Av Sam Carlquist
Grinden hänger på ett trasigt gångjärn/Men krattad ännu grusgången/till barnets Minnespalats.
Det kantstötta barndomsporslinet
kvarlämnat i sommarhuset.
Det avbrutna äppelträdets i grinande trots
nygröna oktoberlöv.
Sex frågor till Sam Carlquist
Från och med de här numret, 1 2026, intervjuar vi också de poeter som medverkar med nyskrivna dikter i vår avdelning ”Nyskrivet”. I detta nummer medverkar Sam Carlquist med en långdikt.
Hur skulle du beskriva din poesi?
Jag skriver nog i Dylan Thomas färdriktning – utan att jämföra mig med honom. I huvudsak tre sorters poesi: åldrandets och fantasins sammansmältning, längre sviter med rolldikter, samt etyder, övningsdikter som en musiker varje dag övar skalor för att hålla språket varmt. Liksom dikter på judiska teman. Treblinkasviten, Babi Jar med flera.
Fortsätt läsa ”Sex frågor till Sam Carlquist”Nyskrivet – 2 dikter av Desideria Jungelin
Brev till välfärden.
Du folkkära välfärd.
Minns du alla löften du än gång stod för?
Att ingen skulle falla mellan stolar,
Att ingen skulle bäva för morgondagen i sin säng.
Att ingen skulle sakna just stolar och sängar?
Minns du tiden då du räknades som inredning,
en trygg soffa av självklarhet.
Sex frågor till Desideria Jungelin
Från och med det här numret, 1 2026, intervjuar vi också de poeter som medverkar med nyskrivna dikter i vår avdelning ”Nyskrivet”. I detta nummer medverkar Desideria Jungelin med två dikter.
Hur skulle du beskriva din poesi?
Färgstark, ärlig, ibland hård, ibland mjuk. Jag tycker om kontraster. Funktionsrätt
är viktigt för mig för det är ett perspektiv som ofta glöms bort.
Tre dikter av Ursula Le Guin
I väntan på en intervju med Ursula Le Guins svenska översättare Lena Johansson som publiceras efter helgerna, bjuder vi på tre aldrig tidigare till svenska översatta dikter.
Översättning från engelskan av Øyvind Vågen
Fladdermöss [Bats]
i
När jag brukade se fladdermöss
flyga i den kaliforniska skymning
flimrade deras intrikata
sicksackröster med dem
men med åren tystnade de
och utan det där lilla statiska bruset
att se dem fladdra
in och ut ur varandet
är ett slags blindhet
Dikter – ur Videfläta (del 2 av 2)
Här publicerar vi det andra av två utdrag ur diktsviten Videfläta. Det första utdraget kan du läsa här! Fler dikter av samma poet hittar du här.
Mickaela Persson
Dofter av en storm
När vi möts händer något med luften.
Molekylerna söker sig samman
och det blir tungt att andas.
Irisering i skyn, liljor slår ut.
Silverpopplar sprider ljus
som vore luften en spegel av pärlemor.
I vår cirkel är vi blommor
vackra som dofter av en storm.
Där får vi dansa tätt tillsammans
två blomster vars rötter växt ihop.
Du min amarant
och jag ditt körsbärsträd om våren.
Tre nya dikter
Av Xénie Bertell
Vi publicerar ytterligare ett knippe nyskrivna dikter av Xénie Bertell. Ett tidigare urval finns att läsa här.
Sökarna
Handen söker den andra
liv letar efter liv.
Såsom musiken söker sången
törstar själen efter tröst.
Sagan vill bli läst
barnet söker sin bästis.
Leksakerna söker sin barnkammare
natten längtar efter dag.
Hunden söker sin människa
katten söker sitt hem.
Fågeln frågar efter våren
vargen vill ha sin flock.
Sommaren söker sina blommor
middagen söker sitt sällskap.
Orden söker sin röst
ansiktet letar ett leende.
Såsom stjärnorna söker månen
letar de levande efter de sina
och du är också en sökare.
Dikter – ur ”Videfläta” (del 1 av 2)
Här publicerar vi det första av två utdrag ur diktsviten ”Videfläta”
Av Mickaela Persson
Prolog: Sammet
Var du en ikon för mig i barndomen?
Eller är det en efterkonstruktion? *
Tiden av kurser är förbi
men ändå gör jag milslånga halsband
av dagg och skratt.
Av tyll och sammet
som väver ditt namn.
”Tycker du om att vara ensam?” frågar du.
Du är ett soligt busväder
och dina frågor pockar på uppmärksamhet.
Läroåren hopar sig till snöhögar
på luftslottets trösklar.
”Jovars, ensamhet är all right
men om valet står mellan ensamhet
och bubblande sammet från förr
då väljer jag sammet.”
Tre dikter – ”Sidenfingrar”, ”Äppeltider” och ”Gräddnos”
Av Xénie Bertell
Vi publicerar tre dikter av den svenska poeten Xénie Bertell
Sidenfingrar
Legenderna berättas under mina händer.
Hennes stjärnehjärta slår.
Sidenfingrar smeker fram
själens ofödda orkidé i mig.
Virvlande i tangohavet
över tilltrovågor
spelar sapforegnet över oss.
Dikterna till Åsa
Av Mickaela Persson
Dikterna till Åsa, en av mina stora förebilder. Med sina kloka råd och tankar hjälpte hon mig uthärda min snåriga gymnasietid.
Minnesfoto av ditt mottagningsrum
Lesbisk och lyrisk och nervös
sitter jag kapprak i skrivbordsstolen.
Inväntar en harpkaskad av ringtoner.
I en kuvös av romantiserande
minns jag mottagningsrummet
där jag är vindrufsig i håret
och det är eftersommar i hjärtats djupkultur.
Nu måste det hända något!
Jag kan inte bara sitta här!
I den varma efterdyningen av din omtanke.
Och så plötsligt: swish! Ett mail.
Värmen i magen blir drömmens atlaskota.
Ty mailet är en försiktig rorpinne
och hela du är ett inlyssnande ankare.
Jag framkallar ur minnets kamera
vattenglaset på bordet.
Stolen med den mjuka dynan
och kudden över ryggstödet.
Nu närmar sig bilden
med ljusa stöveltramp.
Splitternya Uråldriga
Av Kate Tempest
Översättning från engelska av Øyvind Vågen
Kate Tempest (född 1985) är en prisbelömt brittisk spoken word-artist, poet, skivartist, författare och dramatiker som tilldelades 2013 års Ted Hughes Award för sin långdikt Brand New Ancients som här återges i svensk översättning. Den som vill läsa det engelska originalet kan göra det hos webbplatsen Genius eller se en film där hon läser den själv här följt av en kortfilm inspirerad av dikten här. En analys av dikten finns att läsa på Glasgow Women’s Librarys webbplats. Hon har även skrivit en hyllad debutroman, The Bricks That Built the Houses.
Förr i världen
var myterna berättelserna vi använde för att förklara oss själva.
Men hur kan vi förklara hur vi hatar oss själva,
vad vi har gjort oss själva till,
hur vi klyver oss själva i två,
hur vi överkomplicerar
oss själva?
Men vi är fortfarande mytiska.
Vi sitter fortfarande fast för gott någonstans mellan det hjältemodiga och det ömkansvärda.
Vi är fortfarande gudalika;
det är det som gör oss så monstruösa.
Men det känns som vi har glömt att vi är mycket mer än summan av alla
de saker som tillhör oss