Det råder en stark hegemoni i synen på barns psykiska hälsa och diagnostikens makt är stor. Stora resurser läggs på utredningar samtidigt som psykoterapeutiska insatser är lågprioriterade och blir, av politiska och ekonomiska skäl, utan finansiering. I stället för att beskriva barn som dysfunktionella och dela ut diagnoser, skulle barnpsykiatrins fokus kunna ligga på att tolka barnets rastlöshet och rotlöshet som ett uttryck för socialt utanförskap. Soly Erlandsson anser att studiet av psykisk ohälsa måste erkänna och förstå värdet och innebörden av det generationsöverstigande traumat.
Soly Erlandsson, Untitled, 1983. Chalk on watercolour canvas. Inspired by the author’s Involvement in Amnesty.
“Why can we never stop worrying about Nazism?” That question begins Birgitta Almgren’s highly readable book about Sweden and Nazi Germany: The Dream of North. Nazi infiltration 1933–1945 (Carlssons, 2005). Her question is justified and relevant to me, since Nazi Germany’s crimes against the Jews of Europe have never left me unmoved, despite the years that have passed. On my bookshelf are rows of books about the Second World War, about Hitler’s grandiose ideas of a thousand-year empire, about how people were considered inferior and did not belong to the Aryan race, were forcibly transferred to concentration and labour camps in Germany and occupied Austria, France and Poland. Despite reading detailed, expert and deeply shocking accounts of Nazi Germany, and the unforgivably cruel treatment of European Jews, I have never been able to fully understand how this could continue – in full view, in front of an open curtain – for so many years.
How do our choices and political decisions affect the balance of nature? What does sustainable development mean in practice – and are we prepared to make the choices and sacrifices required to save our planet? Soly Erlandsson discusses our contemporary relationship to the environment, drawing on George Henrik von Wright’s eco-philosophy.
By Soly Erlandsson
Humans’ role in nature is pale and not at all prominent. Surely it is meant that we should, to someextent, merge with our origins? In ourselves, we are not strong. Therefore, we take our strengthfrom the surrounding elements – a kind of human chlorophyll, which gives us colour andnourishment (Photo & text by the author of the article,, 1973).Fortsätt läsa ”Ecosystems in crisis – Who takes responsibility for our future, and can the balance be restored?”
Hur påverkar våra val och politiska beslut naturens balans? Vad innebär hållbar utveckling i praktiken – och är vi beredda att göra de val och uppoffringar som krävs för att rädda vår planet?Soly Erlandsson diskuterar med avstamp i George Henrik von Wrights ekofilosofi vår tids förhållande till miljön.
Av Soly Erlandsson
Människans roll i naturen, blek och inte alls framträdande. Visst är det väl meningen, att vi till endel ska smälta samman med vårt ursprung? I oss själva är vi inte starka. Därför tar vi vår styrka från omgivande element – ett slags mänskligt klorofyll, som ger oss färg och näring. Foto & text artikelförfattaren 1973Fortsätt läsa ”Ekosystem i kris – Vem tar ansvar för vår framtid och kan balansen återupprättas?”
Soly Erlandsson, Utan titel, 1983. Krita på akvarellduk. Inspirerad av författarens engagemang i Amnesty.
”Varför kan vi aldrig upphöra att sysselsätta oss med nazismen?” Den frågan inleder Birgitta Almgrens högst läsvärda bok om Sverige och Nazityskland: Drömmen om Norden. Nazistisk infiltration 1933 – 1945 (Carlssons, 2005). Hennes fråga är berättigad och för mig högst relevant, eftersom Nazitysklands brott mot Europas judar aldrig lämnat mig oberörd, trots år som passerat. I bokhyllan står rader av böcker om andra världskriget, om Hitlers grandiosa föreställningar om ett tusenårigt rike, om hur människor som ansågs underlägsna och inte tillhörde den ariska rasen tvångsförflyttades till koncentrations- och arbetsläger i Tyskland och det ockuperade Österrike, Frankrike och Polen. Trots läsningen av detaljerade, sakkunniga och djupt skakande skildringar om Nazityskland, samt den oförlåtligt grymma behandlingen av de europeiska judarna, har jag aldrig helt kunnat förstå hur detta kunde fortgå – fullt synligt, inför öppen ridå – under så många år.
Efter att i förra numret bidragit med en mycket uppskattad essä om den svenska tv-personligheten Ria Wägner återkommer Petra Werner med en fördjupande artikel om skräckgenren i allmänhet och tv-serien Skräckens hus(Rose Red). Kokpunktens Kraków-baserade krönikör Sonia Engström skriver denna gång om intresset för den ukrainska folkdräkten Vysjyvanka och bärandet av den som en symbolisk motståndshandling riktad mot Moskva.
Soly Erlandssons återkommer även hon med en essä där hon diskuterar John Steinbecks roman Vredens druvor om fattiga lantbrukare under 1930-talets missväxt och depression och Mina Salehpours dramatisering av romanen på Dramaten i Stockholm. Hur gestaltas de i romanen så pregnanta temana som empati, medmänsklighet och mellanmänskliga relationer i pjäsen?
Ironi och pastisch var vid slutet av 1960-talet en ny företeelse i rockkulturen. Andreas Engström skriver om ett par av Frank Zappa och The Mothers album från denna tid som förenar experimentalism, pastisch och kulturkritik.
Med anledning av den nyöppnade utställningen med Olle Bonniérs konst i Norrköpings konstmuseum publicerar vi här en äldre intervju med Bonniér om hans relation till avantgardemusik och målningen Plingeling.
Vi fortsätter också vår satsning på att publicera nyskriven svensk lyrik. Mickaela Persson som medverkade i förra numret med Dikterna till Åsa återkommer med en ny diktsvit och får sällskap av Xénie Bertell.
Vidare publicerar vi här den tredje delen med utdrag ur Eli Friedrich Getreus dagbok. Getreu var en ung judisk-österrikisk man i Wien vid tiden för nazisternas maktövertagande. Under sina tonår förde han dagbok och efter att tidigare publicerat hans betraktelse över kristallnatten samt flykten från Wien till Danmark kan man i detta nummer läsa om hans resa från Danmark till England där han hälsade på sina föräldrar som även de flytt undan judeförföljelserna i det av Tyskland annekterade Österrike.
Slutligen så bjuder på ett fotoreportage från tre städer vid vattnet av Øyvind Vågen.
Trevlig läsning önskar redaktionen för Kokpunkten I Critical Point
För några år sedan ägnade jag en dag åt att måla tillsammans med ett par vänner. Trots förberedelser och förväntningar på dagen förmådde jag inte hitta fram till ett motiv som var lockande nog. Jag prövade mig fram men tappade snart fokus och gav upp. Slutligen fick jag syn på en liten vit skål med druvor som den ena vännen haft med sig och bestämde mig för att måla skålen med druvorna. Jag fick fram några färgtuber och en liten pannå som legat gömd bland ritblock och penslar. Känslan av frustration över den tidigare bristen på inspiration gav mig kraft att avsluta uppgiften och titeln var plötsligt helt självklar: Vredens druvor.
När ett år går mot sitt slut och ett nytt står för dörren är det så dags för ett nytt nummer. Efter återstarten hösten 2024 med två nummer (det första publicerades i september) kommer vi att under 2025 fortsätta komma ut regelbundet en gång i kvartalet. Nästa nummer 1/2025 utkommer i början av april.
Efter att i det förra numret ha utforskat konst och tro med hjälp av William Blake, närmar vi oss denna gång området konst och drömmar i Soly Erlandssons essä med hjälp av bland andra C. G. Jung och Francisco Goya. Förra numrets artikelserie om förintelsens kulturella avtryck får en fortsättning eller snarare en föregångare i form av en nyöversatt ögonblicksbild av kristallnatten från det då snart försvinnande judiska Wien. Detta utdrag ur en dagbok kommer att följas upp i kommande nummer och är hämtat från ett pågående, flerspråkigt, bokprojekt som bygger på dagboken.
Sara Shamloo fortsätter med konstspåret och undersöker hur visuell och skulptural konst kan tillgängliggöras med andra sinnen än synen. Vi djupdyker i kroppsbehåringens och den upplevda – av egna eller andra – fulhetens idéhistoria genom översättning av två utdrag ur en ny tysk bok – Hässlichkeit – av Moshtari Hilal samt bjuder på en översättning av en av det senaste årtiondets mest uppmärksammade engelska poeter Kate Tempest i form av långdikten Brand New Ancients.
En nyutkommen norsk antologi om kulturtidskrifter föranleder Andreas Engström att kommentera situationen för svenska kulturtidskrifter i ljuset av dagens destruktiva kulturpolitik. Slutligen undersöker Øyvind Vågen i ett fotoreportage vad som utspelar sig off season i en portugisisk badort där höstvindarna har skrämt bort alla utom de mest inbitna surfarna.
God läsning & gott slut på 2024 önskar vi på Kokpunkten I Critical Point.
Under min barndom och ungdom fick de kreativa uttrycken en särställning genom mitt stora intresse för bild, färg och form. När tristessen blev för påtaglig plockade jag fram ritblocket och färgerna. Senare blev jag uppmärksam på att det bilderna berättade visade vad jag hade brottats med under utvecklingens gång. Vid den här tiden var jag inte särskilt uppmärksam på mina drömmar, och vad de kunde betyda. Det var först när jag påbörjade utbildningen till psykolog och senare fördjupade mig i psykoanalytisk litteratur och tog mig vidare till Jungs analytiska psykologi, som mitt intresse för drömtydning väcktes. Vid ungefär samma tid inledde jag en inre resa som manifesterades genom att jag återigen började att intressera mig för måleri. Jag kunde ägna veckor, ja månader åt ett enda motiv i likhet med hur vi kan bearbeta en förlust eller ett trauma under timmarna i psykoterapi. Vari bottnar då vårt intresse för drömmar och vad de kan förmedla? Den frågan har naturligt nog fler än ett svar.
