Film som uttrycksmedium kan beskrivas som en sorts avbild av det mänskliga psykets mentala processer där det finns uttrycksmässiga paralleller mellan till exempel det mänskliga minnet och filmens tillbakablickar. Den grundläggande uppsättning mönster och symboler vi använder i vår varseblivning tycks på något sätt återfinnas i filmmediet vilket också gör filmmediet till ett effektfullt sätt att återge fenomen och händelser. Vårt sätt att minnas gestaltas av filmens återblicksklippning, och vårt sätt att koncentrera oss av filmens närbilder.
Den tredje torsdagen i maj varje år fylls mitt flöde på Facebook och Instagram med leende vänner, som en efter en visar upp sina skjortor och blusar med ukrainsk brodyrglädje. En brodyr som utgör det omisskännliga kännetecknet för de ukrainska vysjyvankorna. Det är praktiskt taget omöjligt att bestämma från när de härrör, ty de är av anrik börd. Vissa forskare vill till och med mena att vysjyvankorna kan härledas till skyternas tid. Denna folkgrupp omnämndes för första gången på 700-talet före Kristus, och de framlevde sina liv på ett vidsträckt område, från Kaspiska havet via den ukrainska stäppen och hela vägen till Karpaterna i dagens östra Polen. Men det finns inte några handfasta bevis på att de första vysjyvankorna verkligen tillkom under skyternas tid, och de är också oklart om man då behärskade konsten att brodera avancerade mönster.
Tillhör du dem som minns Ria Wägner? Då är du för det första troligen i övre medelåldern, och för det andra minns du henne kanske främst för den så kallade bakåtvinkningen, det vill säga hennes sätt att avsluta sina teveprogram genom en vinkning bakåt. Men vem var hon egentligen, vad för sorts teveprogram gjorde hon, och kan det finnas intresse för detta hos en yngre generation? I nedanstående text kommer jag att berätta närmare om henne, och närläser även några av inslagen i hennes program för att lyfta fram hennes speciella teve-estetik. Men först vill jag teckna en kort bakgrund när det gäller tidig svensk television.
Mitt första möte med William Blake var en bild där en orm slingrades sig upp på en kvinna. Kvinnan vinkade. Det var på Chelsea College of Art jag såg bilden, i deras bibliotek. Jag hade ingen aning om vem William Blake var och berättade för min lärare att jag tyckte hans bilder var jättefina. Min lärare svarade att de säger det. Sedan dess har jag alltid tittat på hans bilder. Hans bilder gör mig glad och inspirerar mig till att själv göra konst. Jag har funderat väldigt mycket på varför hans bilder gör mig glad. Det är nog blandningen av att vara sedd och osedd som gör att jag återvänder till honom.
I. B. Singer’s short story ‘The Last Demon’ appears on the surface to be exactly what it says it is: a (very) short story about a demon that is the last of his kind dealing with the quandary concerning what demons should do and why there even should be demons when ‘man himself is a demon.’ Much the same way as Adorno once deemed it, if not as often claimed but later rebuked or nuanced impossible, as ‘barbaric to write poetry after Auschwitz,’ to which Primo Levi chimed in and said, ‘After Auschwitz, it is no longer possible to write poetry except about Auschwitz.’
“Chronicle of a Single Day.” is a text from the volume Voices from the Warsaw Ghetto (written in the Warsaw Ghetto in August 1941 and here read in the English translation) whose reoccurring themes are hunger and confinement. The text in question is undoubtedly the most literary in this volume; it refers openly to Thomas Mann’s The Magic Mountain and nods to many other literary texts; the ramblings and wanderings of both the body and the mind of the protagonist make one think of James Joyce’s Ulysses, where the main protagonist Leopold Bloom is not starving, but all the same in Episode Four of the book obsessed with items of food, with kidneys and other intestinal, and carries them around with him; much in the same way as this text’s protagonist figuratively speaking carries with him, and during his walks confronts with, those who are already dead and those who are not yet dead (which seems, despite some alluding to former and present societal divides, like the mentioning of the ricksha-carried chair of the Judenrat, to be the only two categories of people still left); to the flesh that already is or soon shall become grass (Isaiah 40:6).
Still depicting the two Kelink from ”Unzere Kinder”.
Already in one of the first scenes of the film Unzere Kinder(that follows after the newsreel prologue that depicts the harsh reality of Jews being mass-deported to the Auschwitz extinction camp and what happened to them and their belongings there), the children from the orphanage who belong to the minimal number of surviving Polish-Jewish children protest and confront the two from the exile in the Soviet Union returning, Kleinkünstler who essentially are playing themself and in a sketch perform a sentimentalized version of the wartime events (“because that is not how it was”), opens up the divide (in the context of the film) between the children who were forced to become survival artists (compare the quote from one of the boys, “It was my job to trick the German gendarmes”) and the returning artists who survived the war exiled deep into Soviet Russia.
One of the milk cans used to hide documents. From the Ringelblum ”Oyneg Shabbos” Archive.
This article is about the declining morals and mores of the Jewish inhabitants in the wartime Warsaw Ghetto that was presumably written on 4th July 1942. It is derived from the “Street” section of Volume One of The Ringelblum Archive Underground Archive of the Warsaw Ghetto(Published by Żydowski Instytut Historyczny im. Emanuela Ringelbluma; Warsaw). The text is attributed to Stanisław Różycki, and its complete title in translation reads as follows: “4th July. Warsaw, ghetto. A study [of] ‘Ulica’ [The Street]. The appearance and the social life of the street in the ghetto” (hereafter referred to as the Morality of the Street). The original text is written in Polish and on the archive’s website, described as:”handwritten, notebooks, ink, Polish, 150×197 mm, 31 sheets, 31 pages”. In the transcribed and translated (to English) form I am analyzing and quoting here [insert link to the full source text]), the text consists of around 8.800 words, including footnotes, spread over 19 A4 pages.
When one reads the poem “Grains of Wheat” by Avrom Sutzkever (written in the ghetto of Vilna and here read and analyzed in English translation, see here for the full text) and stumble upon the line “As if protecting a baby -,/I run with the Yiddish word,” is it hard not to start associating to the poet’s firstborn child that was slaughtered in the ghetto the day after he was born; the child was just alive so long it took for the mother of the poet to forget that her grandchild was doomed to be killed from the moment he was born, the same way as Herod once “killed all the male children in Bethlehem and in all that region that were two years old or under” (Matthew 2:16). Maybe it is during this short time, during this split second of dissonance, that the poem is written, that the poem takes place. The poet may be unable to save his Jewish child but is now trying to save the Yiddish word (and all that is written with it and within it) with his written words.
Vi, personalen vid Österåkers stadsbibliotek, är på väg till Norge för att besöka två folkbibliotek, det kommunala biblioteket i Drammen och Deichman, huvudbiblioteket i Oslo, som motsvarar Stockholms stadsbiblioteks huvudenhet vid Odenplan.
Det är under resandet man ser världen heter det. Som i alla lätt klichédoftande påståenden rymmer också detta ett litet korn av sanning. På flygplatserna, i vänthallarna korsas turisternas och affärsresenärernas vägar i en genomkapitaliserad miljö där det ofta är omöjligt att finna en sittplats utan krav på att konsumera. Fortsätt läsa ”Några resande en höstdag genom Schengen och Schengenland”
Minnesota-raised and California resident Julie Balot recounts her childhood experiences of Sweden in America. Years later over the course of a few weeks she meets the World in Sweden at the international improvised music festival Hagenfesten in Dalarna and in Stockholm.
Det tycks ibland vara ett problem för borgerliga politiker och väljare att så mycket av den nyskapande kulturen i Sverige har en mer eller mindre tydlig vänsterprägel. Det kritiska, samhällskritiska, samtidskritiska, kultur- och civilisationskritiska innehållet i många av de verk som får störst spridning och som hyllas mest tycks alltid ha sin udd riktad mot Västvärlden, kapitalismen, borgerligheten, liberalismen.
