Av Andreas Engström
Det är under resandet man ser världen heter det. Som i alla lätt klichédoftande påståenden rymmer också detta ett litet korn av sanning. På flygplatserna, i vänthallarna korsas turisternas och affärsresenärernas vägar i en genomkapitaliserad miljö där det ofta är omöjligt att finna en sittplats utan krav på att konsumera.
I långfärdsbussarna är man fastsurrad vid sin plats. Här finns inget utrymme för interaktion mellan prekariatets resenärer annat än under de eventuella korta rökpauserna – eller som senast när jag åkte från Berlin till Göteborg och dansk polis på godtycklig plats stoppar oss för under en inre gränskontroll söka efter droger och papperslösa.
Men så finns tågen. De har blivit dyra och det är krångligt att boka resor över landsgränserna. Men det finns fortfarande en air av riktigt resande.En tågresa kan rentav kännas potentiellt integrerande. Affärsresenären möter turisten och prekariatet delar vagn med dem som inte så lätt låter sig inordnas i dessa grova kategorier – det vill säga de flesta. Möjligheten att röra sig fritt mellan vagnarna och sitta (också barasitta) i restaurangvagnen ger näring åt drömmen om fri rörelse och att ”flanera”, som också kan innebära att hamna i samspråk med kupégrannen eller någon i bistron och att så möta det (den) okända. Att få ett nytt perspektiv under det att man färdas och ser världen. Att resa på riktigt.
Vad skulle vara en mer europeisk resa än från Luxemburg, huvudstaden i den officiellt trespråkiga (franska, tyska, luxemburgska) lilla landet (där väldigt många också har portugisiska som modersmål), genom den lilla byn Schengen i Moseldalen (Moselle på franska och luxemburgska) som tidigare mest var känt för sina utsökta vita viner, norrut genom det forna Västtyskland, genom det forna Östtyskland för att nå fram till vad som genom Brexit och Tysklands växande ekonomiska och politiska makt alltmer framstår som Europas verkliga huvudstad, Berlin?
Färden börjar dock med buss. Över Ardennernas skogsbeklädda kullar som var skådeplats för första världskrigets skyttegravskrig, genom Schengen vars fantastiska Rieslingviner jag druckit under mina dagar i Luxemburg. Över gränsen och in i Saarland, Tysklands minsta delstat, vid sidan av Berlin, Hamburg och Bremen som är städer med samma autonomi som de övriga förbundsstaterna. Efter andra världskriget kom Saarland, som länge varit ett omtvistat område mellan Frankrike och Tyskland, att vara ett franskt protektorat och separeras från Västtyskland, vilket tydligast symboliserades av när Saarland och Västtyskland spelade om en plats i Världsmästerskapen i fotboll i Schweiz 1954. Västtyskland vann och tog också hem hela världsmästerskapet där de överraskande besegrade Ungern i finalen. I huvudstaden Saarbrücken hann jag med en kaffe innan – äntligen, tåg! – jag steg på tåget som skulle ta mig hela vägen till Berlin.
Jag hade blivit tilldelad plats i tyst avdelning i en kupé med sex platser där man sitter tre och tre mittemot varandra. Även om jag alltid ser fram emot tågresandet med anledning av det potentiellt oförmodade och överraskande mötet så vill jag gärna vara först på plats, gå in i en tom kupé, skanna av de fyra väggarna, placera mitt eventuella bagage, sätta mig ned och andas ut. Det känns litet sommin grej men jag kan föreställa mig att det är en rätt vanlig känsla.
Men nu satt det redan fyra personer där. Fyra män, fönstret stängt, luftkonditionering av, och det luktade som det heter, drängstuga. Men inte så farligt. Jag sa väl ett kort ”hallo!” och satte mig på min plats närmast dörren. Bredvid mig sitter en ung man som går av efter bara en eller två uppehåll. Längst ut vid fönstret en man i femtioårsåldern, europeiskt utseende, kontorskostym, skjorta – affärsresenären – han blir kvar litet längre. Mittemot mig vid dörren sitter en svart man i dreadlocks, kanske runt 30, dricker en medhavd öl. Ganska direkt tar han upp sin biljett och frågar mig om jag kan förklara för honom var han ska stiga av och framför allt när. Han har nämligen en anslutning vidare österut mot Halberstadt, som ligger i Sachsen-Anhalt. Han pratar tyska. Litet knagglig men helt begriplig. Jag gissar att kan ha bott i Tyskland i ett par-tre år. Det framgår i alla fall klart och tydligt att han ska byta i Hildesheim och där ta ett annat tåg som avgår kort därefter. Inga konstigheter. Men han återkommer med samma fråga ett par gånger och hakar upp sig vid tiden. Han har uppenbarligen lärt sig tyska. Men kan han inte klockan? Varifrån kommer han egentligen …? ”Woher kommst du?” frågar han mig. Ja, jag kommer ju från Sverige och nu ska jag till Berlin där jag bor. Själv ska han hem till Halberstadt. Nu har han frågat mig, så nu är det helt okej för mig att fråga honom. Han berättar att han kommer från Guinea-Bissau. Alltså det lilla landet, stort som Blekinge, på Afrikas Västkust, som förde befrielsekrig mot Portugal på 70-talet vilket följdes av inbördeskrig. Nu är det mest fattigt, ett av de fattigaste länderna i Afrika, och det är inte så lätt att leva där, får jag bekräftat. Men politiskt är läget relativt stabilt.
Då vaknar den unga killen till som sitter snett mittemot mig vid fönstret. ”Kommer du från Sverige?” Milad är 18 år och kommer från Afghanistan. Som 16-åring kom han med sin då 11-årige bror till Sverige och har sen dess bott i Malmö. Och nu då? I Tyskland? Själv? På väg vart då? Milad berättar att hans far och de två bröderna tog sig från hembyn i Afghanistan till Tehran i Iran där de bodde en tid. Fadern uppmanade dem att ta sig till Europa och Sverige, vilket de alltså lyckades med. I Malmö bodde de tillsammans på samma förläggning och gick i skolan, men när myndigheterna av åldersskäl separerade dem, rymde brodern. Genom vänner på Facebook har Milad förstått att han nu skulle befinna sig i Tyskland och på eget bevåg har han gett sig ut för att leta rätt på honom. Hur det kommer sig att Milad kan vara i kontakt med vännerna men inte direkt med brodern förstod jag inte riktigt. Utan mål och riktning är dock inte hans resa. Milad har en biljett som ska ta honom till Chemnitz, österut vid den norra tjeckiska gränsen där han tydligen har plats på ett boende.
Milad är välklädd, välvårdad, artikulerad och eftertänksam och pratar verkligen mycket bra svenska. Han ser ut som sin ålder, men känns äldre till sättet. Han har dessutom visar det sig på en kort tid i Tyskland lärt sig att förstå och kommunicera litet på tyska. Efter att de kom till Sverige har de inte lyckats få någon kontakt med fadern. Jag märker att han sväljer en klump i halsen när han berättar detta. Något om någon annan släkt nämner han inte. Han verkar oerhört ensam.
Jag säger att vi måste byta kontaktuppgifter. Han är naturligtvis välkommen till Berlin, jag kommer gärna och hälsar på i Chemnitz. Jag hjälper gärna till med vad det nu skulle kunna vara, och inte minst kan jag också hålla honom underrättad om läget i Sverige vad gäller läget för afghanska ungdomar… Bara vara en vän! Jag ger honom mina kontaktuppgifter. Han har en mobil. Men inget telefonnummer, mailadress eller möjlighet till surf. Vi går in på Facebook på min telefon och jag skickar en vänförfrågan som han lovar besvara senare. Efter att jag försäkrat mig om att han ska höra av sig tar vi i hand innan han stiger av i Frankfurt am Main för att byta till ett tåg som tar honom vidare österut. ”Jag blev glad när jag hörde att du kom från Sverige”, sa han. Tror jag det. Kopplingen till Sverige är väl hans just nu enda fasta punkt i tillvaron. Min vänförfrågan på Facebook är mer än ett halvår senare fortfarande obesvarad.
Men innan har vi stannat till i Mannheim. En ung man går förbi vår kupé ett par gånger, verkar litet osäker. Så tittar han in till oss, håller upp biljetten och med ett par engelska glosor undrar han var denna plats ”2” är. ”Du kan sitta var du vill”, svarar jag. ”Det är ingen sittplats utan betyder bara andra klass.” Killen från Guinea-Bissau är till bättre hjälp. ”Brother, you can sit here with us!”
Han slår sig ned mellan mig och den tyske mannen. Han säger inte mycket, verkar litet reserverad. Efter ett tag tar han dock fram biljetten och frågar även han om förbindelsen. Det framgår att han ska till Frankfurt an der Oder, alltså längst österut vid polska gränsen med byte i Berlin-Ostbahnhof, en station från vilken många av de tåg som ska österut ofta avgår från eller stannar vid. Han tar då upp sin mobil och visar en skärmdump från Google-maps över Tyskland med språket inställt på franska. Till slut förstår jag att han undrar om ”Pologne” är ett eget land och i så fall om Frankfurt ligger i Tyskland eller i Polen. Jag förklarar som det är, samt att Frankfurt am Main, som vi strax kommer att passera, och Frankfurt an der Oder är olika städer och att han är på väg åt rätt håll.
Jag frågar var han kommer ifrån. Tchad. Då förstår jag att det bästa är att växla till franska och nu flyter det på bra. Han berättar att han är 24 år, och kommer från en liten by på landet. Tydligen har han bara för några dagar sen anlänt till Europa och fått en enkel biljett till Frankfurt samt en adress till ett asylboende. Jag vill inte fråga för mycket men får i alla fall veta att det varit vissa ”problem” i hembyn.
Efter Hildesheim där han från Guinea-Bissau stiger av är det bara jag och killen från Tchad kvar. Tåget har nu blivit litet försenat. Ett tiotal minuter bara, men tillräckligt för att missa förbindelsen vid Ostbahnhof. Jag föreslår att han stiger av med mig stationen innan vid Hauptbahnhof så kan jag hjälpa honom med en ny förbindelse. Därefter kan vi ta S-Bahn (pendeltåg) tillsammans till Ostbahnhof och hans nya anslutning. Inga problem för mig! Väl vid Hauptbahnhof har vi kört in några minuter. Det är på gränsen men troligtvis inte tillräckligt. Vid biljettkassan förklarar jag läget och att min bekant behöver få sin biljett ändrad så att han härifrån kan ta sig till Frankfurt. Det visar sig att samma tåg han skulle med faktiskt avgår från Hauptbahnhof. Han kommer alltså komma fram till Frankfurt med sin ursprungliga förbindelse. Tåget går om bara ett par minuter så vi tar oss snabbt till perrongen och han åker vidare.
Milads historia fick jag ju klart och tydligt berättad för mig. Vad gäller mina resekamrater från Guinea-Bissau och Tchad fick jag bara höra enstaka detaljer. Resten får jag lov att föreställa mig. Killen från Guinea-Bissau gissar jag tog sig till Europa för att helt enkelt få ett bättre liv. Medvetet eller av en tillfällighet hamnade han i Tyskland där han bott ett tag, lärt sig tyska och gradvis kommit in i samhället. Nu hade han kanske varit på besök hos någon vän. Av killen från Tchad fick jag inte veta så många detaljer. Och jag avstod medvetet från att fråga. Jag är heller inte så uppdaterad om läget i landet mer än att det pågår en av dessa sedan länge lågintensiva och bortglömda konflikter där det på sina håll i princip råder anarki. I övrigt enorm fattigdom, analfabetism, religiös konservatism där upp emot 95 procent av alla flickor blir omskurna. Antagligen bestämde han sig för att ta sig därifrån. Kanske inte hals-över-huvud, men ändå, i princip en man på flykt. Gissningsvis tog han sig norrut över gränsen till Libyen, över Medelhavet till Italien som därifrån är närmast. Jag förmodar att han aldrig tidigare varit utanför Tchad. Med en fransk karta över Tyskland i mobilen, en biljett i handen och en ryggsäck är han nu på en plats han aldrig kunnat föreställa sig. Men jag har säkert fel. Han man tagit sig från Tchad, på det sättet jag förmodar kan man nog föreställa sig det mesta.
Vad var det jag mötte på denna resa som man alltså svårligen möter på buss eller flyg? Jag kallar det verkligheten. Den här förhållandevis korta resa gick genom det centrala Europa, och det med språk som inte var engelska men som hör framtiden till. Man hamnar i Sverige och lär sig svenska, i Tyskland och lär sig tyska. Kanske kan man ingen engelska när man kommer till Europa, däremot franska. Mellan två huvudorter, en symbolisk och en faktisk, mötte jag människor under deras för idag typiska europeiska resor. Efter att ha lyckats ta sig in i Schengens europeiska fort färdas de utefter snabbtågets spår norrut för att längs med vägen en och en skickas iväg österut till diverse östtyska provinsstäder där en ny tillvaro förhoppningsvis tar form. Min resa var en upplevelse på det där sättet jag vill att en tågresa ska vara. Nya möten och historier, händelser som i det här fallet gav konkretion åt saker jag redan känner till. Men vad dessa tre män kommer minnas från denna resa vågar jag påstå knappast är spegelbilden av min upplevelse i mötet med dem. De har nog annat att tänka på.
Andreas Engström