Etikett: Moshtari Hilal

Publicerat

Ledare #7

Av Andreas Engström & Øyvind Vågen

När ett år går mot sitt slut och ett nytt står för dörren är det så dags för ett nytt nummer. Efter återstarten hösten 2024 med två nummer (det första publicerades i september) kommer vi att under 2025 fortsätta komma ut regelbundet en gång i kvartalet. Nästa nummer 1/2025 utkommer i början av april.

Efter att i det förra numret ha utforskat konst och tro med hjälp av William Blake, närmar vi oss denna gång området konst och drömmar i Soly Erlandssons essä med hjälp av bland andra C. G. Jung och Francisco Goya. Förra numrets artikelserie om förintelsens kulturella avtryck får en fortsättning eller snarare en föregångare i form av en nyöversatt ögonblicksbild av kristallnatten från det då snart försvinnande judiska Wien. Detta utdrag ur en dagbok kommer att följas upp i kommande nummer och är hämtat från ett pågående, flerspråkigt, bokprojekt som bygger på dagboken.

Sara Shamloo fortsätter med konstspåret och undersöker hur visuell och skulptural konst kan tillgängliggöras med andra sinnen än synen. Vi djupdyker i kroppsbehåringens och den upplevda – av egna eller andra – fulhetens idéhistoria genom översättning av två utdrag ur en ny tysk bok – Hässlichkeit – av Moshtari Hilal samt bjuder på en översättning av en av det senaste årtiondets mest uppmärksammade engelska poeter Kate Tempest i form av långdikten Brand New Ancients.

En nyutkommen norsk antologi om kulturtidskrifter föranleder Andreas Engström att kommentera situationen för svenska kulturtidskrifter i ljuset av dagens destruktiva kulturpolitik. Slutligen undersöker Øyvind Vågen i ett fotoreportage vad som utspelar sig off season i en portugisisk badort där höstvindarna har skrämt bort alla utom de mest inbitna surfarna.

God läsning & gott slut på 2024 önskar vi på Kokpunkten I Critical Point.

Andreeas Engström & Øyvind Vågen

Kate Tempest: Splitternya uråldriga

Eli Friedrich Getreu: Kristallnatten – en ögonblicksskildring från Wien

Moshtari Hilal: Utdrag ur Hässlichkeit 1. Kronologi över en behåring

Moshtari Hilal: Utdrag ur Hässlichkeit 2.

Sara Shamloo: Tre exempel på tillgänglig konst

Soly Erlandsson: Francisco Goya – En fenomenologisk betraktelse om drömmar i konst och vetenskap

Øyvind Vågen: Surf & turf (Esphino, Portugal)

Andreas Engström: Upp till kamp, kulturtidskrifter!

Publicerat

Utdrag ur Hässlichkeit 1. Kronologi över en behåring

Av Moshtari Hilal

Översatt från tyska av Øyvind Vågen

Det är sommaren 1999 och min mamma ler mot mig när jag sitter på ryggen på en ponny. Den bär runt mig i en ring. En tysk kvinna klappar djuret. För ett ögonblick tror jag dock att det är mig hon klappar. Hennes hand stryker över mitt håriga ben.

Det är hösten 2004, jag sitter på bussen på väg hem. En liten tysk flicka, yngre och mindre än jag, frågar högt sin mamma: ”Varför har flickan där skägg?” Jag sitter mitt emot båda, sänker blicken, rusar av bussen vid nästa hållplats.

Det är sommaren 2006, jag sitter med rakade ben och shorts bredvid A i en trampbåt på sjön i stadsparken. A, denna vitblonda pojke med ljusblek hy och isblå ögon, tittar på mina lår: ”Varför har du svarta prickar där?” säger han. Jag sänker blicken och räknar de mörka hårrötterna som skimrar genom min hud.

Fortsätt läsa ”Utdrag ur Hässlichkeit 1. Kronologi över en behåring”
Publicerat

Utdrag ur Hässlichkeit 2.

Av Moshtari Hilal

Översatt från tyska av Øyvind Vågen

I och med den kommande artificiell intelligens-drivna utvecklingen av mediaproduktionen kommer vi förmodligen att få uppleva hur de  här förändringarna intensifieras. Där under 1800-talet antikens skulptur med dess symmetriska ideal utgjorde ett exklusivt skönhetsideal, är vårt mer nutida ideal ett porlöst, symmetriskt cyborgansikte som utformats av artificiell intelligens och fungerar som både identifikationsyta och förebild. I essän Konstverket i reproduktionsåldernfrån 1935 skriver Walter Benjamin: ”Vad människor hade gjort, det kunde alltid göras efter av människor.” Den här inledande tesen stämmer lika väl på logiken hos kirurger som ser sig själva som konstnärer och härmar konstverk när de modellerar människor, som på den moderna självoptimeringens logik. Om det finns en teknisk bruksanvisning för att massproducera det perfekta idealet finns det inte heller något som står i vägen för spridningen av det här idealet. Idealiserade förebilder var i regel exklusiva och just därför åtråvärda. Det samtida idealet utger sig dock för att vara reproducerbart: med rätt kosthållning, rutiner, disciplin, produkter och behandlingar.

Fortsätt läsa ”Utdrag ur Hässlichkeit 2.”