Av Andreas Engström
En lätt skälvning gick genom Kulturtidskriftsverige i mitten av december 2024 när det årliga tidskriftsstödet offentliggjordes. Jag skriver lätt skälvning, för det inte var frågan om en total chock som var fallet förra gången de generella bidragen sänktes. Det var 2015 då ett borgerligt dominerad kulturutskott försökte att med ett pennstreck kapa anslagen med 75 procent. Detta ledde till offentlig debatt och massiva protester vilket tämligen omgående fick kulturutskottet av ändra sig – det blev ingen sänkning av stödet. Nu är det annorlunda. Då handlade det om att inom ramen för litteraturstödet spara in på posten kulturtidskrifter, nu handlar det snarare om att likt med en osthyvel skära över hela kulturområdet. Det har tidigare offentliggjorts hur bland annat bildningsförbunden kommer få betydligt lägre anslag som sedan stegvis kommer att minskas ytterligare för varje år samtidigt som alla kostnader förväntas öka. Att chocka vore en mindre smart taktik om man vill undvika protester. Bättre då att långsamt dra åt kranen för att på sikt helt strypa flödet. Det kommer att muttras och gnällas lite, men blir protesterna inte värre än så är på sikt nedläggningarna ett faktum.
Vad gäller kulturtidskrifter är det total nedläggning man vill åt. Från högerhåll har man länge haft ett särskilt ont öga i förhållande till kulturtidskrifter. Det sträcker sig tillbaka till långt innan SD blev en maktfaktor i svensk politik och offentlighet.
Kulturtidskrifterna har länge levt riskabelt i svensk kulturpolitik. Men det är inget som egentligen borde behöva vara så. Visserligen har svensk kulturoffentlighet alltid ställt sig väldigt positiva till kulturtidskrifterna – som sagt, tänk bara på den enorma uppslutning som skedde där kring julen 2015. Samtidigt har det skett genom ett slött upprepande av vissa satser som med tiden kommit att bli så självklara sanningar att de inte anses behöva närmare preciseras eller argumenteras för: Kulturtidskrifterna är viktiga för demokratin; de presenterar en mångfald av röster; de fungerar som plantskola och det är här man finner morgondagens skribenter när de småningom tar steget över till dagstidningarnas kultursidor. Argumenten blir sällan mer utförliga än så. Men det är sällsynt att man betraktar kulturtidskrifterna som ett kulturuttryck i sin egen rätt.
Detta påminns jag om när jag läser en nyutkommen antologi utgiven av Norsk Tidskriftsförening. I Det skal vera tid. Det skal vera skrift. Tradisjon og trøbbel i norske tidsskrift redigerad av Audun Lindholm och Bente Riise, medverkar skribenter, redaktörer och kritiker med essäer och intervjuer vilka ger en mångfald av perspektiv på kulturtidskrifter. Här får fördelarna, styrkan, kraften och betydelsen av kulturtidskrifter just den konkretion man saknar i den allmänna kulturdebatten. Här ges såväl historiska som samtida perspektiv på kulturtidskrifter som presenteras som en helhetsprodukt med unikt och kvalitativt journalistiskt material som det inte ges utrymme för eller ens tid att producera i andra kanaler.
Den kanske mest intressanta texten är Audun Lindholms utförliga intervju med Jonas Ekeberg som sedan 1980-talet i egenskap av redaktör varit en drivande kraft i norska och nordiska konsttidskrifter. Det är fascinerande att läsa hur han med tidskrifter som Siski, NU: The Nordic Art Review och Kunskritikk inte bara på ett initierat sätt speglat och analyserat sin konstnärliga samtid utan därigenom också varit en aktör och varit med att skriva konsthistorien. Här får vi en inblick i och kan följa konsttidskriftens förändringar från tryckt magasin över det anarkistiska 90-talet till dagens digitala format. Ett belysande exempel på hur framsynt kulturpolitik i form av satsning på både kritik och på digitalisering kan bidra till kreativ utveckling inte bara av tidskriften som kulturuttryck utan hur detta på ett närmast exponentiellt sätt kunnat bidra till offentligheten är Kunstkritikk. Satsningen har verkligen givit mycket tillbaka. Digitala satsningar har även gjorts i Sverige, där inte minst en del tidskrifter tillgängliggjort sina arkiv. Inte minst detta visar vilken bredd och vilket djup som går förlorat om man stryper anslagen.
Konsttidskrifterna har varit och är betydligt mer än blott ett komplement till dagspress och public service. Samma sak gäller även på andra områden som film, musik, litteratur, teater… Vad som sedan millennieskiftet visat sig vara ett av kulturtidskrifternas viktigaste bidrag är kritiken. Samtidigt som utrymmet för kritik och recensioner i såväl norsk som svensk dagspress (och i västeuropeisk press generellt) minskat drastiskt har kulturtidskrifterna tagit ett sjumilakliv framåt och ökat publiceringen av kritik. Att tidskrifterna också (eller enbart) publiceras på nätet är en faktor. Kanske har det även att göra med att man känner ett särskilt ansvar att publicera den kritik som dagspressen inte gör, och göra det på deras villkor, det vill säga direkt. Många tidskrifter idag gör, förutom att publicera kring områden som kräver fackkompetens, även anspråk på att överta dagspressens roll som (huvudsakliga) bevakare av konstområden generellt: Det blir alltmer till kulturtidskrifterna man ska vända sig om man vill veta vad som är aktuellt just nu, hur respektive konstfält ter sig, inte minst internationellt.
De senaste tjugo åren har de norska tidskrifterna organiserat sig i kampen för bättre villkor, skriver redaktörerna och syftar på grundandet av den norska kulturtidskriftsföreningen. Samma sak kan sägas om den svenska situationen där Föreningen för Sveriges Kulturtidskrifter (FSK) bildades redan 1995. Samtidigt blir medielandskapet alltmer dominerat av några få stora aktörer medan kritiken minskar, viktiga frågor förbises och kulturjournalistiken lägger sig på en allmän nivå där kunskap och analys ersatts av tyckande i krönikeform. Kulturpolitikerna verkar nätt och jämt känna till kulturtidskrifterna i någon direkt omfattning och politikerna öser inte precis pengar över dem. Detta är en situation som aktivt måste angripas .
Att de frågor och ämnen som tas upp i tidskrifter ofta får återverkningar på och genomslag i debatten är känt sedan länge. Men att förklara hur och på vilket sätt tidskrifterna verkligen utgör ett vitalt inslag i samhälls- och kulturdebatten och står för något unikt, det är man från kulturtidskrifternas och kritikernas håll inte tillräckligt bra på att förmedla. Inför det stålbad som kan vänta är det nog dags att organisera sig, aktivera sig och slipa argumenten. Och som den norska antologin är exempel på även dokumentera den egna verksamheten och skriva sin egen historia. Och, naturligtvis, kämpa på och fortsätta med det bra arbetet, med att erbjuda en heltäckande kulturbevakning som idag knappt står att finna i andra fora.
Andreas Engström är kritiker och redaktör för Kokpunkten I Critical Point
LÄS FLER ARTIKLAR I DETTA NUMMER:
Kate Tempest: Splitternya uråldriga
Eli Friedrich Getreu: Kristallnatten – en ögonblicksskildring från Wien
Moshtari Hilal: Utdrag ur Hässlichkeit 1. Kronologi över en behåring
Moshtari Hilal: Utdrag ur Hässlichkeit 2.
Sara Shamloo: Tre exempel på tillgänglig konst
Soly Erlandsson: Francisco Goya – En fenomenologisk betraktelse om drömmar i konst och vetenskap
Øyvind Vågen: Surf & turf (Esphino, Portugal)