romer spärrades in.

[4] Verkar vara en historisk stad i nuvarande Jordanien, behöver också kollas upp.

[5] Syftar här på ett kooperativ bestående av småjordbruk.

[6] Algiers är en amerikansk dramafilm från 1938 i regi av John Cromwell. Filmen är en nyinspelning av den franska filmen Pépé från Marseille och skildrar en juveltjuv som gömmer sig i den inhemska befolkningens labyrintiska kasbah i Alger i dåvarande franska Algeriet.

LÄS FLER ARTIKLAR I DETTA NUMMER:

Soly Erlandsson : Går det att gå vidare efter Förintelsen? Ett psykologiskt perspektiv på den pågående katastrofen i Gaza

Sara Shamloo Ekblad: Den svenska psalmboken – en kort historik

Sofia Thoresdotter: Kan Skapelsens krona bli för tung? – processen med att skriva en ny psalm

Sara Shamloo Ekblad: En kyrka för alla? Ny antologi ger en lägesbild över tillgängligheten inom Sveriges kristna kyrkor

Simon Carlfjord: Dåtid, nutid, framtid möts – kyrkorummets symboliska universum

Lukas Appelqvist: Mitt liv som präst

Petra Werner: Folkbildning och kulturhistoria eller patriarkaliskt och konservativt? – de bortglömda svenska barnprogrammens tidiga historia

Andreas Engström: Landsbygden lever – bygdespelet Tänger Tull i Enviken

Madeleine Engström Broberg: Lita på processen – Haydns Nelsonmässa vid Internationella musikveckan i Ransäter

Sonia Engström: En orkan från Karpaterna – författaren Orkan

Andreas Engström: Ett reningsbad efter sopstationen – Mike Kelley och Birgitta Marakatt–Labba