Av Øyvind Vågen
Det sägs att man inte ska skjuta budbäraren, och det är nog sant, men lika sant, är att man ibland måste fokusera på symtomen, inte för att kasta skuld, utan för att hitta roten till själva sjukan. Och tydligare symtom på tidens ängslighetssjuka, än det av förlagsklubben den 13 februari i år anordnade paneldiskussionen ”Att ge ut barnböcker idag – utmaningar och möjligheter i en tid av normdiskussioner”, var det länge sedan jag såg.
Panelens sammansättning utgjordes av Eva Dahlin, litterär chef på Bonnier Carlsen, Cecilia Knutsson, förläggare på Rabén och Sjögren samt Eva Postrup, projektledare/redaktör på Natur och Kultur läromedel. Under Anja Erikssons (redaktör på Opal) ledning diskuterades ett barn- och ungdomslitterärt utgivningsklimat där försäljningen å ena sidan ökar och å andra sidan smalnar av. Mot bakgrund av flera nyliga upprörda diskussioner och ibland stormar/drev som kretsat kring hur könsroller, etnicitet, sexualitet, normer och på senare tid även ”uthålligt” resande och ätande beskrivs och återges i nya och äldre böcker, dryftades vilka förändringar som ansågs behövas från förlagens sida för att såväl förhålla sig till de nya förutsättningarna som försöka förutsäga vart vinden kan förväntas blåsa härnäst liksom hur detta påverkar urval, arbetssätt och försäljning. Grundtemat kretsade, om man är snäll, kring vikten av att agera proaktivt snarare än reaktivt.
Det finns förstås mycket mer att säga om själva seminariet, om ett föregivet mångfaldsseminarium där samtliga paneldeltagare till synes delar kön, ålder, hudfärg, utbildning och bakgrund samt ogenerat refererar till de olika förlagen inte med namn, utan med adressen i trygg förvissning om att den nästan lika homogena publiken ändå förstår vad som avses med Riddarholmen (Rabén & Sjögren) eller Sveavägen (Bonnier Carlsen). Och där det talas om listor över inte bara ord som anses vara anstötliga idag utan också om att agera förebyggande och fundera över vilka ord som kan komma att bli betraktade som anstötliga längre fram. Ett slags proaktiv ryggradslöshet och vindflöjelliknande självcensur. Bland annat får vi höra att Pär Lagerkvist om han debuterat idag stött på patrull, och alls icke bara för det förhatliga ordet som utgör titeln på ett av hans främsta verk. Och där sista ordet går till en förlagsredaktör som utbrister att förlagets mål är att ge ut (barn)böcker som ingen ska (behöva) bli eller känna sig kränkt av. Men kanske räcker det med att säga att det, som nämnts, först och främst är ett symtom på två saker. Nämligen att: vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser, och att: alla som bekämpar något till slut riskerar att bli en nidbild av det de bekämpar.
För i det stora hela är det här seminariet förstås en skitsak, och det ska sägas att några av uttalandena nyanseras efterhand, även om man i mitt tycke fastnar för mycket i att diskutera de enskilda verkens representativitet, istället för hela utgivningens. En mångfald av röster, en kör av stämmor, förutsätter ju just att varje röst, varje stämma, tillåts utveckla och uttrycka sin särart, annars blir det förvisso harmoniskt och o-anstötligt, men så förfärande tråkigt att klockorna stannar och publiken går hem.
Apropå det, på väg hem i samtal med mitt sällskap så slår det mig vad det är som skaver. Jag inser att seminariet helt enkelt har vänt bakochfram på Fritiof Nilsson Piratens kanske mest berömda sentens och broderat en mental huvudkudde med orden: ”Om man så skriver om en synål, är det alltid någon tvåögd djävel som inte känner igen sig!” Och det är förstås där faran ligger, där det sluttande planet blir till ett avgrundsstup.
För precis som den som utplånar sig själv för att bli så älskad den bara kan av så många som möjligt, inte lämnar något kvar för de andra att älska, så blir den litteratur eller konst som gör anspråk på att representera allt och alla rättvist och lika, till slut inte representativ för någon eller någonting alls. För så urlakad, tömd på mening och i brist på bättre ord o-anstötlig, är tack och lov ingen människa. Den krassa sanningen är ju att det som upprör ingen, inte heller berör någon, utan bara passerar spårlöst förbi. Möter inget motstånd och lämnar inga spår. Ett slags tankens eller känslans Botox som slätar ut och jämnar till, förskönar genom att (bokstavligen) förlama, och därmed utplånar spåren av det liv som levets. Som om det vore något att yvas över, att verket eller livet gått oss förbi, en medalj att pryda oss med att vi ingenting lärt, annat än det vi fått lära oss är rätt.
Och inte nog med det, dessvärre kan inte seminariet avfärdas som ett olycksfall i arbetet, något välmenande men obetänkt som inte riktigt artade sig som det tänkt, utan måste ses i ljuset av en utveckling där konstnärliga och litterära verk snart kommer med fler varningstexter, förbehåll och friskrivningsklausuler än en amerikansk hämtkaffemugg märkt på alla sidor med texten ”Caution, contents may be hot”.
Där det senare som bland annat yttrar sig att när Bonniers Konsthall visar en utställning som heter ”Bilden av krig” där 30 internationellt verksamma konstnärer undersöker hur bilder av krig påverkar människor genom att ställa ut verk som på olika sätt förhåller sig till nuvarande eller förutvarande våldsamma konflikter, så möts besökarna nästan genast av en varningstext som upplyser besökarna om att utställningen kan innehålla ”våldsamma och stötande bilder”. En varningstext som inte bara dumförklarar besökarna (jaså, Vietnamkriget var ingen picknick, Koreakriget ingen promenad i parken, no shit Sherlock!) utan också gör sitt bästa för att ta udden av och desarmera det kanske intressantaste verket där de med tiden allt mer dominerande tv- och bildskärmarna i uppförstorade, utklippta bilder ur exklusiva amerikanska inredningsmagasin från de senaste åren har försetts med just i alla bemärkelser våldsamma och stötande bilder från motsvarande tids krig och väpnade konflikter. Ett lika enkelt som effektivt sätt belysa priset någon annan betalar för Pax Americanas bedrägliga lugn på hemmaplan. Fördumningen och underkännandet av besökarnas förmåga att själva ta in och bilda sig en uppfattning, fälla ett omdöme, om de visade bilderna, påminner för övrigt inte så lite om hur barnboksseminariets alla välmenande millimeterrättviseförmedlare förmodligen obetänksamt men dock underkänner barnets naturliga och nyfikna blick samt förmåga att våga ställa de frågor vi själva antingen inte kommer på eller redan har lärt oss att det inte någon mening att ställa, eftersom det (underförstått enda och rätta svaret) redan har slagits fast.
Också detta exempel är förstås också det en skitsak i det stora hela, men det är svårt att inte förfäras när man lyfter blicken och ser att det är en genomgående, för att inte säga närmast global trend, som dessutom som av en händelse som ser ut som en tanke sammanfaller med två andra trender som börjar bli plågsamt tydliga. Den ena är att fascismens och högerextremismens landvinningar här som där, som visar att som någon klok cyniker sjunger, ”det enda historien lär oss, är att vi ingenting lär”. Och den andra att den enas sanning är lika god som den andres, alla utsagor är lika mycket värda, väger lika tungt. Båda trenderna förenas av att den som lever i ett ständigt nu, i den absoluta övertygelsen om att det som är rätt nu, alltid har varit rätt, och aldrig behöver försvaras eller förändras, gör sig lika hjälplös inför som oförmögen att lära av historien och känna igen när den upprepar sig.
Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, tjata mig blå om allt från hur approprieringsdiskussionen riskerar att beröva litteraturen och konsten dess främsta unique selling point, att den ger såväl producenterna som konsumenterna möjlighet att både ta del av och föreställa sig erfarenheter och upplevelser de annars inte hade kunnat föreställa sig att de inte kunnat föreställa sig, till vansinnet i att recensioner på kultursidorna numera åtföljs av en förklarande och friskrivande text där det påpekas att detta inte är en gudagiven sanning utan en kritikers (subjektiva) omdöme om ett konstnärligt verk.
Jag tror dock jag stannar här och ber att få återkomma i ämnet inom kort.
Øyvind Vågen är författare, översättare och skribent samt skriver för närvarande på boken Ledarhundsekipage i världen: från Sverige till Sydafrika tillsammans med Sara Shamloo Ekblad.