Här publicerar vi det andra av två utdrag ur diktsviten Videfläta. Det första utdraget kan du läsa här! Fler dikter av samma poet hittar du här.
Mickaela Persson
Dofter av en storm
När vi möts händer något med luften. Molekylerna söker sig samman och det blir tungt att andas.
Irisering i skyn, liljor slår ut. Silverpopplar sprider ljus som vore luften en spegel av pärlemor.
I vår cirkel är vi blommor vackra som dofter av en storm. Där får vi dansa tätt tillsammans två blomster vars rötter växt ihop. Du min amarant och jag ditt körsbärsträd om våren.
Handen söker den andra liv letar efter liv. Såsom musiken söker sången törstar själen efter tröst. Sagan vill bli läst barnet söker sin bästis. Leksakerna söker sin barnkammare natten längtar efter dag. Hunden söker sin människa katten söker sitt hem. Fågeln frågar efter våren vargen vill ha sin flock. Sommaren söker sina blommor middagen söker sitt sällskap. Orden söker sin röst ansiktet letar ett leende. Såsom stjärnorna söker månen letar de levande efter de sina och du är också en sökare.
Här publicerar vi det första av två utdrag ur diktsviten ”Videfläta”
Av Mickaela Persson
Prolog: Sammet
Var du en ikon för mig i barndomen? Eller är det en efterkonstruktion? * Tiden av kurser är förbi men ändå gör jag milslånga halsband av dagg och skratt. Av tyll och sammet som väver ditt namn.
”Tycker du om att vara ensam?” frågar du. Du är ett soligt busväder och dina frågor pockar på uppmärksamhet. Läroåren hopar sig till snöhögar på luftslottets trösklar.
”Jovars, ensamhet är all right men om valet står mellan ensamhet och bubblande sammet från förr då väljer jag sammet.”
Vi publicerar tre dikter av den svenska poeten Xénie Bertell
Sidenfingrar
Legenderna berättas under mina händer. Hennes stjärnehjärta slår. Sidenfingrar smeker fram själens ofödda orkidé i mig. Virvlande i tangohavet över tilltrovågor spelar sapforegnet över oss.
Dikterna till Åsa, en av mina stora förebilder. Med sina kloka råd och tankar hjälpte hon mig uthärda min snåriga gymnasietid.
Minnesfoto av ditt mottagningsrum
Lesbisk och lyrisk och nervös sitter jag kapprak i skrivbordsstolen. Inväntar en harpkaskad av ringtoner.
I en kuvös av romantiserande minns jag mottagningsrummet där jag är vindrufsig i håret och det är eftersommar i hjärtats djupkultur.
Nu måste det hända något! Jag kan inte bara sitta här! I den varma efterdyningen av din omtanke.
Och så plötsligt: swish! Ett mail. Värmen i magen blir drömmens atlaskota. Ty mailet är en försiktig rorpinne och hela du är ett inlyssnande ankare.
Jag framkallar ur minnets kamera vattenglaset på bordet. Stolen med den mjuka dynan och kudden över ryggstödet. Nu närmar sig bilden med ljusa stöveltramp.
Kate Tempest (född 1985) är en prisbelömt brittisk spoken word-artist, poet, skivartist, författare och dramatikersom tilldelades 2013 års Ted Hughes Award för sin långdikt Brand New Ancients som här återges i svensk översättning. Den som vill läsa det engelska originalet kan göra det hos webbplatsen Genius eller se en film där hon läser den själv här följt av en kortfilm inspirerad av dikten här. En analys av dikten finns att läsa på Glasgow Women’s Librarys webbplats. Hon har även skrivit en hyllad debutroman, The Bricks That Built the Houses.
Förr i världen var myterna berättelserna vi använde för att förklara oss själva.
Men hur kan vi förklara hur vi hatar oss själva, vad vi har gjort oss själva till, hur vi klyver oss själva i två, hur vi överkomplicerar oss själva?
Men vi är fortfarande mytiska. Vi sitter fortfarande fast för gott någonstans mellan det hjältemodiga och det ömkansvärda. Vi är fortfarande gudalika; det är det som gör oss så monstruösa. Men det känns som vi har glömt att vi är mycket mer än summan av alla de saker som tillhör oss
