MaerzMusik – ett samtidsmusikens ”nya Volksbühne”

MaerzMusik, 16 – 25 mars 2018,  Berlin

Av Andreas Engström

”Ett mycket starkt ställningstagande.” Uttalandet av en kollega avser öppningskonsert på festivalen MaerzMusik i Berlin, där Sofia Jernberg från sin plats i publikhavet inledde med ett stycke för soloröst av Julius Eastman. Bidragande till det starka intrycket var tydligen att hon är svart, vilket också Julius Eastman är, som alltid presenteras som amerikansk, svart och gay.

Jernberg är en framstående sångerska och i högsta grad kvalificerad uppgiften. Men när jag också hör andra kommentarer, som att hennes ”gospelbakgrund” (vad jag vet har hon inte någon sådan) passade i sammanhanget och noterar vilket utrymme Eastman får slår det mig att hur estetiskt motiverat programmet än må vara, så handlar MaerzMusik inte bara om sammanhang och diskurser utan också om identitet och politiska positioneringar.

Att på en öppningskonserten spela musik av enbart en tonsättare, som sedan länge dessutom inte är i livet, är verkligen ett statement. Eastman tillägnades dessutom ett tvådagarssymposium samt utställning på galleriet SAVVY Contemporary där inbjudna konstnärer tolkade dennes konstnärliga arv. Eastman var faktiskt en av huvudattraktionerna också under förra årets festival vilket kan förleda en att tro att detta är något som MaerzMusik och dess konstnärlige ledare Berno Odo Polzer upptäkt själv. Men faktum är att revivalen har böljat fram och tillbaka ett antal år för att nu verka kulminera i en sann ”Eastmania”.

Viljan hos festivalen att lyfta fram perspektiv som genus, ras och avkolonisering är inte bara behjärtansvärd, det är för samtidsmusiken intressanta och akuta områden. Likväl botaniserar man i precis det förväntade, i saker som helt enkelt kan beskrivas som trendiga. Detta gäller också festivalens andra huvudnamn, Terre Thaemlitz. Precis som med Eastman har man engagerat sig aktivt med dennes konstnärskap; han framträdde själv och komponerade ett omfattande verk som han uruppförde tillsammans med Zeitkratzer. Men precis som med Eastman så är Thaemlitz för närvarande verkligen överallt – också i bildkonstsammanhang, en ”legitimitet” som samtidsmusiken så gärna slickar i sig.

Det finns absolut kvaliteter i båda dessa konstnärskap. Det gjorde det också i den sceniska konserten Salims Salong regisserad av den tyske tonsättaren Hannes Seidl. Detta visade sig dock vara ett exempel på hur god vilja och en politiskt korrekt utgångspunkt slog tillbaka med förödande kraft. Fyra musiker hade engagerats för att under regisserade former och utifrån temat om kulturell främlingsskap diskutera musik och kultur och spela tillsammans. Textkollaget som under konserten också innefattade en diskussion om europeisk standardtid var en fruktbar inramning för ett framträdande som rörde sig mellan det komponerade och improviserade. Jacqueline George, Seth Ayyaz, Amet och Cedrík Fermont är knappast okända namn på den samtida europeiska musikscenen. Men detta kände Seidl uppenbarligen inte till när han började ”söka på internet” efter ”experimentell musik i andra delar av världen”. Och nu står de där på scen, som representanter för något ”främmande”, med stöd också  i programhäftets exotiserande, trots att det knappast upplevs så av åhörarna. Projektet är inte bara sagolikt naivt utan en direkt motrörelse till festivalens måtto som är just ”avkolonialisering”.

Festivalens höjdpunkt visade sig bli konserten i tre delar med vokalisterna i Phønix16 samt några ytterligare huvudsakligen Berlinbaserade musiker. Starkast intryck gjorde de två verken av Ashley Fure, Shiver Lung, vilka extraherats ur hennes musikteaterverk från i fjol, The Force of Things – An Opera for Objects. Fure arbetar här med bland annat lågfrekventa klanger från synliga pulserande högtalarmembran som sonifieras i kontakt med föremål och kroppar. Bidragande till det upplyftande var att konserten var ett exempel på hur en festival arbetar kreativt med musiker på Berlins fria musikscen. Tyvärr är detta numera något som bara sker i undantagsfall för en festival som mer tycks  fokusera på internationella trender och samtidsmusikens ”randområden” och alltmer framstår som samtidsmusikens ”nya Volksbühne”.

För MaerzMusik återstår att finna en balans mellan de personligt formulerade ställningstagandena och ett konstnärligt innehåll. För trots intressanta ansatser, ambitiösa seminarier och en gedigen programbok är helheten allt annat än självständig. Till och med festivalens tredje huvudperson och tillika glädjeämnet Ashley Fure är precis vad man kunde förvänta sig. Med Kranichsteiner Musikpreis från Darmstadt, som initiativtagare till jämställdhetsprojektet GRINM (Gender Relations in New Music) och med DAAD-stipendiet i ryggsäcken kan Fure lugnt slå sig ned i förarsätet och sätta autopiloten på destination alla större tyska och europeiska festivaler. Med litet mindre trendspaning till förmån för ett djupare engagemang i Berlins sprudlande fria musikscen har dock nästa MaerzMusik potentialen att kunna bli riktigt spännande.

—–

Andreas Engström är redaktör för Critical Point. Han är verksam som kritiker, redaktör och dramaturg inom samtida konstmusik och ljudkonst, bosatt i Berlin.

Sociala medier

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *