Sommarens semesterresa med familjen gick till London, under resan hade jag förmånen att kunna besöka några av stadens museer. Tre utställningar. National Gallery, Transport Museum och V&A East berörde i synnerhet. Dessa utställningar fick mig att i sommarens värme fundera över förhållandet mellan teknik och människa även i vår tid.
För att spara energi valde jag att inte se mycket på National Gallery utan vilade ögonen i golvet, för att med skyndsamma steg röra mig mot Turner-avdelningen. Först där tittade jag upp och kunde betrakta Rain, Steam and Speed (1844). Under senare år har Turner mer och mer berört mig, och knappt någon annan berör mig som Turner. Hos Turner finns en suddig mänsklig blick som är fullt närvarande tillsammans med tekniken.Turner kisar mot civilisationen och en annan bild framträder. En form av tydlighet som visar suddigheten.
I väntan på nästa nummer av tidskriften som beräknas publiceras runt den 15 september så bjuder vi några smakprov ur det kommande numret. Först ut är ett urval bilder från ett längre fotoreportage om det så kallade Djävulsberget utanför Berlin.
Av Øyvind Vågen
I Berlin är spåren efter såväl andra världskriget som det kalla kriget aldrig särskilt långt borta – vare sig inne i stan eller i dess utkanter och omnejder. En plats som vittnar, minner om båda krigen, är Teufelsberg, eller ”Djävulsberget”.
I en cykelkorg sitter en upprörd jycke modell mindre. Ur dess lilla rosa gap slungar den hundlika svordomar, som nog bara andra hundar tvivelsutan kan tyda. Men matte trampar oförtrutet på med sin cykel, helt obekymrad om hundens uppenbara protester mot att behöva färdas på ett så oacceptabelt sätt, sett ur hundens perspektiv.
Klimatförändringarna diskuteras ofta som om forskningen vore osäker eller splittrad. Men flera oberoende kunskapskällor pekar åt samma håll: den globala uppvärmningen är verklig, accelererande och huvudsakligen orsakad av människans utsläpp av växthusgaser.
Tre stora, oberoende kunskapskällor visar samma sak:
• 97–99 procent av klimatforskarna är överens om att uppvärmningen är antropogen, det vill säga orsakad av människan.
• Direkta mätningar – med termometrar och satelliter samt av havstemperaturer – visar en tydlig och accelererande uppvärmning.
• Paleoklimatdata från iskärnor, sediment och trädringar visar att dagens förändring är snabbare och större än de naturliga variationer vi känner till.
Det finns alltså ingen alternativ, sammanhängande vetenskaplig teori som förklarar den observerade uppvärmningen bättre än människans utsläpp.
Med anledning av den nyligen invigda stora Frida Kahlo-utställningen på Tate Modern i London har vi glädjen att återpublicera den svenska konstnären Channa Bankiers poetiska text om hur hon först fick upp ögonen för Frida Kahlos konst för snart femtio år sedan.
Det var Gittan som hittade henne åt oss. Hon hade några tummade skrynkliga tidningsurklipp, ömsint förvarade i plastfickor, som vi satt och gapade över nån gång slutet av 70-talet. Det var nog bara tre-fyra bilder men vi insåg omedelbart att detta var något oerhört, som bekräftade våra mörkaste farhågor, nämligen att det vi själva höll på med, detta gravande i kroppens rödaste och kladdigaste in och utgångar. var universellt och ägde stor kraft.
Christopher Nolans storfilm The Odyssey har svensk premiär samtidigt som Stephen Frys nytolkning av Odysséen når svenska läsare. Men varför fortsätter Homeros irrande hjälte att fascinera oss nästan tretusen år senare? I denna essä återvänder Torbjörn Elensky till Pietro Citatis lysande läsning av Odysseus – en gestalt som kanske säger mer om vår egen tid än någon annan hjälte i antiken.
Av Torbjörn Elensky
En hjälte för vår tid
Att vara på flykt, på vandring, på resa – att leva i exil och längta till det gamla hemmet, kanske rentav en dag verkligen kunna återvända, om det ännu finns något kvar att återvända till, eller att ge sig ut i världen på jakt efter äventyr, erfarenhet, kunskap, rikedom eller ett bättre liv: detta hör till vår tids vanligaste drömmar. Och våra hjältar? Upptäckare, pionjärer, rebeller, äventyrare. Krigets hårda, enkla och raka hjältar, som Akhilleus, är oss ganska främmande, liksom de stora riksgrundarna, statsbyggarna och imperiemakarna: samhällets stöttepelare och patriarker. Nej, om det finns en hjältetyp som passar vår tid är det snarare den ensamme och vänfaste, äventyrslystne och hemlängtande, självständige och ödesbundne: den uppfinningsrike, vetgirige och berättarglade skojare som överlevde både krig, exil och hemkomst – Odysseus. Det är inte för inte som sången om just honom blev mönster för James Joyces roman om mannen på gatan, Ulysses. Eller som just hans saga lockade Eyvind Johnson till nyskrivning i Strändernas svall.
Välkommen till årets andra nummer av tidskriften Critical Point, ett nummer som kommer med viss fördröjning. Det beror bland annat på att redaktionen har haft mycket att göra innan vi har kunnat ta semester. Men det finns också en betydligt sorgligare förklaring till det. Den 1 maj avled nämligen vår vän, redaktör och medgrundare av tidskriften, Andreas Engström, efter en längre tids sjukdom. Just nu är vi därför bara två redaktörer, något vi planerar att ändra på inom kort.
Som vanligt bjuder det här numret, som faktiskt är vårt fylligaste någonsin, på ett digert antal artiklar som spänner över olika områden inom kulturen, och som den här gången också inkluderar en handfull texter på engelska. Vi inleder med en minnestext om Andreas. Därefter fördjupar två av våra flitigaste skribenter sig i barnkultur som vågar ta barn på allvar. Petra Werner minns nyligen bortgångne Staffan Westerberg och Mira Horovitz slår ett slag för barnens rätt att båda ta del av och själva skapa kultur på sina villkor.
Sommaren innebär för många både semester och resor, och så också för redaktionen, som passar på att kombinera resor och konst. Øyvind Vågen tar upp ett av tidskriftens ursprungliga teman och reser till Riga för att fördjupa sig i lettisk gatukonst och lettiska väggord. Vår skribent, stationerad i Kraków, Sonia Engström, presenterar Jarema i Kraków – en mångfacetterad polsk konstnär som målade tvärs över konventionerna och genrekraven.
En av flera nya medarbetare, den italienska konstvetaren, konstnären och artisten Chiara Gelmini, som några av er redan bekantat er med i bloggen, står för ett fylligt och bildspäckat reportage från 2026 års upplaga av Art Baseloch tar sedan ett helhetsgrepp om Moderna Museets stora utställning med allegoriskt måleri, House of Nisaba: New Stories of Painting .
Film och musik är två teman som återkommer flitigt i tidskriften och i det här numret förenar Petra Werner dessa i två brett upplagda och djuplodande essäer som musikens roll I respektive Stanley Kubricks och Woody Allensfilmskapande. Dessutom sörjer hon en kulturskatt som går förlorad i det snart nerlagda Filmarkivet.
Men sommar innebär dock inte bara resor utan också tid för läsning. Både Sam Carlquist och Mickaela Persson återkommer med en ny omgång nyskrivna dikter och Emil Erdtman medverkar för första gången med en långdikt om Kungliga Centralafrikanska museet i Bryssel. Samtidigt tar Øyvind Vågen sig an mer nutida kolonialism i en annan långdikt hämtad ur det pågående projektet Allmänna kommunikationer.
En annan återkommande skribent, Simon Carlfjord, fortsätter i skärningspunkten mellan filosofi, sten som material och byggnadskonst och hinner med att såväl utforska senmodernitetens symboliska koherens med utgångspunkt i Peter Sloterdijks sfärologi som att undersöka vad ett stenbord vid Dalälvens strand har att säga om N. P. Wetterlunds teologi före Andens lag.
Nytt är annars att vi, som ni kanske märkt, har börjat uppdatera bloggen löpande och där kommer att bjuda på smygpremiärer av kommande artiklar liksom mer aktualitetsbetonade inlägg. Vi har också gjort det lättare att dela inläggen på sidan genom att lägga till ”dela”-knappar längst ner på alla sidor.
Med det vill vi passa på att önska er en skön sommar, full av kulturupplevelser, och varför inte botanisera i vårt digra arkiv.
God läsning önskar redaktionen genom,
Sara Shamloo Ekblad & Øyvind Vågen (ansvarig utgivare)
Den 1 maj gick Andreas Engström – musikvetare, kritiker, redaktör och medgrundare av Critical Point – bort. Vi minns en skarp och nyfiken intellektuell, en varm vän och en outtröttlig kraft i det svenska och internationella musik- och kulturtidskriftslivet.
Det finns texter som man inte vill skriva. Den här texten är en sådan. Trots att det i skrivande stund har gått nästan två månader sedan vår vän och kollega – tillika medgrundare och redaktör för Critical Point – Andreas Engström avled, brottas vi fortfarande med frågan: Hur skriver man ens en sådan här text?
Barns rätt till kultur är inte en guldkant, utan en demokratisk grundfråga. I en orolig samtid handlar den om barns möjlighet att skapa mening, göra sina röster hörda och bli erkända som fullvärdiga medborgare här och nu. Barns rätt till kultur är avgörande för att stödja dessa processer.Något som till exempel Clowner utan gränser strävar efter att förverkliga.
I mitten av mars var jag, som medlem i barn- och ungdomsscenen Unga Klaras vänner, inbjuden till utdelningen av det nyinstiftade Suzanne Osten-priset i Unga Klaras lokaler. Den första pristagaren blev Clowner utan gränser, som belönades för sina betydande insatser för barn i krigsdrabbade och utsatta områden runt om i världen. En av clownerna höll ett starkt tacktal där han betonade kulturens bärande kraft för barn. Han berättade om barn till prostituerade kvinnor i Indien som av vana brukade gömma sig under sina mammors sängar medan de tog emot kunder. I mötet med Clowner utan gränser förändrades deras liv märkbart.
This photo gallery from the Streets of Riga is the first instalment in a series of four focusing on street art and wall scribblings around the world; the next three will be: Rome, Berlin and Athens. As part of this project, we are embracing the vibrant energy of street art in general, and wall slogans as a way to amplify unheard voices. This concept is akin to what we call ’Written on the Wall’.
From the secret symbols of Christians in the Catacombs of Rome, through Mexican murals and the wall newspapers of the Chinese Cultural Revolution, to today’s mix of abandoned and provocative slogans and aphorisms, wall slogans have travelled back and forth from the voice of power to the megaphones of the poor. We explore this in a photo essay series that depicts and reflects on graffiti from around the world. This, too, is true to the magazine’s name and purpose: a kind of critical dialogue conducted through marginal notes, graffiti on the fringes of existence, if you will. When we started this cultural journal back in 2018, one of the core ideas was to revisit and highlight the concept of writing – or, as it more often is, scribbling – on the wall as a form of a layman’s wall newspaper, but the idea really did not materialise, despite the occasional blogpost, until now.
Vad händer med allt det som ryms i terapirummet men aldrig når fram till journalen? Här berättar författaren om vägen från en dröm och en mapp full av texter till bokenTankar om terapi – och om de erfarenheter som fick ta en annan väg.
Jag vet inte om det berodde på en önskan att sammanfatta mitt arbete som terapeut eller om det bara var för att jag inte hade något särskilt för mig. Kanske var det för att jag hade en massa texter som jag ville göra något av, eller var det den där drömmen? Ja, visst var det drömmen. Så märkligt att jag inte minns den. Jag kommer bara ihåg att när jag vaknade hade jag bokidén. Jag skulle skriva en bok där jag samlade alla texter om mitt jobb som terapeut, det vill säga alla texter som inte fanns i journaler eller i andra yrkesmässiga sammanhang.
Från och med det här numret bjuder vi inte bara nyskriven och översatt poesi utan också på utdrag ur böcker som fångat vår uppmärksamhet. Först ut är psykodramaterapeuten Sofia Thoresdotter – ur vars bok Tankar om terapi eller boken om det jag aldrig skrev i journalen följande utdrag är hämtat – och konstnären Carolina Hindsjö.
På morgonmötet fick vi veta att Y hade dött under natten. Hon var den senaste som hade börjat hos oss. Alla, både brukare och personal tyckte mycket om henne. Hon var alltid glad och fick oss andra att skratta med sina upptåg och sitt pärlande skratt. Nu var hon död, ett ep-anfall i sömnen sa vår chef.
MERLÄSNING: LÄS SOFIA THORESDOTTERS EGEN BERÄTTELSE OM BOKENS TILLKOMSTHISTORIA HÄR!
Från och med det här numret bjuder vi inte bara nyskriven och översatt poesi utan också på utdrag ur böcker som fångat vår uppmärksamhet. Först ut är konstnären Carolina Hindsjö – ur vars ”artist book” Solboken följande utdrag är hämtat– ochpsykodramaterapeuten Sofia Thoresdotter.
En resa till Florens och mötet med Fra Angelicos änglar väckte både religiösa tvivel och ny skaparkraft hos Carolina Hindsjö. Här berättar hon om konsten, tron och boken som samlar de verk som växte fram efter resan.
I Florens ligger Museo di San Marco, som rymmer världens största samling med verk av Fra Angelico. Fra Angelico (ca 1395–1455) var en dominikanmunk och en av de främsta målarna i den tidiga renässansen. Han är framför allt känd för freskerna i dominikanklostret San Marco, som i dag rymmer ett museum. Inom den katolska kyrkan har Fra Angelico utsetts till konstnärernas skyddshelgon.
