Går det att gå vidare efter Förintelsen? Ett psykologiskt perspektiv på den pågående katastrofen i Gaza

Av Soly Erlandsson

Soly Erlandsson, Utan titel, 1983. Krita på akvarellduk. Inspirerad av författarens engagemang i Amnesty.

”Varför kan vi aldrig upphöra att sysselsätta oss med nazismen?” Den frågan inleder Birgitta Almgrens högst läsvärda bok om Sverige och Nazityskland: Drömmen om Norden. Nazistisk infiltration 1933 – 1945 (Carlssons, 2005). Hennes fråga är berättigad och för mig högst relevant, eftersom Nazitysklands brott mot Europas judar aldrig lämnat mig oberörd, trots år som passerat. I bokhyllan står rader av böcker om andra världskriget, om Hitlers grandiosa föreställningar om ett tusenårigt rike, om hur människor som ansågs underlägsna och inte tillhörde den ariska rasen tvångsförflyttades till koncentrations- och arbetsläger i Tyskland och det ockuperade Österrike, Frankrike och Polen. Trots läsningen av detaljerade, sakkunniga och djupt skakande skildringar om Nazityskland, samt den oförlåtligt grymma behandlingen av de europeiska judarna, har jag aldrig helt kunnat förstå hur detta kunde fortgå – fullt synligt, inför öppen ridå – under så många år.

Det finns enstaka heroiska berättelser om personer som tog stora risker för att hjälpa judar att gömma sig eller fly landet, men det stora flertalets tystnad drabbade sex miljoner barn, unga och gamla som fick plikta med sina liv. Det totala antalet dödsoffer är också det ofattbart stort. Dock, vi får inte glömma att den nazistiska ideologin lever vidare med grupperingar av personer som idealiserar fascism och antisemitism. Till ideologierna måste vi också räkna politisk, extremistisk nationalism, som ofta uttrycks som verbala hot mot invandrare och personer med annan bakgrund och livsåskådning än majoritetsbefolkningen. Våldet hittar ständigt nya arenor att verka på, och barn och unga som växer upp idag behöver stärkas i övertygelsen att våldskapital aldrig lönar sig i längden.

När jag tänker tillbaka på min barndom, påminns jag om, att i min generation var det många av oss barn som regelbundet besökte kyrkans söndagsskola. Där lärde vi oss om alla människors lika värde, oavsett varifrån de kom, eller vilken hudfärg de hade. Främst handlade dock söndagsskolan om Jesus, hur och i vilket land han föddes, att han var Guds son som nersteg till jorden för människornas skull. Min mor berättade att jag som treåring sagt till henne: ”När jag blir stor ska jag åka till Jerusalem”. Den naiva förhoppningen bottnade förstås i det söndagsskolan lärt mig om den heliga staden långt där borta i Främre orienten. Jag kom aldrig till Jerusalem, och nu är det för sent för en sådan farofylld resa, inte minst med tanke på kriget i Gaza som fortfarande är inne i ett intensivt skede. Genom min mor lärde jag mig att judiska efterkrigsflyktingar anlänt till vår hemstad Borås, och att engagerade människor där hjälpte dem att börja ett nytt liv. Den kommunala flickskolan, där jag var elev, upplät efter krigsslutet lokaler åt flyktingar för att så ge dem husrum efter ankomsten till Sverige. Att växa upp i en kristen familj präglade troligtvis hur jag uppfattade berättelserna om det judiska folkets öde. Min begränsade kunskap om nazisternas brott mot judarna vid den här tiden kom i brottstycken från föräldrar och från min morbror som växte upp i Tyskland under Hitlers tid vid makten. Den tyska civilbefolkningens lidande efter 1945 års kapitulation var också det oerhört stort. Ett sätt att hjälpa var att bli fadder åt ett tyskt barn, något mina föräldrar var engagerade i. Flera år senare läste jag om motståndsgruppen Vita rosen och de hjältemodiga syskonen Sophie och Hans Scholl, som 1943 tillsammans med ytterligare några av gruppens medlemmar dömdes och avrättades för brottet att ha spridit antinazistiska flygblad. Jag beundrade deras mod, och gång på gång återkom tanken, om jag skulle ha vågat riskera mitt liv genom att protestera mot en förtryckande regim i mitt hemland.

”För varje dag som palestinier skadas och dör i Gaza, är jag en av åskådarna, som tvingas förhålla mig avvaktande inför sanningen om krigets brutalitet.”

I början av 1960-talet tillbringade jag en tid i USA. Trots att alla jag lärde känna där hade judisk bakgrund, talade vi aldrig egentligen om andra världskriget, nazismen eller Förintelsen. När Nuremberg: The Third Reich on Trial av Richard F. Gallagher utkom i pocket 1961 köpte jag den och kunde läsa att några av de värsta nazistiska bödlarna fick sona sina brott. Boken ger oss alla detaljer om Nürnberg-processen som pågick från 20 november 1945 till 1 oktober 1946 och där 21 av 22 (Martin Borman, Hitlers sekreterare saknades, men hittades senare avliden) av de åtalade nazistledarna fick sina straff. Rättegången i rättssalen i Nürnberg hade då genomförts under sammanlagt 403 rättegångsdagar. I boken finns ett foto av männen i bänkraderna, där de ler eller skrattar helt öppet, då åtalspunkterna läses upp. Ingen av de åtalade ansåg sig skyldig till de brott de anklagades för, men i 13 av fallen utdömdes dödsstraff.

Bokens tredje kapitel ”The grandest larceny” inleds med Heinrich Himmlers order till de SS-befäl som var stationerade i Ukraina. Med anledning av Rysslands pågående anfallskrig mot samma land citerar jag följande ur boken: ”The aim to be achieved is that when areas in the Ukraine are evacuated, not a human being, not a single head of cattle, not a hundredweight of cereals and not a railway line remain behind; that not a house remains standing, not a mine is available which is not destroyed for years to come, that there is not a well which is not destroyed for years to come, that there is not a well which is not poisoned. The enemy must find completely burned and destroyed land…”(8 september 1943). Nästan 80 år senare 2022 attackeras Ukraina och dras in i ett meningslöst krig – denna gång av Putins Ryssland, vars regim inte heller skyr några medel i syfte att förgöra detta lands befolkning, dess infrastruktur och näringar.

”Bland de israeliska soldaterna har självmorden ökat sedan krigets början, och fem soldater hade under juli månad valt att avsluta sitt liv.”

Gallaghers dokumentation av de åtalade SS-ledarnas inbördes kommunikation, via brev och telefonsamtal avslöjar och bekräftar det som finns att läsa på baksidans textrader: ”This indictment of the most infamous evil the world has ever known is a book all men must read, so that for as long as freedom and peace thrive in the human race – they will not forget.” Hur länge och varför vi behöver minnas detta, vittnar vår delvis brutala samtid om. Men vi bör även minnas de modiga kvinnor och män som protesterade mot övergreppen mot judarna och som gjorde försök att undsätta dem. Bland mina släktingar finns en ingift, tysk morbror vid namn Hans Wolfgang Amadeus Cornelius (1923–2013). Som ung tvingades han strida för den del av tyska armén som invaderade Frankrike 1940. Han överlevde men åsamkades en hjärnskada, tillfångatogs och fick tillbringa tre år i ett franskt läger för krigsfångar. Yngor, en yngre bror till Hans Wolfgang, tvingades överge sina läkarstudier för slagfältet men kom aldrig levande därifrån. De båda bröderna hade en svensk mor och fadern, Hans Cornelius (1863–1947), var tysk filosof och psykolog samt professor i socialvetenskap vid Universitetet i Frankfurt. Han gick med i det tyska, socialdemokratiska partiet 1918 och stödde bland annat bildandet av en europeisk konfederation. En tid efter sin pensionering 1928 flyttade han med familjen till Gräfelfing i Bayern, där de hjälpte judar att fly över gränsen till Schweiz. Flyktingarna togs först emot i huset i Gräfelfing, och gömdes sedan på husets vind i väntan på transport med en skåpbil som regelbundet fraktade grönsaker från Tyskland till Schweiz. Min morbror berättade, att de vid ett tillfälle fick besök av Gestapo som genomsökte hemmet, men inte upptäckte de judiska flyktingarna som låg gömda bakom träbalkar utmed vindens tak. Det neutrala Schweiz tvingade vid den här tiden 24 500 judar som flydde från de tyska nazisterna att vända vid gränsen.

Under en semestervecka i Rom besökte jag ett museum för arkitektur, där utställningen ”Fascismen i konsten” illustrerade hur fascistiskt präglad byggnadskonst kunde få människor att känna sig betydelselösa och små. Förutom avbildningar av offentliga byggnader, visades affischer i Mussolinis anda föreställande ideologiserade, italienska arbetare, samt statyer av mannen med den breda utskjutande hakan väl markerad. Byggnader och monument som Hitler lät bygga i Tyskland, var också de exempel på fascistisk arkitektur. Albert Speer försåg Hitler med idéer och skisser till olika spektakulära byggprojekt, planer som i de flesta fall aldrig fullföljdes. Arkitekturen spelade en framträdande roll i Hitlers vision om en ny, tysk huvudstad, Germania, planerad att invigas 1950, fem år efter det att han tog sitt liv i bunkern i Berlin. Efter besöket i Rom väcktes idén om att starta en bokcirkel om fascism tillsammans med några intresserade vänner. Vi fördjupade oss även i litteratur om den tyska nationalsocialismens inflytande på kultur och ideologi, som Birgitta Almgrens bok om nazistisk infiltration i Sverige mellan åren 1933 och 1945.

”Utan Benjamin Netanyahu och Donald Trump i maktens korridorer hade världen troligtvis varit en något tryggare plats idag.”

Almgren belyser, bland mycket annat, en situation då studenter vid universitetet i Lund 1939 protesterade mot att välkomna judiska flyktingar på grund av att de ansågs vara ett ”främmande element”, med argumentet att ”den svenska folkstammen måste hållas ren”. Uppfattningar som dessa förstärktes och legitimerades dessutom av den rashygien som levde och frodades till följd av rasbiologisk forskning i Sverige. Samma år motarbetade studenter vid Uppsala universitet förslaget att ta emot tio förföljda judiska läkare, av arbetsmarknadspolitiska skäl, vilket framgick av den så kallade Bollhusdebatten. Skälet skulle vara rädsla för konkurrens, men bakom det, menar Almgren, fanns uppfattningar som att flyktingfrågan hade karaktären av ett rasproblem. De rasistiska uttrycken tog sig också in i den svenska riksdagen, där en kvinnlig ledamot i andra kammaren 1941 använde ett ordval som: ”icke önskvärt människomaterial” i sin beskrivning av de judiska flyktingarna (Almgren, 2005). Den nordiska rasen ansågs av nazisterna utgå ifrån ett slags naturtillstånd som stått emot all påverkan utifrån. ”Drömmen om Norden” utgick således från en romantiserad bild av germaner, användes som propaganda och bidrog till att avhumanisera judarna.

En bok om nazisternas brott mot den tyska, judiska befolkningen som jag håller särskilt högt är Victor Klemperers : Intill slutet vill jag vittna: dagböcker 1933–1945. Jag läser, stryker under och antecknar sådant jag vill minnas och återkomma till. Vid Hitlers maktövertagande var Klemperer professor i romanistik vid Dresdens Tekniska högskola. En tjänst han tvingades lämna 1933, enligt den nya lagen om att högre poster inte fick innehas av judar. Han gifte sig 1912 med Eva Schlemmer, en ”arisk”, icke-judisk publicist, samma år som han konverterade till protestantismen. Victor Klemperer, född i tyska Brandenburg 1881 uppfattade sig i första hand som en infödd, tysk man. I dagböckerna kan vi läsa om vad som sker i Hitlers Tyskland, från dagen då Klemperer tvingades lämna universitetet till dagen då befrielsen kom, 1945. Vi följer händelserna i det närmaste dag från dag, och får en unik inblick i livet som det tedde sig för den judiska befolkningen i Dresden under den ständigt pågående kampen för överlevnad. Gång på gång kommer det nya dekret om inskränkningar i rättigheter för judar, vilket innebär att det blir allt mer komplicerat att få tillgång till livets nödtorft. Tillgången på nyheter, så som tidskrifter och tidningar, är också den ytterst begränsad.

De judiska innevånarna i Dresden tvingas bort från sina bostäder, och inkvarteras i så kallade Judenhaus. De hindras från att köpa viss sorts mat och lever i ständig skräck för att bli upphämtade av Gestapo, något som drabbar många av paret Klemperers grannar och vänner. Sina dagboksnoteringar vågar Victor Klemperer inte förvara i hemmet, utan lämnar regelbundet över dem till en kvinnlig vän som gömmer dem tills kriget är över. I boken Tredje Rikets Språk beskriver han sin rädsla: ”Det var inte bomberna, inte flygmaskinerna på låg höjd och heller inte döden jag var rädd för – det var alltid Gestapo. Alltid bara rädslan för att det kunde gå någon bakom mig… att det kunde vänta någon på mig hemma som ville hämta [holen] mig”. I krigets slutskede får vi följa paret Klemperer, när de flyr Dresden som då är bombat till oigenkännlighet. De har mirakulöst nog överlevt de massiva amerikanska och brittiska bombangreppen i februari 1945 som kostade cirka 25 000 invånare livet. I slutet av dagboken finns en karta över parets flyktväg genom Tyskland undan de hotande nazisterna. De lämnade staden natten mellan 13 och 14 februari och var på flykt fram till den 6 juni 1945. Vid det laget befinner jag mig i deras sällskap. Victor och Eva känns nu som mina vänner, och jag överväger att följa i deras fotspår för att se platserna de valde att stanna på, innan de kunde återvända till Dresden efter cirka fyra månader i exil.

”Staten Israel uppfattas av honom som mindre självständig än när den grundades, och mer präglad av Förintelsen i jämförelse med den tid då sanningen om nazisternas dödsfabriker blev känd.”

När Sebastian Haffners (1907–1999) unika berättelse från sin uppväxt och liv i Tyskland under nazisttiden, En tysk mans historia. Minnen 1914–1933 sattes upp som pjäs på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 2024, reste vännerna från den före detta bokcirkeln till huvudstaden för att se föreställningen. Boken av Haffner var ett spontant köp i väntan på ett tåg eller möjligen flyg, varefter den blev gemensam läsning i vår bokcirkel. Att följa i Haffners spår och med hans ögon se den katastrofala utvecklingen i Tyskland under åren fram till nazisternas maktövertagande, var som att dela dessa erfarenheter med honom. På Stadsteatern fick vi på nytt uppleva Haffners detaljrika och personliga berättelse genom Gerhard Hoberstorfers kritikerrosade monolog (regisserad av Ole Anders Tandberg). När jag på nytt tar fram boken av Haffner och läser några av mina understrykningar, blir det tydligt hur aktuella hans iakttagelser och tolkningar är. Här är ett exempel: ”Nationalism, alltså nationell självbeundran och självtillbedjan, är säkert en farlig mental sjukdom överallt, i stånd att vanställa en nations drag och göra dem fula, precis som fåfänga och egoism vanställer en människas drag och gör dem fula” (s. 217). Är det inte just detta vi bevittnar i många av de konfliktsituationer som uppstår i världen, och där nationalismen drivs till sin spets. I USA är budskapet ”Make America Great Again” som även det bygger på nationalism och självförhärligande. Att de historiska bakslagen fortfarande existerar, påminns vi även om i följande citat: ”Sex stormtrupp-medlemmar som en natt hade överfallit en ’oliktänkande’ i hans säng och bokstavligen trampat ihjäl honom dömdes till döden för detta. Hitler skickade ett telegram till dem med uppskattande och berömmande ord. Ingenting hände. Jo, en sak. De sex mördarna blev benådade” (s. 88). Även om händelsen är av helt annan art blir jag påmind om stormningen av Capitolium i Washington den 6 januari 2021, och vad som därefter hände de skyldiga och internerade upprorsmakarna, efter att den nuvarande presidenten återvänt till Vita huset 2025.

Vi talar inte så ofta som vi borde om värdet av ett enda människoliv. I EU tillåts inte dödsstraff, och Belarus är det enda, europeiska landet som idag verkställer dödsstraff. Enligt Amnesty International verkställs de flesta dödsstraff i Mellanöstern och i Nordafrika. I Israel har dödsstraff endast använts vid två tillfällen under de senaste 75 åren. Det mest omtalade är rättegången i Jerusalem mot nazisten Adolf Eichmann, då han förklarades skyldig till folkmord och därefter avrättades. Vari ligger då logiken – att så många oskyldiga offras i krig, och att det så sällan är någon som ställs till svars för dessa mord? För varje dag som palestinier skadas och dör i Gaza, är jag en av åskådarna, som tvingas förhålla mig avvaktande inför sanningen om krigets brutalitet. Den känslan är förlamande. Jag följer noggrant via medier, som dagliga tidningar, TV och Radio, nyheter om Gaza, och undrar vad som hindrar omvärlden från att genast, idag, nu i denna stund, rycka ut och försvara den oskyddade, palestinska befolkningen. När vi den 16 juli får veta att i genomsnitt tio palestinska barn varje dag förlorar ett eller två av sina ben, känner jag sorg, men också vrede över att barnen blir måltavlor i ännu ett meningslöst krig. Utöver risken att dö av svält, utsätts de för outplånliga trauman, som, om de överlever kommer att prägla deras framtida liv. Smärtsamma erfarenheter från barndomen i likhet med vad många överlevande judar från Förintelsen kan berätta om.

Psykoanalytikern Suzanne Kaplan intervjuade vuxna kvinnor och män som hade modet och viljan att dela med sig av sina minnen från Förintelsen. Minnen som hon nedtecknade i boken: Barn under förintelsen – då och nu. Affekter och minnesbilder efter extrem traumatisering (Natur och Kultur, 2003). Det normala judiska livet förändrades radikalt, när Hitler 1933 utnämndes till kansler varvid de judiska barnens utsatthet tog sig olika uttryck, inte minst kravet på att de ständigt måste bära Davidsstjärnan synligt. Barnen uteslöts från de statliga skolorna och fick inte längre delta i samma aktiviteter som de var vana vid, vilket ledde till att de isolerades. Att inte längre uppfattas som en del av samhället, utan bemötas som främlingar var extra tungt för de judiska barnen. De tilläts inte äga cyklar, och plötsligt kunde de mötas av en stängd lekplats. I Tredje rikets språk berättar Victor Klemperer om sorgen efter att judiska familjer tvingats lämna ifrån sig sina husdjur: ”Senare tog man också våra husdjur ifrån oss, katter, hundar och till och med kanariefåglar, som alla dödades. Detta skedde inte heller i enstaka fall och av individuell illvilja, utan officiellt och systematiskt, och det är bara en av de grymheter som ingen Nürnbergprocess i världen talar om” (s. 139). De judiska barnens traumatisering under Förintelsen går igen i dagens Gaza. Skolor som förstörs av Israels bomber, tvingar palestinska barn att avstå från det som präglar deras vardag, kanske allra mest. Barnens framtida liv, liksom deras hem och tillvaro, förvandlas för varje dag som går till ruiner.

Avhumanisering är en psykologisk process där motståndare börjar se varandra som icke mänskliga, och därför inte heller förtjänar moralisk hänsyn – ett humanitärt kristillstånd som det vi nu bevittnar i Gaza. Sambandet mellan tolerans för användning av tortyr och avhumanisering av människor som uppfattas som annorlunda belyser Robert Öhlund i sin uppsats: ”Demokratiska krigsbrott. En studie av tyska krigsfångar i franska och amerikanska händer” (Försvarshögskolan, 2013). Den grupp som oftast riskerar att drabbas av avhumanisering i Sverige är muslimer, och jag citerar: ”I en av studierna fördjupade man sig i vad det är som gör att auktoritära och socialt dominanta människor har en ökad benägenhet för att acceptera tortyr. Faktorer som en stark identifikation med sin egen grupp, det vill säga svenskar, samt benägenheten att avhumanisera muslimer vägdes in”. Därifrån är steget till Gaza, där majoriteten av innevånarna också är muslimer, inte långt. Ständigt kommer nya uppgifter på antalet döda och skadade, och jag kan inte längre hålla i minnet, hur många eller vilka som varje dag offras i Israels krig. Att barn tvingas bevittna, när deras nära anhöriga eller kamrater dör efter att ha beskjutits eller fallit offer för israeliska bomber är en form av tortyr. I krigets Gaza är döden ständigt närvarande, också i situationer där desperata människor i olika åldrar förtvivlat försöker ta sig fram till platsen för matutdelning, som sedan en tid tillbaka ombesörjs av Gaza Humanitarian Foundation (GHF). Läkare utan gränser har beskrivet det amerikansk-israeliska matutdelningssystemet som ett orkestrerat dödande: ”This is not an aid. This is orchestrated killing” (Médecins Sans Frontières, augusti 2025). De flesta av oss har nog sett bilderna med desperata människor i trängseln vid utskänkningsplatserna. Som åskådare kan jag känna den djupa förnedring det måste innebära, att som tiggare sträcka fram sin matskål, men tvingas lämna platsen utan att ha fått något att lägga i skålen.

Under skrivandets gång erinrar jag mig att redan i april 2023, efter att Israel fått sin hittills mest högerorienterade regering med Benjamin Netanyahu som premiärminister, oroade sig israeler för att landet var på väg att nedmontera demokratin. Människors oro utlöste en rad stora demonstrationer bland annat utanför det israeliska parlamentet Knesset i Jerusalem. Protesterna mot antidemokratiska beslut, som att förminska domstolarnas makt pågick under sommaren och hösten – nästan fram till att Hamas inledde sin brutala attack den 7 oktober 2023, då 1 200 israeler dödades och fler än 250 togs som gisslan och fördes till Gaza. Sedan dess har Gaza varit stängt för utländska journalister vilket förhindrat en saklig, medial bevakning och försvårat omvärldens insyn i kriget. Efter starka påtryckningar tillkännagav Netanyahu i augusti att journalister åter skulle tillåtas arbeta i Gaza, men risken är stor, att de tvingas bli ”inbäddade” journalister under överinseende av Israels försvarsmakt. Från FN kommer uppgiften, att mer än 200 journalister och mediearbetare från Gaza har dött som en följd av kriget, något som, enligt Svenska Pen, bedöms vara den dödligaste perioden för författare och journalister sedan andra världskriget. Bland de israeliska soldaterna har självmorden ökat sedan krigets början, och enligt Svenska Dagbladet hade fem soldater under juli månad valt att avsluta sitt liv. Men inte bara soldaterna utsätts för risken att drabbas av psykiskt lidande – även deras familjer genomlider just nu oro för en son eller dotter som strider i Gaza.

Det våldskapital som den islamistiska motståndsrörelsen Hamas sedan 2007 har byggt upp i bland annat Gaza har, utan tvekan, utgjort ett allvarligt hot mot den judiska befolkningen och mot staten Israel. Detta till trots är det Israels ansvar att stå upp för den humanitära rätt som gäller enligt krigets lagar. En prekär sanning är, att Benjamin Netanyahu så sent som 2020 bad Qatar att öka biståndet till Hamas regim i Gaza med syftet att skapa en lugn valdag i Israel detta år (Dagens Nyheter, 2020-02-24). Det visar att Netanyahu är en maktspelare med ett inhumant och skadligt förhållande till sin position som premiärminister och till befolkningen i både Israel och Gaza. I förhållande till arv och miljö är min utgångspunkt, att människan, liksom djuren på vår planet präglas av barndom och uppväxt. Också Benjamin Netanyahu är präglad av den sociala miljö han växte upp i. Fadern, Ben-Zion Netanyahu föddes 1910 i en sionistisk familj i Warszawa. Efter första världskriget flyttade familjen till brittiska Palestina. Där deltog han aktivt i revisionistisk sionism, en utbrytarrörelse till sionismen som kännetecknades av judisk, högerinriktad nationalism. I hans krets fanns personer som var politiska aktivister, däribland grundaren av rörelsen, Ze’ev Jabotinsky, med en bakgrund i politisk fascism, i likhet med de två högerextrema, politiska aktivisterna, Itamar Ben-Gvir och Bezalel Smotrich varav den senare ingår i Netanyahus regering.

Som ung bodde Benjamin Netanyahu och hans ursprungliga familj i USA, vilket gav fadern och även sonen, via sina olika kontaktnät, unika möjligheter till inflytande på amerikansk, parlamentarisk nivå. De täta förbindelserna mellan USA och Israel har under många år inneburit en avsevärd militär och ekonomisk fördel för Israel, liksom en överlägsenhet i regionen i förhållande till den palestinska befolkningen. Ben-Zion Netanyahu blev 102 år gammal, och kan således under många år haft ett inflytande på sonens politiska inriktning, som exempel, den orubbligt, antagonistiska inställningen till palestinierna. Känt är att Benjamin Netanyahu var motståndare till det avtal som förhandlades fram mellan Israel och Palestina under Osloprocessen. Det första Osloavtalet undertecknades i Washington av Yitzhak Rabin och Yassir Arafat den 13 september 1993, och gav palestinierna självstyre i Gaza samt i Jeriko på Västbanken. Motståndet från högerextrema grupper i Israel ledde till mordet på Yitzhak Rabin 1995. Om han hade fått fortsätta att leda Israel tror jag inte att det är osannolikt, att den konflikt som år efter år fördjupats hade ebbat ut, och en tvåstatslösning slutligen funnits på plats. Konflikten mellan Palestina och Israel har sedan dess tillåtits eskalera och står idag vid randen till ett folkmord på den palestinska befolkningen.

”Jag saknar en gedigen bevakning i dagspress och Public Service om de kritiska röster som finns och agerar inne i Israel.”

I slutet av juli når oss nyheten att Israels premiärminister hotar med att steg för steg annektera delar av Gazaremsan, om inte Hamas går med på vapenvila (tre fjärdedelar av Gazaremsan är redan ockuperad av Israel). Ett skäl till det beslutet tycks vara att pressa Hamas och samtidigt gå de högerextrema politikerna till mötes. Den 5 augusti meddelar så premiärministern, att han har för avsikt att kalla in sitt säkerhetskabinett för att få deras godkännande att ta över hela Gaza. Några dagar senare fattas beslutet att planen om ockupation av Gaza stad kommer att genomföras, trots omvärldens fördömanden och protester. Vid samma tid är antalet personer som dött av svält i landet 127 och av dessa är 100 barn. Israels bomber och jakt på Hamas-krigare har sedan kriget påbörjades tvingat palestinierna att vid upprepade tillfällen förflytta sig till en annan del av Gaza. Nu kan en sådan tvångsförflyttning av utmattade och svältande människor åter vara nära förestående. Läkaren och professorn i katastrofmedicin, Johan von Schreeb intervjuades den 19 maj 2025 i SVT/Rapport om sin syn på den allvarliga matbristen i Gaza och beskrev redan då Gaza som ett dödsläger på grund av svår svält.

I skrivande stund, den 20 augusti har israelisk militär påbörjat sin invasion av Gaza stad, och planen är att staden ska vara tömd på sina innevånare den 9 oktober, ett datum som Israels regering förmodligen har valt som ett försvar för sitt beslut. Den ängslighet och handlingsförlamning som hittills präglat EU inklusive den svenska regeringen gällande den humanitära katastrofen i Gaza, får mig att känna skam över att vara svensk och EU-medborgare. Är det Förintelsens djupa spår som medverkar till att EU:s demokratier inte förmår bryta ett tabu och hävda att Israels regering är ansvarig för ett utdraget krig som skördar allt fler oskyldiga liv? Samir Abu Eid, Mellanösternkorrespondent för SVT, säger den 22 augusti att Hamas inte längre anses utgöra ett hot mot Israel, och att kriget nu i stället har som syfte att lägga under sig hela Gaza. I Israel har 600 tidigare högt uppsatta säkerhetstjänstemän i ett brev uppmanat Trump att öka pressen på Israels regering. I brevet framkommer bland annat att terrorgruppen Hamas inte längre är ”ett strategiskt hot” mot Israel (Omni 4 augusti 2025).

Av FN:s 193 medlemsstater har idag 150 erkänt Palestina som en suverän stat. Om Israels finansminister Bezalel Smothrich får som han vill med sina planer på utökade bosättningar i Västbanken är dock risken mycket stor att en tvåstatslösning är på väg bort. Som vi kanske minns erkände Sverige som första EU-land Palestina som suverän stat redan 2014, och året därpå inrättades en palestinsk ambassad i Stockholm. Utrikesminister Margot Wallström och den Socialdemokratiska regeringen fick då motta kritik för sitt ställningstagande i Palestinafrågan. Nu, nästan tio år senare föreslår vice stadsminister Ebba Busch, att Sverige ska erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och öppna en svensk ambassad där. Detta yrkande tyder på okunskap (kanske ointresse) om stadens historia. Sedan 1947 har Jerusalem status som ett internationellt territorium och är en helig plats för såväl judar och kristna som muslimer. Ebba Busch, som leder ett till namnet kristet parti, inkluderar tydligen inte gruppen muslimska palestinier i sin omsorg om mänskligheten. President Trumps erkännande av Golanhöjderna och Jerusalem som en del av Israel gav 2019 eko i omvärlden. Professorn i statsvetenskap Jan Hallenberg frågade sig då, vad som skulle hända om både Trump och Netanyahu valdes om och drev på utvecklingen i riktning mot Israels annektering av delar av Västbanken (Utrikesmagasinet, april 2019). Idag kan vi tyvärr konstatera, att en del av den utveckling som Jan Hallenberg förutspådde har förverkligats, även om det skedde med några års fördröjning. Gemensamt för dessa båda män är att de utreddes för brott, men utan att dömas, innan de valdes till president respektive premiärminister. I Benjamin Netanyahus fall handlar det bland annat om bedrägeri och trolöshet mot huvudman, och Donald Trump har åtalats för förseelser som bedrägeri, förtal, valpåverkan och bokförings- och skattebrott. Utan Benjamin Netanyahu och Donald Trump i maktens korridorer hade världen troligtvis varit en något tryggare plats idag.

I boken Förintelsen är över och vi måste resa oss ur askan (Daidalos, 2008) berättar författaren och israelen, Avraham Burg att förintelsen fortfarande är ständigt närvarande i hans liv och liknar den med ”ett öronsus som aldrig upphör” (s. 27). Han förnimmer den som ett ozonhål, som något osynligt och abstrakt men alltid närvarande och olycksbådande. Staten Israel uppfattas av honom som mindre självständig än när den grundades, och mer präglad av Förintelsen i jämförelse med den tid då sanningen om nazisternas dödsfabriker blev känd. Förintelsen letar sig, i varierande grad, in i den politiska argumentationen, men framträder också i israeliskt vardagsliv genom medierna, litteraturen, konsten, musiken och via utbildningsväsendet. Från en psykologisk horisont kan det tolkas som israelernas försök till bearbetning av det djupa, transgenerationella trauma som Förintelsen lämnade efter sig. Enligt Burg har dock fixeringen vid Förintelsen bidragit till att annat lidande i landet har trängts undan. Uttryck i boken, som att Israel blivit de dödas röst, och att krig blivit regel snarare än undantag, påminner oss om att Israel aldrig lagt ner vapnen. En förklaring kanske ligger i Burgs beskrivning av det politiska ledarskapet: ”Israels ledare formas kort sagt i det militära” (s. 47). Vi får samtidigt inte bortse från ytterligare en förklaring, det vill säga att en koalition av fientligt sinnade grannar inte lämnat Israel i fred. Sålunda, ett tillstånd av ”ständig krigsberedskap” förstärkt av en oändlig mängd krigsmateriel som USA och även Tyskland under många år försett landet med. Vid närmare eftertanke; kanske är vi alla medskyldiga till den tvångsmässiga fokuseringen på Förintelsen, eftersom vi som icke-judar kan ha känt skuld över att den alls tilläts äga rum. För oss som växte upp i skuggan av andra världskriget och nazisternas brott mot judarna i Europa, blev Förintelsen en del av vår gemensamma historia. Kanske är tiden mogen för ett ärligt försök att försonas med Förintelsen och erkänna ondska som en parallell till godhet, som först och främst måste bekämpas inom oss. Men det utesluter inte, att vi har ansvaret att identifiera, demaskera, avslöja och avtäcka inhumana krafter, som ger sig till känna i det samhälle vi är delaktiga i.

Men vi är också del av ett globalt sammanhang, och är tillsammans ansvariga för att planetens människor, djur och växtarter ges en chans att överleva. Här bidrar Burg med en referens till den engelske historikern, Ian Kershaw, och jag noterar, att han liksom jag föddes under andra världskriget. Enligt Kershaw innebär vårt gemensamma ansvar, att sociala krafter och politiska strukturer som möjliggjort framväxten av ett maktfullkomligt system (exempelvis nazismen) måste demaskeras, och vill jag tillägga, analyseras på djupet via oberoende källor. Burg lämnar en tankeväckande bild, av hur utvecklingen mot ett extremistiskt system kan ske, i flera steg: ”Extremismen rör sig från den främlingsfientliga nationalismens ytterkant till den mer moderata högern och därifrån till den kulturella och politiska mittfåran. De kretsar som har inflytande är som regel också de som är likgiltiga” (s. 77). Bilden tycks bekant, eftersom den stämmer in på utvecklingen i flera länder i Europa under de senaste decennierna. Att den politiska mittfårans likgiltighet sannolikt bidrar till extremism är tankeväckande men också djupt oroande. Mittfåran måste vakna upp och på allvar inse vad som krävs för att bevara våra demokratier. Alla, men kanske främst ungdomar, behöver förstå syftet med världssamfundets gemensamma lagar så som ”Mänskliga rättigheter” och ”Folkrätten”, och vad de innebär i praktiken. Det var en polsk jude, Rafael Lemkin, som först använde uttrycket folkmord i ett försök att definiera vad mord på ett helt folk innebär. Efter att FN:s generalförsamling 1948 godkänt konventionen om att förebygga och bestraffa brottet folkmord trädde den i kraft 1951. Det ironiska eller osannolika är, att Israel som grundades som ett fredens habitat nu av många anklagas för att ligga bakom ett folkmord på palestinierna i Gaza.

Tack vare Avraham Burgs politiska essä får jag nya, värdefulla insikter om judiskt liv och Israels mångbottnade historiska rötter, inte minst de sionistiska. Samtidigt inser jag, att min okunskap om den arabiska befolkningens ställning och livsvillkor, efter att judarna började sin invandring till Palestina, är skrämmande stor. Invandringen skedde redan i slutet av 1800-talet, långt innan Arbetarpartiets ledare David Ben-Gurion den 14 maj 1948 påbörjade arbetet med uppbyggandet av staten Israel. I samband med detta mördades FN:s medlare, Folke Bernadotte i Jerusalem av judiska terrorister tillhörande Stern-ligan (Lennart Simonsson, 2024, Utrikespol. institutet). Burgs uppfattning är att resolutionen om staten Israels grundande aldrig skulle ha antagits av FN, om inte Förintelsen dessförinnan ägt rum. Ur ett psykologiskt perspektiv kan ett sådant scenario möjligen förklara, på ett omedvetet plan, varför Förintelsen förblivit en del av Israels identitet eller kanske djupare än så – landets själ? Enligt forskarna Claire J. Starrs och Vera Békés* (2025) är studier som identifierar mekanismer för transgenerationell traumaöverföring alltför få. De studier som finns har mest fokuserat på sårbarhetsmekanismer, men tyvärr utelämnat en djupare diskussion om skyddsfaktorer. Historiska fakta räcker således inte för att bearbeta trauman som sträcker sig över generationerna.

Omvärldens förändrade inställning till judarna efter Förintelsen ledde till tydliga fördömanden av antisemitism och andra hatbrott. Burg vänder detta mot israelerna och sig själv: ”Däremot, har vi själva aldrig gjort något motsvarande för de palestinska flyktingarna och deras efterkommande” (s. 96). Enligt honom är nationen Israels krigsmentalitet och onödiga brutalitet en konsekvens av att den utvecklats till ”en narcissistisk nation som avgudar sig själv” (s. 113). Burgs beskrivning av Israel som en narcissistisk nation skulle kunna omtolkas som ett psykologiskt grundläggande behov av samhörighet och en stark nationell identitet hos en befolkning som genomgått ett trauma som Förintelsen. Men risken att en sådan nationell samhörighet utvecklas till misstro riktad mot människor utanför gruppen är förstås betydande. Burg önskar att Israel istället för isolationism och offerstatus lämnar det förflutna och påbörjar en ny resa mot framtiden och livet – bortom Förintelsen. Det har nu gått 17 år sedan Avraham Burgs tankar publicerades, och utvecklingen i Israel har inte gått i den riktning som han hoppades på. Därför frågar jag honom: Vad tänker du idag, om ditt land och det som sker i Gaza? Svaret på den frågan finner jag i Avraham Burgs artikel: Jews – Rebel. Now!! A Jewish plea to the International Court of Justice.

Att spara de sista raderna för att förklara syftet med sin text är givetvis bakvänt. Varför valde jag alls att skriva om ett ämne som riskerar att väcka så motstridiga uppfattningar och känslor? Svaret på den frågan ligger i mitt engagemang, främst då historiska, psykologiska perspektiv på judarnas situation och ställning – då och nu – Förintelsens efterklang på omvärlden, samt slutligen det som berör mig djupast idag, krigets oskyldiga offer i Gaza. För mig är skrivande en form av bearbetning, men också ett sätt att inhämta och vinna ny kunskap. Under tiden som processen pågår fylls tankarna på med nya, värdefulla insikter. Inom mitt ämne psykologi tenderar vi att underskatta de sociala och politiska diskurser som pågår runt om i våra samhällen. Språket påverkar vår identitet och formar vår personlighet, utan att vi märker det. Victor Klemperer påminner oss i Tredje rikets språk om att Hitlers och nazisternas doktrin tog intryck och sporrades av sionismen under uppbyggnaden av det tusenåriga, Tredje Riket (s. 260).

Premiärminister Netanyahu förnekar idag, helt öppet, att Gazas befolkning lider av svält, trots att ovedersägliga bevis för en svältkatastrof finns. Det tyder på att extrem, politisk radikalism alltmer äter sig in i den israeliska maktens innersta, mest destruktiva krets. Nu, i slutet av augusti har bristen på mat nått upp till den högsta nivå som uppmätts sedan kriget inleddes för snart två år sedan. Jag saknar en gedigen bevakning i dagspress och Public Service om de kritiska röster mot den högerextrema, israeliska regeringen som finns och agerar inne i Israel. I mitt stilla sinne undrar jag, vad Victor Klemperer hade sagt om den grymma israeliska strategin att svälta ut befolkningen i Gaza. Det är min absoluta övertygelse, att han hade fördömt Israels omänskliga behandling av palestinier, utifrån sina egna, bittra erfarenheter från tiden med den nationalsocialistiska epoken i tysk historia. Jag kan endast hoppas, att omvärlden står upp för Deklarationen om Mänskliga Rättigheter, eftersom den gäller oavsett folkgrupp; judisk eller palestinsk. Samt att de som bryter mot den internationella humanitära rätten (krigets lagar) ställs till svars för sina handlingar och döms enligt lagen om krigsförbrytelser.

* Starrs, C. J., & Békés, V. (2025). Historical intergenerational trauma transmission model: A comprehensive framework of family and offspring processes of transgenerational trauma. Traumatology, 31(2), 243–251