I en gammal tobaksfabrik i Aten möts konstnärsdrivna initiativ från flera länder. Carolina Hindsjö deltog i Platforms Project med Studio 44 och utställningen Utopia – och fann både nya samarbeten och en installation där besökaren blir en del av verket.
Av Carolina Hindsjö
Anteckningar från Platforms Project i Aten, 17–20 september 2026.
Jag är på Platforms Project, en oberoende konstmässa i Aten, Grekland. Mässan startade 2013 och har varit igång sedan dess. I år deltar flera svenska gallerier och samarbeten mellan Sverige och andra länder. Här finns utställare från bland annat Frankrike, Nederländerna och Storbritannien, liksom många gallerier från Grekland. För mig, som inte har så stor koll på grekisk samtidskonst, är det roligt att se verken.
From the struggle for abortion rights in Italy to the campaign for a more united Europe, Emma Bonino treated freedom as a responsibility, not a settled achievement. A personal remembrance of a politician whose causes mattered more to her than their electoral rewards.
I remember Emma Bonino from Italian television long before I properly understood who she was.
Growing up in Italy in the 1990s, I would see this small, determined woman on screen with an unmistakable voice and presence. On television, so often dominated by entertainment, spectacle and frivolity, she stood out to me. She was serious without being solemn, stubborn without seeming particularly interested in pleasing anyone, and above all independent in thought.
Vad händer när psykologen blir expert på diagnoser och metoder men slutar tänka kritiskt? Vi välkomnar Jakob Wood som ny skribent. Med avstamp i Noam Chomsky efterlyser han en psykologi som tar sitt intellektuella ansvar och ser människan i ett större sammanhang.
Av Jakob Wood
I essän De intellektuellas ansvar från 1967 skriver Noam Chomsky om hur intellektuella har ett ansvar ”att tala sanning och att avslöja lögner”. De bör syna bakomliggande motiv, egenintressen, falsk propaganda och så vidare. Kort och gott bör de inte stryka sin tid och dess makthavare medhårs, utan i mänsklighetens namn våga lyfta fram orättvisor, förtryck och antidemokratiska tendenser. Chomsky menar att många intellektuella ryggar för sitt ansvar och i stället intar ”expertrollen” genom att borra ned sig i tekniska aspekter och lämna övergripande etiska och mänskliga frågor därhän. Detta gör de enligt Chomsky för att bevaka och bevara sin egen maktposition. Som en följd av detta legitimerar de pågående inhumana övergrepp och krigsbrott. Den gången handlade det om amerikansk imperialism och i synnerhet Vietnamkriget. Jag blir nyfiken på vad som sker om vi applicerar Chomskys resonemang på dagens svenska psykologer. Har vi något intellektuellt ansvar? Hur ser det i så fall ut och hur förhåller vi oss till det? Är dagens psykologer intellektuella eller har vi snarare blivit teknokrater?
En svårt misshandlad kanin i Kraków fick människor över hela Polen att följa kampen för hans liv. Sonia Engström skriver om Marcyś, om hoppet och sorgen – och om ett djuröde som väckt debatt om djurskyddet i Polen.
Det var i februari i år som hela Kraków, ja, faktiskt hela Polen, med förskräckelse fick kännedom om en gruvlig upptäckt. I en park i centrala Kraków hittade några förbipasserande en liten kanin som var illa däran. Det stod klart för upphittarna att kaninen hade utsatts för misshandel och tortyr. De beslutade sig därför för att ta kaninen till djurskyddet, där man snart kunde konstatera att den lilla kaninen svävade mellan liv och död. Den hade fått sina öron avskurna. Den hade bränts och fått flera sticksår över hela kroppen.
Den 3 juli gick den iranska författaren Shahrnush Parsipur ur tiden. Parsipur föddes 1946 i Teheran och skrev tidigt noveller och artiklar. Hon studerade sociologi och på 1970-talet arresterades hon för sina politiska åsikter. År 1976 lämnade hon landet. Hon dog i San Francisco. Den 7 augusti hölls en minnesstund för Shahrnush Parsipur. Under kvällen höll hennes svenska förläggare Massood Mafan på Baran förlag det tal som vi har fått tillåtelse att publicera nedan.
Av Massood Mafan
För mig var Shahrnush Parsipur inte bara en av Irans främsta samtida författare. Redan från början blev hon en del av Baran förlags identitet. Under mer än tre decennier kom vår relation att förändras och fördjupas – från ett samarbete mellan förläggare och författare till vänskap, gemenskap och många gemensamma resor.
När vi bestämde oss för att grunda Baran förlag sammanföll det med att Shahrnush återigen hade gripits och att hennes roman Kvinnor utan män hade förbjudits i Iran. Vi tänkte därför att den första bok vi skulle ge ut på Baran borde vara just detta verk, i en ny upplaga.
Hundra år efter Ellen Keys död väcks intresset för hennes liv och idéer på nytt. Nya böcker, radioprogram, opera och teater aktualiserar en tänkare vars inflytande sträcker sig från pedagogik och kvinnors rättigheter till Astrid Lindgren – och till det hem vid Vättern som hon själv skapade.
Ellen Key föddes 1849 i Västervik. Den 25 april 1926 dog hon i sitt hem Strand vid Vättern. Då var hon en av samtidens viktigaste intellektuella. Hennes författarskap och verksamhet som pedagog, debattör, folkbildare och agitator i många frågor, däribland rösträtt, sexualitet och relationer, gav henne uppmärksamhet långt utanför Sveriges gränser.
”Ellen Key är den osynliga handen i svenskt kulturliv under mer än ett sekel.” – Ulrika Knutson
Välkommen till årets andra nummer av tidskriften Critical Point, ett nummer som kommer med viss fördröjning. Det beror bland annat på att redaktionen har haft mycket att göra innan vi har kunnat ta semester. Men det finns också en betydligt sorgligare förklaring till det. Den 1 maj avled nämligen vår vän, redaktör och medgrundare av tidskriften, Andreas Engström, efter en längre tids sjukdom. Just nu är vi därför bara två redaktörer, något vi planerar att ändra på inom kort.
Som vanligt bjuder det här numret, som faktiskt är vårt fylligaste någonsin, på ett digert antal artiklar som spänner över olika områden inom kulturen, och som den här gången också inkluderar en handfull texter på engelska. Vi inleder med en minnestext om Andreas. Därefter fördjupar två av våra flitigaste skribenter sig i barnkultur som vågar ta barn på allvar. Petra Werner minns nyligen bortgångne Staffan Westerberg och Mira Horovitz slår ett slag för barnens rätt att både ta del av och själva skapa kultur på sina villkor.
Sommaren innebär för många både semester och resor, och så också för redaktionen, som passar på att kombinera resor och konst. Öyvind Vågen tar upp ett av tidskriftens ursprungliga teman och reser till Riga för att fördjupa sig i lettisk gatukonst och lettiska väggord. Vår skribent, stationerad i Kraków, Sonia Engström, presenterar Jarema i Kraków – en mångfacetterad polsk konstnär som målade tvärs över konventionerna och genrekraven.
En av flera nya medarbetare, den italienska konstvetaren, konstnären och artisten Chiara Gelmini, som några av er redan bekantat er med i bloggen, står för ett fylligt och bildspäckat reportage från 2026 års upplaga av Art Baseloch tar sedan ett helhetsgrepp om Moderna Museets stora utställning med allegoriskt måleri, House of Nisaba: New Stories of Painting .
Film och musik är två teman som återkommer flitigt i tidskriften och i det här numret förenar Petra Werner dessa i två brett upplagda och djuplodande essäer om musikens roll i respektive Stanley Kubricks och Woody Allensfilmskapande. Dessutom sörjer hon en kulturskatt som går förlorad i det snart nerlagda Filmarkivet.
Men sommar innebär dock inte bara resor utan också tid för läsning. Både Sam Carlquist och Mickaela Persson återkommer med en ny omgång nyskrivna dikter och Emil Erdtman medverkar för första gången med en långdikt om Kungliga Centralafrikanska museet i Bryssel. Samtidigt tar Öyvind Vågen sig an mer nutida kolonialism i en annan långdikt hämtad ur det pågående projektet Allmänna kommunikationer.
En annan återkommande skribent, Simon Carlfjord, fortsätter i skärningspunkten mellan filosofi, sten som material och byggnadskonst och hinner med att såväl utforska senmodernitetens symboliska koherens med utgångspunkt i Peter Sloterdijks sfärologi som att undersöka vad ett stenbord vid Dalälvens strand har att säga om N. P. Wetterlunds teologi före Andens lag.
Nytt är annars att vi, som ni kanske märkt, har börjat uppdatera bloggen löpande och där kommer att bjuda på smygpremiärer av kommande artiklar liksom mer aktualitetsbetonade inlägg. Vi har också gjort det lättare att dela inläggen på sidan genom att lägga till ”dela”-knappar längst ner på alla sidor.
Med det vill vi passa på att önska er en skön sommar, full av kulturupplevelser, och varför inte botanisera i vårt digra arkiv.
God läsning önskar redaktionen genom
Sara Shamloo Ekblad & Öyvind Vågen (ansvarig utgivare)
Den 1 maj gick Andreas Engström – musikvetare, kritiker, redaktör och medgrundare av Critical Point – bort. Vi minns en skarp och nyfiken intellektuell, en varm vän och en outtröttlig kraft i det svenska och internationella musik- och kulturtidskriftslivet.
Det finns texter som man inte vill skriva. Den här texten är en sådan. Trots att det i skrivande stund har gått nästan två månader sedan vår vän och kollega – tillika medgrundare och redaktör för Critical Point – Andreas Engström avled, brottas vi fortfarande med frågan: Hur skriver man ens en sådan här text?
Barns rätt till kultur är inte en guldkant, utan en demokratisk grundfråga. I en orolig samtid handlar den om barns möjlighet att skapa mening, göra sina röster hörda och bli erkända som fullvärdiga medborgare här och nu. Barns rätt till kultur är avgörande för att stödja dessa processer.Något som till exempel Clowner utan gränser strävar efter att förverkliga.
I mitten av mars var jag, som medlem i barn- och ungdomsscenen Unga Klaras vänner, inbjuden till utdelningen av det nyinstiftade Suzanne Osten-priset i Unga Klaras lokaler. Den första pristagaren blev Clowner utan gränser, som belönades för sina betydande insatser för barn i krigsdrabbade och utsatta områden runt om i världen. En av clownerna höll ett starkt tacktal där han betonade kulturens bärande kraft för barn. Han berättade om barn till prostituerade kvinnor i Indien som av vana brukade gömma sig under sina mammors sängar medan de tog emot kunder. I mötet med Clowner utan gränser förändrades deras liv märkbart.
This photo gallery from the streets of Riga is the first instalment in a series of four focusing on street art and wall scribblings around the world; the next three will be Rome, Berlin and Athens. As part of this project, we are embracing the vibrant energy of street art in general, and wall slogans as a way to amplify unheard voices. This concept is akin to what we call ’Written on the Wall’.
From the secret symbols of Christians in the Catacombs of Rome, through Mexican murals and the wall newspapers of the Chinese Cultural Revolution, to today’s mix of abandoned and provocative slogans and aphorisms, wall slogans have travelled back and forth from the voice of power to the megaphones of the poor. We explore this in a photo essay series that depicts and reflects on graffiti from around the world. This, too, is true to the magazine’s name and purpose: a kind of critical dialogue conducted through marginal notes, graffiti on the fringes of existence, if you will. When we started this cultural journal back in 2018, one of the core ideas was to revisit and highlight the concept of writing – or, as it more often is, scribbling – on the wall as a form of a layperson’s wall newspaper, but the idea really did not materialise, despite the occasional blog post, until now.
Vad händer med allt det som ryms i terapirummet men aldrig når fram till journalen? Här berättar författaren om vägen från en dröm och en mapp full av texter till bokenTankar om terapi – och om de erfarenheter som fick ta en annan väg.
Jag vet inte om det berodde på en önskan att sammanfatta mitt arbete som terapeut eller om det bara var för att jag inte hade något särskilt för mig. Kanske var det för att jag hade en massa texter som jag ville göra något av, eller var det den där drömmen? Ja, visst var det drömmen. Så märkligt att jag inte minns den. Jag kommer bara ihåg att när jag vaknade hade jag bokidén. Jag skulle skriva en bok där jag samlade alla texter om mitt jobb som terapeut, det vill säga alla texter som inte fanns i journaler eller i andra yrkesmässiga sammanhang.
Från och med det här numret bjuder vi inte bara på nyskriven och översatt poesi utan också på utdrag ur böcker som fångat vår uppmärksamhet. Först ut är psykodramaterapeuten Sofia Thoresdotter – ur vars bok Tankar om terapi. Om musikterapi, psykodrama och det jag aldrig skrev i journalen följande utdrag är hämtat – och konstnären Carolina Hindsjö.
På morgonmötet fick vi veta att Y hade dött under natten. Hon var den senaste som hade börjat hos oss. Alla, både brukare och personal, tyckte mycket om henne. Hon var alltid glad och fick oss andra att skratta med sina upptåg och sitt pärlande skratt. Nu var hon död, ett ep-anfall i sömnen sa vår chef.
MERLÄSNING: LÄS SOFIA THORESDOTTERS EGEN BERÄTTELSE OM BOKENS TILLKOMSTHISTORIA HÄR!
Från och med det här numret bjuder vi inte bara på nyskriven och översatt poesi utan också på utdrag ur böcker som fångat vår uppmärksamhet. Först ut är konstnären Carolina Hindsjö – ur vars ”artist book” Solboken följande utdrag är hämtat– ochpsykodramaterapeuten Sofia Thoresdotter.
En resa till Florens och mötet med Fra Angelicos änglar väckte både religiösa tvivel och ny skaparkraft hos Carolina Hindsjö. Här berättar hon om konsten, tron och boken som samlar de verk som växte fram efter resan.
I Florens ligger Museo di San Marco, som rymmer världens största samling med verk av Fra Angelico. Fra Angelico (ca 1395–1455) var en dominikanmunk och en av de främsta målarna i den tidiga renässansen. Han är framför allt känd för freskerna i dominikanklostret San Marco, som i dag rymmer ett museum. Inom den katolska kyrkan har Fra Angelico utsetts till konstnärernas skyddshelgon.
I Krakóws stadsbild lever Maria Jaremas konst vidare – från en svävande väggmålning i Azory till den dånande skulpturala fontänen Chopins piano. Under sina sista år skapade hon verk som trotsade både sjukdomen och samtidens krav på socialrealistisk konformitet.
Tio våningar upp på ett bostadshus i stadsdelen Azory i Kraków strävar mjuka former längs fasaden. Mot den vita bakgrunden löper abstrakta skepnader in i och ut ur varandra. Väggmålningen är ett fragment ur serien “Penetracja” (Penetrationer), skapad av den polska konstnären Maria Jarema (1908–1958). Verket i Azory tillkom 1958, under en av hennes mest kreativa och nyskapande perioder. Detta trots – eller kanske på grund av – att hon två år tidigare hade fått diagnosen leukemi. Prognosen var dyster, men beskedet förlamade inte Jarema. I stället tycks det ha fört henne in på nya konstnärliga vägar.
