Vilken musik väljer vi när vi tar farväl av någon? På Musik- och teaterbiblioteket möttes forskning om sorg och en kyrkomusikers erfarenheter av begravningar. Sara Shamloo Ekblad lyssnade till en kväll om välkända psalmer, personliga önskemål och musikens plats i sorgen.
Kvällen inleddes med att Sara Ekman från biblioteket hälsade alla välkomna och kort berättade om bibliotekets verksamhet. Musik- och teaterbiblioteket ingår i Statens musikverk, tillsammans med Svenskt visarkiv, Caprice Music, Scenkonstmuseet och Elektronmusikstudion.
När Eva Nilsson och Jing Wu spelar tillsammans möts musik från olika delar av världen. På Vita käppens dag berättar de också om vägarna till musiken, om hinder i yrkeslivet och om betydelsen av förebilder. Sara Shamloo Ekblad lyssnar till en konsert på Södermalm.
Redan i Critical Points första ledare följde vi väggarnas ord och tecken. Från ristningar och muralmålningar till slagord och klotter fördes ett samtal på stadens ytor, ibland med maktens röst, ibland som randanmärkningar till den rådande ordningen. I sommarens reportage från Riga återvände vi till det spåret. Och i det här numret fortsätter läsningen av väggarna genom István Molnárs bilder av husfasader. I sprickor, fläckar och ojämnheter upptäcker han figurer och berättelser. De välbekanta gatorna visar sig rymma sådant han tidigare gått förbi. I en intervju berättar István Molnár också om att börja fotografera i pensionsåldern och om varför en bild blir färdig först när den får en titel.
När tidskriften grundades 2018 skrev vi också om det kritiska samtalet och om att hitta ett betraktelseavstånd som låter oss uppfatta både sammanhang och enskildheter. Kommer man för nära blir det svårt att urskilja mönstret. På alltför långt håll försvinner nyanserna. Men avståndet är bara en del av saken. Det spelar också roll vem som får beskriva världen, vilka erfarenheter som ges utrymme och vilka vi har lärt oss att gå förbi eller lämna därhän.
Sedan dess har många skribenter tillkommit och tidskriften förändrats tillsammans med dem. Nya erfarenheter har fört med sig nya ämnen, men också andra sätt att närma sig sådant vi redan trodde oss känna till. I presentationen av Critical Point beskriver vi mötet mellan ämnen, konstformer och erfarenheter som tidskriftens särart. Det är i arbetet med varje nummer som den tanken får sitt konkreta innehåll.
Detta dubbelnummer inleder vi med en fråga: Hur kan du veta det? För Sofia Thoresdotter har den ofta inneburit ett ifrågasättande av hennes erfarenheter som person med synnedsättning. I sin text om språket, makten och det heliga seendet berättar hon om arbetet med att hitta ett eget tilltal och om att sluta upp med med att ständigt förklara och försvara det hon upplevt. Tillgänglighet, ett återkommande ämne i tidskriften, handlar också om möjligheten att själv formulera erfarenheten och delta i samtalet på sina egna villkor, att vara sändare och inte bara mottagare. I Emil Erdtmans reportage från Freedom Drive i Bryssel blir dessa frågor konkreta i kampen för personlig assistans, tillgängliga bostäder och rätten att bestämma själv över sitt eget liv.
Vem som får beskriva människan och hennes värld är också en fråga för psykologen Jakob Wood. Han efterlyser ett självständigt tänkande inom en profession där metoder och diagnoser riskerar att tränga undan större mänskliga och samhälleliga sammanhang genom att betraktelseavståndet blir för snävt och blicken för närsynt. Därefter riktar Channa Bankier den kritiska uppmärksamheten mot sitt eget förflutna. I en text som ursprungligen publicerades 2008 återvänder hon till fascinationen för det maoistiska Kina och till hur längtan efter skönhet och frihet kunde övergå i politisk dogmatism.
Härifrån går en förbindelse till Ulf B Anderssons artikel om krigens långa efterliv på Balkan. Historien fortsätter att användas, förnekas och omformas i samtidens politiska strider. Chiara Gelminis minnestext över Emma Bonino aktualiserar i sin tur ansvaret att försvara rättigheter också, eller kanske särskilt, när de gäller några andra än oss själva.
Flera av numrets texter rör sig mellan den stora historien och de enskilda liv där dess följder blir kännbara. Mira Horovitz reser med sin familj till Budapest och söker upp adresser ur mammans fotoalbum. I en andra essä utgår hon från moderns sista tid och frågar vilka liv som erkänns som värdefulla och vilka förluster som blir möjliga att sörja. Sonia Engström presenterar den polske tonsättaren Szymon Laks, vars musikkunskaper bidrog till hans överlevnad i Auschwitz och vars verk förstås rymmer mycket mer än detta, också det ett sätt att göra motstånd och vägra låta sig definieras eller reduceras av andra.
Förläggaren Massood Mafan minns författaren Shahrnush Parsipur genom deras gemensamma arbete, resor och vänskap. Också hos henne finns denna vägran att låta andra bestämma gränserna för det egna skapandet: trots fängelse, censur och exil fortsatte hon oförtrutet att skriva.
Hur förlust kan få ett språk undersöker Simon Carlfjord med utgångspunkt i några av tolkningarna av Rökstenen. Hos papperskonservatorn Anna Celander möter vi sedan minnet i dess materiella former. Fotografier och konstverk kommer till hennes arbetsbord med revor, rispor, fläckar och spår av tidigare behandlingar. Här återkommer, i en annan skala och form, frågan som Mira Horovitz ställer om vilka liv vi erkänner som värdefulla och sörjbara. Här handlar det om vilka minnen är vi beredda att värna, och vilka får försvinna med föremålen som bär dem? Samtalen vid Annas arbetsbord kretsar kring vad som kan lagas, vad som måste få finnas kvar och vad det innebär att förvalta något åt framtiden.
Från stenens inskrifter och papperets skador kommer vi så till István Molnárs husfasader. Läkarens ordination om dagliga promenader blir början på ett utforskande av kvarterens ytor. Det som tiden lämnat efter sig får genom fotografierna och hans korta texter nya innebörder. Väggarna får ordet genom ett samspel mellan det som finns där och den som stannar upp inför det.
Petra Werner närmar sig från ett annat håll frågan om hur det välbekanta kan bli främmande och ge upphov till något nytt. I essän Former av närvaro skriver hon om måleri, musik och improvisation och om vad som kan hända när det egna jaget träder åt sidan. Hos Carolina Hindsjö, som rapporterar från Platforms Project i Aten, blir mötet också konkret: besökaren tar plats i konstverket och samtalen mellan konstnärerna öppnar upp för nya samarbeten.
Critical Point har från början varit en nomadisk tidskrift. Resorna fortsätter också i detta nummer som slutredigeras i Berlin. Chiara Gelmini återvänder till Istrien, där invanda semestervägar och familjehistorier möter en förändrad turistekonomi. Vad gör en plats värd att återvända till, och vem har fortfarande råd att göra det? Anna Wallsten färdas till fots genom Los Angeles till Sowden House och frågar sig vad som lockar oss till platser där andra människor har lidit.
Henrik Johansson följer sin roman Raya till Italien och upptäcker hur berättelsen om ett svenskt bageri får andra betydelser där. Läsarnas erfarenheter av arbete och klass förändrar mötet med romanen, liksom brödets religiösa och kulturella betydelser vilka inte så lätt låter sig överföras eller översättas från ett sammanhang till ett annat. Också en berättelse kan återvända från en resa som något delvis annat än den var vid avfärden.
Bildningens vägar går mellan länder, men också mellan generationer. Ulf B Andersson återvänder till Ellen Key och hennes fortsatta närvaro i kulturlivet hundra år efter hennes död. Hennes tankar om bildning, skapande och människans möjligheter att forma sitt liv får en annan resonans i Emil Erdtmans återbesök på folkhögskolan där han växte upp. I dikten möts lärandet, gemenskapen och sorgen över en plats som sålts och övergivits. Frågan om vad som är värt att bevara återkommer, nu genom minnet av en miljö där människor formades tillsammans.
Hos Madeleine Engström Broberg blir folkbildningen ett gemensamt musicerande. På Internationella musikveckan i Ransäter möts människor i olika åldrar och med olika erfarenheter för att tillsammans ta sig an ett större verk. Här handlar bildning inte bara om att tillägna sig kunskaper, utan också om att lyssna, bidra med sin stämma och växa i mötet med andra – värden som är svåra att fånga i krav på mätbara resultat.
Poesin har efter hand fått allt större utrymme i tidskriften. Vi har sedan starten strävat efter att vara forum för dem som har något att säga men söker en plats där deras ord kan möta läsare. I det här numret presenterar vi Tisdagspoeterna, som sedan 2005 träffas i ett vardagsrum på Södermalm för att läsa och samtala om varandras dikter. Här får åtta av gruppens poeter dela sina texter med en vidare läsekrets. Sam Carlquist bidrar denna gång både med en personlig poetik och en hommage till Jean Genet. Hos Carlquist blir berättandet ett sätt att skapa och förvandla minnet, men också att pröva vad vi visar och döljer när vi skriver om oss själva.
Hos Carsten Schale blir litteraturen och filosofin två vägar att pröva hur vi beskriver världen. I Romanen som tankerum följer han berättelser över språkgränserna och frågar hur deras former gör erfarenheter synliga. I Språk och levd erfarenhet i modern filosofi går han vidare till förhållandet mellan orden, kroppen och det levda livet. Vad kan begreppen hjälpa oss att förstå, och när behöver erfarenheten få göra motstånd mot dem?
Simon Carlfjord undersöker möjligheten att med språkmodeller skapa nya vägar genom vårt gemensamma språkliga arv. Hur kan vi orientera oss i allt det skrivna och upptäcka samband med vårt eget språk? Jonas Rasmussen berättar i en intervju om hur språkljud, rytm och form bär mening och om diktens möjligheter där det begripliga språket inte längre räcker till. I det diktsatta bildspelet Se men också röra får ord och bilder mötas, olika men på lika villkor.
I den första ledaren skrev vi om möjligheten att låta redaktionen träda åt sidan och lämna plats åt andra att berätta sin historia. Det är en ambition som fortsätter att forma tidskriften. Skribenterna kommer från olika håll och behöver inte komma fram till samma sak. Som läsare får vi följa deras vägar och ibland upptäcka att också vår egen riktning har förändrats. Kanske stannar vi nästa gång inför en vägg som vi annars skulle ha gått förbi.
God läsning önskar redaktionen för Critical Point!
Sara Shamloo Ekblad & Öyvind Vågen (ansvarig utgivare)
István Molnár hittar figurer och berättelser på Stockholms husväggar, elskåp och trottoarer. I det här numret visar vi ett urval ur hans ”Bilderbok”. Sara Shamloo ställer sex frågor om fotografi, om att börja i pensionsåldern och om varför en bild inte är färdig förrän den har fått en titel.
Jag fotograferar små abstrakta mönster och figurer som jag hittar på gatorna i Stockholm. Figurer på husväggar, containrar, elskåp, lyktstolpar, staket och trottoarer. Sedan springer jag hem och bearbetar bilderna i programmet Lightroom (en sorts enklare Photoshop). Jag redigerar kontraster och färger men ändrar inte på själva figurerna. Till sist måste jag bestämma mig för vad jag ser på bilderna. Välja titel. En bild är färdig först när den har fått en titel.
Från och med nummer #1 2026 intervjuar vi också de poeter som medverkar med nyskrivna dikter i vår avdelning ”Nyskrivet”. I det här numret medverkar Jonas Rasmussen med det diktsatta bildspelet ”Se men också röra”.
Formmedveten. Ibland rent konceptuell och systemdiktliknande. För mig är språkljuden, rytmen och formen/strukturen väsentliga bärare av mening. Allt detta kan hjälpa till att gestalta det man försöker formulera. Och i lyrik är ju ordens vedertagna ”innebörder” ofta (om inte satta ur spel, så i alla fall) lite förvridna. För mig tar dikten vid där det begripliga språket (eller vetenskapen) inte räcker till för att beskriva känslor, tankar, erfarenheter eller andra fenomen.
I morgon tillkännages årets Nobelpris i litteratur. Sara Shamloo Ekblad återvänder till Nelly Sachs, som fick priset för sextio år sedan – och till ett författarskap präglat av flykt, sorg och förvandling.
Nelly Sachs föddes 1891 i Schöneberg, i dagens Berlin. Hon växte upp som barn till Margarete och William Sachs i ett välbärgat, högborgerligt och sekulariserat judiskt hem. Den unga Nelly skrev alltifrån sagor till kärleksdikter. År 1921 debuterade hon med Legenden und Erzählungen, en samling legender och berättelser.
En viktig inspirationskälla var Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. Sachs hade burit med sig boken sedan tonåren, då hon fick den i födelsedagspresent i tysk översättning. När hon 1940 tillsammans med sin mamma flydde till Sverige var det med Gösta Berlings saga i väskan. Det var i maj månad. Mor och dotter lämnade Berlin med flyg.
När Dolly Parton nu är borta minns jag rösten som fyllde skrivmorgnarna med färg och gav mig mod att ta litteraturen på allvar. Brevet med tacket blev aldrig färdigt – men musiken och berättelserna finns kvar.
Dolly Parton är död. Hon gick bort den 25 augusti 2026, några månader före sin 81-årsdag.
Genom åren har jag tänkt på Dolly Parton, inte minst sedan Carl Dean, hennes älskade man, gick bort. Kort därefter berättade Dolly om sina egna hälsoproblem – med den integritet jag alltid har uppskattat hos henne. Hit, men inte längre.
Välkommen till årets andra nummer av tidskriften Critical Point, ett nummer som kommer med viss fördröjning. Det beror bland annat på att redaktionen har haft mycket att göra innan vi har kunnat ta semester. Men det finns också en betydligt sorgligare förklaring till det. Den 1 maj avled nämligen vår vän, redaktör och medgrundare av tidskriften, Andreas Engström, efter en längre tids sjukdom. Just nu är vi därför bara två redaktörer, något vi planerar att ändra på inom kort.
Som vanligt bjuder det här numret, som faktiskt är vårt fylligaste någonsin, på ett digert antal artiklar som spänner över olika områden inom kulturen, och som den här gången också inkluderar en handfull texter på engelska. Vi inleder med en minnestext om Andreas. Därefter fördjupar två av våra flitigaste skribenter sig i barnkultur som vågar ta barn på allvar. Petra Werner minns nyligen bortgångne Staffan Westerberg och Mira Horovitz slår ett slag för barnens rätt att både ta del av och själva skapa kultur på sina villkor.
Sommaren innebär för många både semester och resor, och så också för redaktionen, som passar på att kombinera resor och konst. Öyvind Vågen tar upp ett av tidskriftens ursprungliga teman och reser till Riga för att fördjupa sig i lettisk gatukonst och lettiska väggord. Vår skribent, stationerad i Kraków, Sonia Engström, presenterar Jarema i Kraków – en mångfacetterad polsk konstnär som målade tvärs över konventionerna och genrekraven.
En av flera nya medarbetare, den italienska konstvetaren, konstnären och artisten Chiara Gelmini, som några av er redan bekantat er med i bloggen, står för ett fylligt och bildspäckat reportage från 2026 års upplaga av Art Baseloch tar sedan ett helhetsgrepp om Moderna Museets stora utställning med allegoriskt måleri, House of Nisaba: New Stories of Painting .
Film och musik är två teman som återkommer flitigt i tidskriften och i det här numret förenar Petra Werner dessa i två brett upplagda och djuplodande essäer om musikens roll i respektive Stanley Kubricks och Woody Allensfilmskapande. Dessutom sörjer hon en kulturskatt som går förlorad i det snart nerlagda Filmarkivet.
Men sommar innebär dock inte bara resor utan också tid för läsning. Både Sam Carlquist och Mickaela Persson återkommer med en ny omgång nyskrivna dikter och Emil Erdtman medverkar för första gången med en långdikt om Kungliga Centralafrikanska museet i Bryssel. Samtidigt tar Öyvind Vågen sig an mer nutida kolonialism i en annan långdikt hämtad ur det pågående projektet Allmänna kommunikationer.
En annan återkommande skribent, Simon Carlfjord, fortsätter i skärningspunkten mellan filosofi, sten som material och byggnadskonst och hinner med att såväl utforska senmodernitetens symboliska koherens med utgångspunkt i Peter Sloterdijks sfärologi som att undersöka vad ett stenbord vid Dalälvens strand har att säga om N. P. Wetterlunds teologi före Andens lag.
Nytt är annars att vi, som ni kanske märkt, har börjat uppdatera bloggen löpande och där kommer att bjuda på smygpremiärer av kommande artiklar liksom mer aktualitetsbetonade inlägg. Vi har också gjort det lättare att dela inläggen på sidan genom att lägga till ”dela”-knappar längst ner på alla sidor.
Med det vill vi passa på att önska er en skön sommar, full av kulturupplevelser, och varför inte botanisera i vårt digra arkiv.
God läsning önskar redaktionen genom
Sara Shamloo Ekblad & Öyvind Vågen (ansvarig utgivare)
Den 1 maj gick Andreas Engström – musikvetare, kritiker, redaktör och medgrundare av Critical Point – bort. Vi minns en skarp och nyfiken intellektuell, en varm vän och en outtröttlig kraft i det svenska och internationella musik- och kulturtidskriftslivet.
Det finns texter som man inte vill skriva. Den här texten är en sådan. Trots att det i skrivande stund har gått nästan två månader sedan vår vän och kollega – tillika medgrundare och redaktör för Critical Point – Andreas Engström avled, brottas vi fortfarande med frågan: Hur skriver man ens en sådan här text?
En resa till Florens och mötet med Fra Angelicos änglar väckte både religiösa tvivel och ny skaparkraft hos Carolina Hindsjö. Här berättar hon om konsten, tron och boken som samlar de verk som växte fram efter resan.
I Florens ligger Museo di San Marco, som rymmer världens största samling med verk av Fra Angelico. Fra Angelico (ca 1395–1455) var en dominikanmunk och en av de främsta målarna i den tidiga renässansen. Han är framför allt känd för freskerna i dominikanklostret San Marco, som i dag rymmer ett museum. Inom den katolska kyrkan har Fra Angelico utsetts till konstnärernas skyddshelgon.
Från och med nummer #1 2026 intervjuar vi också de poeter som medverkar med nyskrivna dikter i vår avdelning ”Nyskrivet”. I det här numret medverkar Mickaela Persson för fjärde gången med den nyskrivna Sapfisk strof till Lady Kait.
Från och med nummer #1 2026 intervjuar vi också de poeter som medverkar med nyskrivna dikter i vår avdelning ”Nyskrivet”. I det här numret medverkar Emil Erdtman med en nyskriven långdikt med utgångspunkt i ett nyligt besök i Centralafrikanska museet i Bryssel.
Från och med nummer #1 2026 intervjuar vi också de poeter som medverkar med nyskrivna dikter i vår avdelning ”Nyskrivet”. I det här numret medverkar Öyvind Vågen med den nyskrivna långdikten Den store rorsmannen och årtullarna.
Och blir vårt mest fullspäckade nummer någonsin med artiklar av: Simon Carlfjord, Chiara Gelmini, Freke Räihä, Petra Werner, Sam Carlquist, Emil Erdtman, Sofia Thoresdotter, Mickaela Persson, Öyvind Vågen, Carolina Hindsjö, Sara Shamloo Ekblad, Sonia Engström och Mira Horovitz.
På redaktionen råder det fortsatt högtryck. Det görs research från Riga inför kommande nummer, samtidigt som vi lägger sista handen vid årets andra nummer av Critical Point, som släpps den 15 juli.
Av Redaktionen
Vi noterar med glädje det stora intresset och antalet visningar för våra fyra senaste inlägg här på bloggen av två sedan länge återkommande skribenter – Sonia Engströmoch Petra Werner – och två av våra nytillkomna men förhoppningsvis återkommande skribenter – Chiara Gelmini och Freke Räihä.
