Mitt liv som präst

I juni prästvigdes Lukas Appelqvist i Uppsala domkyrka. Kort därefter tillträdde han sin tjänst som pastorsadjunkt i Danmark-Funbo församling i Uppland. Här får vi följa hans första veckor i det mångfacetterade arbetet inom Svenska kyrkan.

Av Lukas Appelqvist

21 juli – första samtalen

Idag har jag haft mina första förrättningssamtal som präst. Det är samtal som förbereder inför dop, begravning och vigsel där jag träffar familjer, anhöriga och vigselpar. Man pratar både om vilka de är, personerna för vilka ceremonin ges, och om den ceremoniella ordningen. Det kändes nervöst att göra det för första gången. Nu är det jag som ska ha koll på saker, gå in i rollen som präst och leda samtalet. Jag måste få svar på saker och samtidigt skapa kontakt med och trygghet hos människor inför nånting jag själv aldrig gjort.

Idag hade jag ett samtal inför ett dop och ett annat inför en begravning. Det var speciellt att ha två så helt olika samtal på samma dag, att växla mellan glädje och sorg. Att först möta föräldrar som är glada över att deras barn ska döpas, och sen en anhörig som är i sorg. Det är inte lätt att göra det. Men jag kände ändå ett lugn när allt väl kom igång. Jag förstod snart att väldigt mycket av min roll handlar om att vara inkännande och lyssnande. Att lyssna efter de där små sakerna som kan få plats i de tal jag ska skriva senare. Att lyssna efter det som är viktigt för just den personen som jag har framför mig. Men nu är det gjort, och såhär i efterhand kändes samtalen väldigt bra. Samtidigt som det kändes stort, var det också på många sätt ett helt vanligt samtal. Och det har jag haft många av.

30 juli – begravning och stukad fot

Idag ledde jag min första begravning, dessutom med en stukad fot från igår. Verkligen dålig tajming. Jag lyckades lite haltande genomföra den ändå. Att hålla i begravningar är för många präster det mest meningsfulla vi gör. Att finnas där för andra i en så svår stund och bidra till att ge hopp och stöd för de anhöriga. Att få vara en liten del av en viktig del i människors resa. Så kändes det också för mig idag.

Men alla gudstjänster, och speciellt begravningar, tar energi. Vi präster har lärt oss att inte visa det, men det går inte att komma så nära inpå döden utan att påverkas. Jag försöker påminna mig själv om att det inte är min sorg, och att hålla lite distans, men samtidigt vara tillräckligt empatisk och inkännande mot dem jag möter. Det är en balansgång. Det kändes särskilt nervöst eftersom jag aldrig hade gjort det på riktigt, och en begravning måste ju bli rätt. Det kunde kännas svårt att hitta rätt ord när jag pratade med folk. Vad säger jag till någon i en sådan situation? Men till slut blev det fint och jag är stolt över att jag klarade av det. Med min haltande fot.

8 augusti – präster bor också på kontoret

Det är lätt att tro att vi präster bara står där i kyrkan och håller mässor och annat i konstiga kläder. Men innan vi är där framme måste vi också skriva en mängd mejl, ringa telefonsamtal och formulera tal i vår ensamhet framför datorn. Det är svårt att komma ihåg vad som är bestämt inför varje enskild förrättning. Vilka psalmer var det nu igen? Plötsligt ska någon sjunga solo. Just det – jag har glömt att fråga familjen om det här, det måste jag mejla om.

Idag var en sådan dag. En rätt stressig dag framför datorn. Typ ”jag måste få klar min predikan och jag har knappt börjat skriva”. Känslan från skolan lämnar en visst aldrig helt… Men efter intensivt skrivande får jag till en predikan som jag är ganska nöjd med (och som har föregåtts av mycket marinerande i huvudet tidigare i veckan).

Jag försöker också sätta ihop glasramar med dopbevis inför helgen. Tyvärr blir min skrift inte speciellt snygg, och jag blir rätt frustrerad på de där ramarna. Jag är sjukt ohändig, men efter lite trixande får jag till det. Nästan. Det visar sig att klamrarna satt lite fel ändå. Jag svär tyst i huvudet för mig själv och försöker igen.

10 aug – en helg av gudstjänster

Förr eller senare, eller ganska ofta, jobbar vi i kyrkan på en helg. Man kan sammanfatta det som att vi för det mesta jobbar när alla andra är lediga, och är lediga när alla andra jobbar. När vi har ägnat alla dessa timmar åt att mejla, ringa, haft samtal, skrivit ett tal och pratat med musikern, då kommer själva gudstjänsten som grädde på moset. Den är själva höjdpunkten. Den här helgen ledde jag två dop och två gudstjänster. Särskilt idag, söndag, tog mycket energi. Först var det gudstjänst utomhus med papper som fladdrade i vinden, därefter direkt till dop i nästa kyrka där jag fick höra två namn som jag inte kände till sedan tidigare, och sen mässa på kvällen.

Jag lärde mig mycket av den här dagen. Dels att det är svårt att fort ställa om från en sak till en annan, särskilt när det inte finns så mycket tid emellan. Jag antar att det är något som blir lättare med tiden. Dels kom jag till insikt om att allt kan hända, och att man som präst måste kunna hantera saker i stunden när de dyker upp. Man måste vara stresstålig och ibland fixa saker i sista minuten. Något som många inte tänker på är att det där dopet, vigseln eller mässan vi leder oftast inte är dagens enda förrättning. För de som kommer är det bara den här stunden som gäller, men vi har redan haft en, två eller fler saker innan. Det är inte lätt att vara lika närvarande då. Att stå där framme, speciellt efter flera gånger på en dag, kräver också väldigt mycket energi även om det är roligt. Det kände jag när jag kom hem.

15 augusti – begravning igen

Idag var det begravning igen, min andra. Det var en jordbegravning, när man sänker ner kistan eller urnan direkt i graven som en del av gudstjänsten. Det var jag lite nervös inför eftersom min första begravning inte inbegrep det här momentet. Att det var jordbegravning gjorde den också lite tyngre, jag behövde finnas där och stötta familjen mer än förra gången. Efteråt var jag med på minnesstunden vilket var fint men också lite svårnavigerat. Man ska vara så där lagom trevlig, ta en lagom bit smörgåstårta, prata lagom mycket och med lagom antal människor. Man ska också vara där lagom länge. Jag slås av en konstig tanke att jag faktiskt får betalt för att äta smörgåstårta. Men yrket rymmer samtidigt så mycket mer än så.