I måndags skrev Sara Shamloo Ekblad om musikens plats i sorgen. Här fortsätter Sofia Thoresdotter temat med Rekviem – en visa om sorg, minne och vilka som får sörjas.
Hur skriver man om sin uppväxt när språket man har lärt sig utgår från andras sätt att se? Sofia Thoresdotter berättar om att hitta ett eget tilltal genom psykodrama, familjens berättelser, hundar och musik – och om att sluta försvara rätten till sina egna upplevelser.
Jag har nog aldrig tänkt att min synskada skulle vara en särskilt viktig del av mig. Det är möjligt att det har att göra med att jag växte upp på 70-talet när man ansåg att en funktionsnedsättning i första hand var ett praktiskt, eller snarare opraktiskt, problem. Om man bara undanröjde hindren, det praktiska krångel som funktionsnedsättningen, i mitt fall synskadan, förde med sig, ja då var allt möjligt. Med rätt hjälpmedel och med rätt insatser från samhället hade jag precis samma möjligheter som alla andra. Denna inställning gjorde det svårt för mig att prata om sorgen över allt jag inte kunde göra eller över det jag inte hade tillgång till. Det var också förbjudet att visa ilska när jag mötte människors fördomar eller blev utestängd från olika sammanhang. Frågan är om det ens var tillåtet att känna ilskan och sorgen.
Välkommen till årets andra nummer av tidskriften Critical Point, ett nummer som kommer med viss fördröjning. Det beror bland annat på att redaktionen har haft mycket att göra innan vi har kunnat ta semester. Men det finns också en betydligt sorgligare förklaring till det. Den 1 maj avled nämligen vår vän, redaktör och medgrundare av tidskriften, Andreas Engström, efter en längre tids sjukdom. Just nu är vi därför bara två redaktörer, något vi planerar att ändra på inom kort.
Som vanligt bjuder det här numret, som faktiskt är vårt fylligaste någonsin, på ett digert antal artiklar som spänner över olika områden inom kulturen, och som den här gången också inkluderar en handfull texter på engelska. Vi inleder med en minnestext om Andreas. Därefter fördjupar två av våra flitigaste skribenter sig i barnkultur som vågar ta barn på allvar. Petra Werner minns nyligen bortgångne Staffan Westerberg och Mira Horovitz slår ett slag för barnens rätt att både ta del av och själva skapa kultur på sina villkor.
Sommaren innebär för många både semester och resor, och så också för redaktionen, som passar på att kombinera resor och konst. Öyvind Vågen tar upp ett av tidskriftens ursprungliga teman och reser till Riga för att fördjupa sig i lettisk gatukonst och lettiska väggord. Vår skribent, stationerad i Kraków, Sonia Engström, presenterar Jarema i Kraków – en mångfacetterad polsk konstnär som målade tvärs över konventionerna och genrekraven.
En av flera nya medarbetare, den italienska konstvetaren, konstnären och artisten Chiara Gelmini, som några av er redan bekantat er med i bloggen, står för ett fylligt och bildspäckat reportage från 2026 års upplaga av Art Baseloch tar sedan ett helhetsgrepp om Moderna Museets stora utställning med allegoriskt måleri, House of Nisaba: New Stories of Painting .
Film och musik är två teman som återkommer flitigt i tidskriften och i det här numret förenar Petra Werner dessa i två brett upplagda och djuplodande essäer om musikens roll i respektive Stanley Kubricks och Woody Allensfilmskapande. Dessutom sörjer hon en kulturskatt som går förlorad i det snart nerlagda Filmarkivet.
Men sommar innebär dock inte bara resor utan också tid för läsning. Både Sam Carlquist och Mickaela Persson återkommer med en ny omgång nyskrivna dikter och Emil Erdtman medverkar för första gången med en långdikt om Kungliga Centralafrikanska museet i Bryssel. Samtidigt tar Öyvind Vågen sig an mer nutida kolonialism i en annan långdikt hämtad ur det pågående projektet Allmänna kommunikationer.
En annan återkommande skribent, Simon Carlfjord, fortsätter i skärningspunkten mellan filosofi, sten som material och byggnadskonst och hinner med att såväl utforska senmodernitetens symboliska koherens med utgångspunkt i Peter Sloterdijks sfärologi som att undersöka vad ett stenbord vid Dalälvens strand har att säga om N. P. Wetterlunds teologi före Andens lag.
Nytt är annars att vi, som ni kanske märkt, har börjat uppdatera bloggen löpande och där kommer att bjuda på smygpremiärer av kommande artiklar liksom mer aktualitetsbetonade inlägg. Vi har också gjort det lättare att dela inläggen på sidan genom att lägga till ”dela”-knappar längst ner på alla sidor.
Med det vill vi passa på att önska er en skön sommar, full av kulturupplevelser, och varför inte botanisera i vårt digra arkiv.
God läsning önskar redaktionen genom
Sara Shamloo Ekblad & Öyvind Vågen (ansvarig utgivare)
Vad händer med allt det som ryms i terapirummet men aldrig når fram till journalen? Här berättar författaren om vägen från en dröm och en mapp full av texter till bokenTankar om terapi – och om de erfarenheter som fick ta en annan väg.
Jag vet inte om det berodde på en önskan att sammanfatta mitt arbete som terapeut eller om det bara var för att jag inte hade något särskilt för mig. Kanske var det för att jag hade en massa texter som jag ville göra något av, eller var det den där drömmen? Ja, visst var det drömmen. Så märkligt att jag inte minns den. Jag kommer bara ihåg att när jag vaknade hade jag bokidén. Jag skulle skriva en bok där jag samlade alla texter om mitt jobb som terapeut, det vill säga alla texter som inte fanns i journaler eller i andra yrkesmässiga sammanhang.
Från och med det här numret bjuder vi inte bara på nyskriven och översatt poesi utan också på utdrag ur böcker som fångat vår uppmärksamhet. Först ut är psykodramaterapeuten Sofia Thoresdotter – ur vars bok Tankar om terapi. Om musikterapi, psykodrama och det jag aldrig skrev i journalen följande utdrag är hämtat – och konstnären Carolina Hindsjö.
På morgonmötet fick vi veta att Y hade dött under natten. Hon var den senaste som hade börjat hos oss. Alla, både brukare och personal, tyckte mycket om henne. Hon var alltid glad och fick oss andra att skratta med sina upptåg och sitt pärlande skratt. Nu var hon död, ett ep-anfall i sömnen sa vår chef.
MERLÄSNING: LÄS SOFIA THORESDOTTERS EGEN BERÄTTELSE OM BOKENS TILLKOMSTHISTORIA HÄR!
Och blir vårt mest fullspäckade nummer någonsin med artiklar av: Simon Carlfjord, Chiara Gelmini, Freke Räihä, Petra Werner, Sam Carlquist, Emil Erdtman, Sofia Thoresdotter, Mickaela Persson, Öyvind Vågen, Carolina Hindsjö, Sara Shamloo Ekblad, Sonia Engström och Mira Horovitz.
Ett av de 233 utvalda psalmförslagen till den nya psalmboken heter ”Skapelsens krona” och är komponerat av Sofia Thoresdotter. Vi bad Sofia berätta om arbetet med att skriva en ny psalm.
Av Sofia Thoresdotter
Sofia Thoresdotter, trubaduraktivist. Foto: Öyvind Vågen
Mitt förhållande till psalmer har förändrats genom livet. När jag var liten fick jag ofta följa med min mamma till kyrkan. Då tyckte jag att psalmerna var långa och tråkiga. Jag trivdes mycket bättre hos Frälsningsarmén, som hade enkla sånger med refränger som var lätta att sjunga med i. Frälsningsarméns sånger kunde i och för sig också vara svåra att förstå för ett litet barn. Till exempel funderade jag mycket över textraden ”genom bordet har han frälst mig”. Att det skulle vara ”genom blodet” förstod jag inte förrän senare, men för ett barn är det väl egentligen lika obegripligt.