Ansvarig utgivare: Öyvind Vågen; adress: c/o Vågen, Gotlandsgatan 44, 116 65 Stockholm.
Av Andreas Engström
Jag hade länge svårt för Olafur Eliassons konst. I bästa fall kunde jag uppleva en storslagenhet som var överväldigande men där ljus, ljud och objekt framkallade ett slags dimma som snarare än kittlade fantasin kändes påträngande och kvalmig. Till detta kunde läggas färgskalorna, klangfärgerna och materialen vilka sammantagna mest aktualiserade ett slags sofistikerad new agekonst utan tuggmotstånd.
Av Andreas Engström
Kritik är det instrument med vilket vi förstår världen. Kritik är också intimt förknippat med framväxten av yttrandefriheten. Därför är det lika påfallande som oroväckande hur kritiken på kultursidorna och andra platser minskat, trots att yttrandefriheten – i alla fall i vår del av världen – inte har gjort det.
Av Andreas Engström
Om första numret av Critical Point I Kokpunkten drog mot tema kritik, är tyngdpunkten denna gång litet förskjuten mot ett annat av våra huvudområden, resor.
San Francisco-bosatta Julie Balot skriver i essän Dreaming of Sweden om hur barndomsupplevelserna av att växa upp i ”svenskbygderna” i Minnesota bryts mot en resa i vuxen ålder till Stockholm och Dalarna som hon helt nyligen företog sig. Vad var föreställningar om Sverige, och vad är verklighet? Har verkligheten om Sverige kommit att förändras med tiden?
Andreas Engström tog i sin tur tåget tvärs genom Tyskland och kom under denna för honom allt annat än märkvärdiga resa att komma i kontakt med några andra resande för vilka samma sträckning snarare var början på något helt nytt. Denna resa under vilken kommunikationen fördes på flera språk varav inget var engelska är kanske den mest europeiska av resor som över huvud taget kan tänkas idag. Läs Resande genom Schengen och Schengenland
Det har hållits allmänna val i Sverige, något som trots det uppskruvade tonläget föregåtts av en valrörelse och debatt som varit märkligt loj. Den har egentligen inte handlat om något speciellt, mest om vem som kommer att vinna, och detta har diskuterats i princip sedan Stefan Löfvens tillträde 2014. Valrörelsen har därför aldrig kommit igång samtidigt som den hela tiden funnits där. Bidragande till avpolitiseringen av politiken är de valkompasser som varje dagstidning med självaktning ska hålla sig med. En analys av hur dessa är utformade och vad de i förlängningen stödjer går att läsa i Valkompassernas förledande saklighet och den smygande normaliseringen av SD. Hur röstandet ser ut utifrån valarbetarens perspektivet får vi en inblick i genom i rapporten En dag i vallokalen, vilket är det andra bidraget i detta nummers lilla sidotema svensk politik. Någon ”vinnare” har i alla fall ännu inte kunnat utses och kanske går vi mot nyval. Vi får säkert anledning att återkomma till detta.
Av Andreas Engström
Det är under resandet man ser världen heter det. Som i alla lätt klichédoftande påståenden rymmer också detta ett litet korn av sanning. På flygplatserna, i vänthallarna korsas turisternas och affärsresenärernas vägar i en genomkapitaliserad miljö där det ofta är omöjligt att finna en sittplats utan krav på att konsumera. Fortsätt läsa ”Några resande en höstdag genom Schengen och Schengenland”
Av Andreas Engström
En studie i demokrati genom vilken man får viss inblick i ett samhälles tvärsnitt. Så skulle man kunna beskriva erfarenheten av att arbeta i en vallokal under valdagen. Tillsammans med Anna och Annika arbetade jag i en vallokal i ett Stockholmsdistrikt (inte det jag röstade i). Vi började på fredag eftermiddag med att ställa iordning klassrummen för de olika distrikten. Det tog ett par timmar. Söndagen började vi kl 7 på morgonen med att ställa iordning resten inför vallokalens öppnande kl 8. Fortsätt läsa ”En dag i vallokalen”
Av Andreas Engström
De valkompasser som presenteras i dagstidningar och public service har möts av en hel del kritik. Att besvara ett 20- till 30-tal frågor genom att kryssa i ”håller med helt” eller ”håller inte alls med” samt ”delvis”, får en att vilja skriva in konjunktioner som ”om”, ”eller”, lägga till en bisats, parentes eller rent av en fotnot. För att inte tala om sucka över att ingenting ställs emot varandra, resurserna är till synes oändliga och man behöver aldrig prioritera. Påminner en smula om det parti som för ett tjugotal år sedan gick till val på sänkta skatter och utökad social service. Till och med utvägarna ”ingen åsikt” eller ”hoppa över frågan” kan kännas som ett långt tydligare ställningstagande. Fortsätt läsa ”Valkompassernas förledande saklighet och den smygande normaliseringen av SD”
Av Øyvind Vågen
Välkommen till en tidskrift med två namn och en text med dubbla syften.
Två namn eftersom den heter både Critical Point och Kokpunkten. Dubbla syften eftersom texten är både en introduktion till ett nytt nummer och till en ny tidskrift.
Det dubbla namnet syftar dels på att kokpunkten är den punkt när något övergår i något annat eftersom det inte längre kan förbli var det var. En förändring är av nöden. Vätska övergår i gas, tankar lättar och förflyktigas, sprids för att de inte längre kan härbärgeras, hållas inneslutna, och påverkar och interagerar därmed med rummet där de sprids. Och dels på att en kritisk punkt, a critical point, förutom att syfta på just kritik som i vid bemärkelse är tidskriftens övergripande tema, dessutom definieras som ”det moment (i ett förlopp) där en avgörande förändring sker” (Ne.se).
Följer vi namnens betydelse lite längre bort på vägen finner vi också att inom termodynamiken är en kritisk punkt momentet när skillnaden mellan vätska och gas upphör och ämnet blir superkritiskt. Och kanske är det just därför, för att sakernas tillstånd är kritiska, som vi viger ett helt nummer och på sätt och vis en hel tidskrift åt kritiken eller snarare det kritiska samtalet. Inte kritiskt som i felfinneri eller petimeteraktigt käbblande och revirpinkande, men som i kritisk självreflektion, konstruktiv kritik och ett sätt att hitta just det betraktelseavstånd som låter oss få syn på såväl våra egna som andras samtider och berättelser.
Kanske handlar det om att hitta den kritiska distans som Andreas Engström är inne på i sin essä Att skriva konstmusikalisk samtidshistoria i en globaliserad värld. Det är lite som att försöka betrakta och se vad en impressionistisk målning föreställer. Står man för nära, ser man bara ett till synes slumpmässigt mönster av olikfärgade prickar. Står man för långt bort, försvinner alla nyanser och alla ytor ser ungefär likadana ut. Att skygglapparna lika gärna kan bestå av goda föresatser som förlegade fördomar, framgår av såväl undertecknads artikel (med anledning av ett av seminarium om barnlitteratur) Det madrasserade rummet är det enda sanna safe spacet som av Andreas Engströms recension av årets MaerzMusik i Berlin.
För den som vill fördjupa sig ytterligare i kritikens kris och möjligheter, bjuder vi på ett vittnesmål från kritikvärlden med titeln Den isolerade kritiken, också den författad av Andreas Engström. Kulturkritikens isolerade position i dagens offentlighet är ett problem som redaktörerna diskuterat mycket sinsemellan och som är den utlösande gnistan till denna tidskrift. Inte minst ett valår som detta känns det därför angeläget att kunna presentera en essä som reflekterar kring kritik, bildningsarv och influenser och vikten av oberoende, nämligen Torbjörn Elenskys ”På jättars axlar” – manifest för en borgerlig kultursyn där författaren hävdar ”att man kan leva och verka utan att ansluta sig till någon viss ideologi […] en borgerlig kultursyn [bör] vila på uppfattningen om den personliga växten”.
Numrets artiklar och tidskriftens övergripande ambition kan kanske sammanfattas som en önskan om att öppna upp för och bjuda in till en mångfald av kritiska röster, att låta en flod forsa fram, istället för den allt tunnare, mödosamt framsipprande rännil som i allt större utsträckning trängs undan av reklambetonade förhandsartiklar, uppsnack, mellansnack, nedsnack, underdånig hyllningsjournalism och storslagen väderkvarnsfäktning. Friskt rinnande vatten försätter förvisso inte berg, men lämnar avtryck efter sig. Fåror och skåror i marken och i sten som med tiden förändrar landskapet och avtäcker sådant som tidigare varit eller annars förblivit fördolt. Droppen urholkar inte genom sin kraft, utan genom att falla ofta.
En annan form av skåror i sten, är ristade eller numera oftare målade väggord. Från de kristnas hemliga tecken i Roms katakomber, via mexikanska muralmålningar och över den kinesiska kulturrevolutionens väggtidningar till dagens blandning av uppgivna och uppretade slag- och tänkeord, har väggorden rest tur och retur från maktens röst till de fattigas megafoner, något som undertecknad utforskar i den löpande uppdaterade fotoessän Listen to the walls som avbildar och reflekterar kring väggord från världens alla hörn. Också det ett slags kritiskt samtal som förs via randanmärkningar, klotter i tillvarons marginaler om man så vill.
Fortlöpande och kringresande är inte bara redaktionen utan också hela tidningen. Nästa nummer, #2, har tema ”På väg” och handlar om att röra sig mellan olika platser, tillstånd, identiteter, åldrar och sinnen. Därefter flyttar framåt augusti–september hela redaktionen tillfälligt verksamheten till Tehran och återför därmed de Persiska brev som gett #3 dess namn till Iran.
Om kritik är en viktig del av tidskriftens i brist på bättre ord själ, är samtalet en annan väsentlig beståndsdel. Och med avdelningen Inkast vi vill vi bjuda in dig att reagera på och interagera, samtala om man så vill, med tidningens innehåll eller ännu hellre tillföra något som gått oss förbi, lyfta fram något som vi annars inte hade fått syn på, som hamnat i vår döda vinkel, eller i vår blinda fläck.
Och precis som tidskriften är rörlig, växande och organisk, ännu i färd med att bli till, så är det här första numret det också. Nya artiklar och avdelningar liksom skribenter och fotografer tillkommer löpande, så håll utkik eller anmäl dig till vårt nyhetsbrev här.
Mobiliteten märks också i tidskriftens bärande redaktionella idé, nämligen tanken på att redaktionen inte är bara är mobil, flyttbar, utan också utbytbar. På samma sätt som den kan förflytta sig till Iran, kan den träda åt sidan och lämna plats åt andra att använda utrymmet till att berätta sin historia med den befintliga plattformen som stöd. Och likaså är formen föränderlig. Lika gärna som webbaserade, kan numren vara tryckta.
Väl mött & god läsning,
Øyvind Vågen
Ansvarig utgivare & redaktör
oyvindvagen@gmail.com
Nedan följer en lista över numrets alla artiklar som uppdateras i takt med att nya texter och bilder tillkommer.
Øyvind Vågen: Det madrasserade rummet är det enda sanna safe spacet
Andreas Engström: Att skriva konstmusikalisk samtidshistoria i en globaliserad värld.
Andreas Engström: Recension av årets MaerzMusik i Berlin.
Andreas Engström: Den isolerade kritiken
Torbjörn Elensky: ”På jättars axlar” – manifest för en borgerlig kultursyn
MaerzMusik, 16 – 25 mars 2018, Berlin
Av Andreas Engström
”Ett mycket starkt ställningstagande.” Uttalandet av en kollega avser öppningskonsert på festivalen MaerzMusik i Berlin, där Sofia Jernberg från sin plats i publikhavet inledde med ett stycke för soloröst av Julius Eastman. Bidragande till det starka intrycket var tydligen att hon är svart, vilket också Julius Eastman är, som alltid presenteras som amerikansk, svart och gay.
Fortsätt läsa ”MaerzMusik – ett samtidsmusikens ”nya Volksbühne””
Av Andreas Engström
I en text jag skrev om kvinnliga nordiska tonsättare genom historien, som publicerades i programboken till Nordic Music Days i Reykjavík 2016, tog jag som ett av flera exempel på samtida tonsättare och tendenser upp den svenska grupperingen Konstmusiksystrar med unga kvinnliga tonsättare. Kort därefter fick jag ett mail från gruppen där de, bland flera saker, uttryckte sin uppskattning att bli ”omskrivna som en del av konstmusikhistorien”.
Fortsätt läsa ”Att skriva konstmusikalisk samtidshistoria i en globaliserad värld”
Av Andreas Engström
Situationen för musikkritiken, närmare bestämt konstmusikkritiken, framför allt för den samtida konstmusiken kan bäst beskrivas som isolerad. Det är inte så att den inte skulle finnas till: den finns i dagspress, och det rör sig ofta om både kunniga och stilsäkra skribenter. Den förekommer också i public service och i tidskrifter.