Landsbygden levererar – bygdespelet Tänger Tull i Enviken

Av Andreas Engström

Bygdespelet har inte minst i Dalarna en lång historia. Mest känt är kanske Rune Lindströms Himlaspelet – ett spel om en Wäg som till Himla bär, som efter 1941 års premiär spelats nästan varje år, för det mesta i Leksand. Men bygdespelen har också en aktiv samtid. Under sommaren engagerar bygdespelen amatörer från bygden och är inte sällan en viktig turistattraktion.

Bygdespelens handling är ofta förankrad i traktens historia, bygger på sägner eller traditioner och framförs ofta utomhus. Flera bygdespel är som sagt rätt gamla vid det här laget, men det skrivs också nya och traditioner utvecklas på alltfler orter. I Enviken i Svärdsjö, Dalarna är föreningen Kråkan Kultur och Teater en viktig kraft i det lokala kulturlivet. Svärdsjö är bland annat känt för Gustav Vasas (delvis fabricerade) äventyr och för några år sedan framfördes spelet om hans eskapader i bygden; ett spel som repriserades 2023, med anledning av femhundraårsjubileet av Gustav Vasas kröning.

2005 uppförde Enviken Kultur och Teater för första gången Spelet om Tänger Tull – Ett djefla påhitt!. Spelet handlar om hur befolkningen i byn Tänger i utkanten av Enviken upplevde de skatter och lagar som infördes under första halvan av 1700-talet, när Sverige efter alla (förlorade) krig var utfattigt och utarmat och därför behövde stärka statens finanser med hjälp av nya pålagor. I år återkom spelet med delvis nya skådespelare samt en professionell regissör, Bengt Sanzén, verksam i Göteborg men ursprungligen från grannbyn Toftbyn.

”Storbonn försöker muta tullskrivaren och får sina ”Judaspengar” kastade tillbaka, och nämndemannen har svårt att vara båda sidor till lags och försöker till slut två sina händer, ”som Pontius Pilates”. En blinkning till det bibliska som inte står det ursprungliga Himlaspelet efter.”

Vad har detta med oss att göra, undrar ”Storbonn” med anledning av att en tullskrivare kommer till byn. Denne ska övervaka att allt går rätt till samt driva in skatter i samband med att Tänger får besök av jämtar som har med sig varor för handel. Tänger sköter sig bäst själv, tycker han lite självsvåldigt å folkets vägnar – och understryker den klassiska konflikten mellan lokalmakt och centralmakt. Nu ska det dessutom festas och dansas och kanske ska också något äktenskap ingås mellan Tängers ungmöar och handelsmännen från norr. Till Storbonns och den tilltänkte gemålen och dennes faders förtret uppstår det känslor mellan Storbonns dotter Anna och statens utsände uppbördsman. Spelets drivande kraft är emellertid lika mycket den intressanta dynamik med motstridiga intressen: Tullskrivaren från Stockholm kommer för att se varorna beskattas; Storbonn försöker undanhålla staten dessa och i egenskap av bygdens självsvåldige envåldshärskare (se där en, på sätt och vis, spegelbild av den centralmakt han värjer sig mot) gör lite som han vill; och bygdens nämndeman som försöker medla så gott han kan mellan de olika intressena. Storbonn försöker muta tullskrivaren och får sina ”Judaspengar” kastade tillbaka, och nämndemannen har svårt att vara båda sidor till lags och försöker till slut två sina händer, ”som Pontius Pilates”. En blinkning till det bibliska som inte står det ursprungliga Himlaspelet efter.

Som ofta är fallet med bygdespel har man satsat stort och engagerat traktens resurser i form av såväl gamla som unga skådespelare. Ensemblescenerna dominerar följaktligen med ungmör som ser fram emot att få dansa med de tillresta ynglingarna. Några spelmän medverkar med såväl bakgrundsmusik som musik som ingår i handlingen. Ungar far runt och en häst som inte fyller någon direkt funktion och heller inte riktigt fattat galoppen utan mest står och skrapar med hovarna i backen finns på plats. Det är storslaget i modest form och motsatsen till den form av ”fattig teater” (där sparsmakade resurser i allmänhet är ett medvetet estetiskt val) man kan få uppleva på städernas professionella teaterscener. Vad biljettpriset beträffar ligger man inte långt efter de professionella ensemblerna, och så ska det naturligtvis inte vara när det trots allt rör sig om amatörteater. Det är dock inget som ändrar på det faktum att det är en kulturgärning som Kråkan Kultur och Teater står för med Tänger Tull – ett bevis om något hur bygdespelet är ett viktigt bidrag till en levande landsbygd.