Översatt från tyska av Øyvind Vågen
Det är sommaren 1999 och min mamma ler mot mig när jag sitter på ryggen på en ponny. Den bär runt mig i en ring. En tysk kvinna klappar djuret. För ett ögonblick tror jag dock att det är mig hon klappar. Hennes hand stryker över mitt håriga ben.
Det är hösten 2004, jag sitter på bussen på väg hem. En liten tysk flicka, yngre och mindre än jag, frågar högt sin mamma: ”Varför har flickan där skägg?” Jag sitter mitt emot båda, sänker blicken, rusar av bussen vid nästa hållplats.
Det är sommaren 2006, jag sitter med rakade ben och shorts bredvid A i en trampbåt på sjön i stadsparken. A, denna vitblonda pojke med ljusblek hy och isblå ögon, tittar på mina lår: ”Varför har du svarta prickar där?” säger han. Jag sänker blicken och räknar de mörka hårrötterna som skimrar genom min hud.
Det är sommaren 2008 och E, som en gång påstod sig vara släkt med fotbollsspelaren Gerald Asamoah, slänger efter ett bråk ur sig: ”Du har hår i näsan”. Jag svarar: ”Du med.” Han säger att han är man.
Det är sommaren 2018 och under två på varandra följande dagar sträcker två med varandra bekanta journalister oberoende av varandra ut sina händer och stryker oombedda över det svarta, täta håret på mina armar, båda erinrar sig högt för mig: ”En gång hade jag också sånt där hår på armarna, kanske rentav mer än du.”
I ”Plucked” citerar Rebecca M. Herzig ur 1900-talets medicinska litteratur som på de mest olikartade ställen dokumenterar otaliga dramatiska fall: patienter lider av svåra depressioner, de isolerar sig, de mår illa av sin egen anblick, de hatar sig själva, de inte vill leva längre – de står inte ut med behåringen från hårfästet och neråt. De är förbittrade, melankoliska, de vill dö för att komma undan sina pinsamma liv.
Kvinnor som vill gifta sig är förtvivlade, eftersom deras hud blir tolkad. Man avläser från deras ben vilken inställning de har till de sjunkande födslotalen, från axlarna avkodar medmänniskorna hur de ställer sig till militära insatser, på deras överläppar står en kritik av våld i hemmet att utläsa. Den behårade kroppen är i allt högre grad en märkt kropp.
Rebecca M. Herzig beskriver hur förebråelserna om maskulinisering växer sig allt starkare i takt med omförhandlingen av könsrollerna i västvärlden. En kvinna som kämpar för sina rättigheter och sin självständighet förmanligas. Och offentligheten börjar försöka förklara de moderna kvinnornas förmanligande utifrån deras kroppsbehåring. Hon skriver om läkare som söker efter det behårade sambandet mellan lesbianer, affärskvinnor och aktivister.
En kvinna som vill bli gift, en kvinna som vill särskilja sig från samhällets vänsterorienterade, utländska eller queera antagonister, får inte vara behårad. Herzig utvecklar i vilken utsträckning den politiska motviljan mot regelbrytande kvinnor hänger samman med underliggande rasistiska föreställningar om hygien och hälsa.
Man verkade inte bara vilja distansera sig från regelbrytande kvinnor i allmänhet, utan också från icke-vita invandrare som uppfattades som orena, smutsiga, ociviliserade och främmande.
I den första utgåvan av den amerikanska feministiska tidskriften Ms.Magazine från 1972 fanns en artikel med rubriken ”Body Hair. The Last Frontier”. Den behandlade kroppsbehåringens roll i den feministiska kampen. Artikelförfattarna Harriet Lyons och Rebecca Rosenblatt diskuterade i vilken utsträckning det sociala trycket att raka sig under armarna, på benen och i intimområdet hindrade kvinnorna från att uppleva sina kroppar fullt ut. Det ständiga rakandet och besattheten av slät och oskuldsfullt verkande hud som hos ”små flickor” ansågs utgöra en ständig och extra arbetsuppgift som håller kvinnorna sysselsatta. I texten pläderade artikelförfattarna helt i linje med den tidens västerländska feministiska rörelser för en medvetenhet i samklang med kroppens äkta utseende och lukter.
I sin studie över kroppsbehåringens kulturhistoria citerar Rebecca M. Herzig en anekdot som artikelförfattarna lyfter fram för att förtydliga stigmatiseringen av behårade kvinnor: En ung kvinna är inblandad i en cykelolycka i New York varpå en polis undersöker hennes skadade, orakade ben. Han frågar: ”You’re not Puerto Rican, are you?“ Det stigma som Ms.Magazines vita feminister försöket beskriva är hur kroppsbehåring förknippas med ”dirty foreigners”, och deras feministiska mål var förmodligen att bekämpa den här associationen. Alla orakade kvinnor är inte smutsiga eller utlänningar eller smutsiga utlänningar.
TikTok: “My daughter has hairy arms, should I just do it before she starts middle school? She’s in 5th grade and so far no one has made fun of her arms”.
M går i grundskolan. Hennes namn börjar precis som mitt, men hon är någon annans dotter, jag kunde vara hennes moster eller faster. Om morgnarna går hon dyster till sinnes till skolan, darrar sedan av skam i omklädningsrummet när hon och hennes klasskamrater tvingas blotta sina nakna ben för varandra. Hennes ben ser silvriga ut i neonrörsljuset. Ingen tittar förrän någon tittar och M. känner blickarna på sina mjuka ben. Hon viker ihop sin jacka till ett skynke, hänger för det mellan sig och de andra längst in i en vrå av rummet. Ändå hör hon viskningarna bakom deras framlyfta händer. Som en apa uttrycker en mun, hon känner igen det genom deras via fingrar.
M. hade ännu inte bestämt sig för om hon var feminist.
M. hade ännu inte något hår under armarna som kunde tala för henne.
M. bar långbyxor om sommaren.
M. betraktade de gyllene skimret
på de andras ben.
M. iakttog hur de bara hade rakat
sina ben upp till knäet,
och ovanför knäet skimrade det av guld.
Jag skulle aldrig kunna älska en man
som har mindre hår på kroppen
än vad jag tillåter växa
på mina kinder
på min rygg
längs mina armar
Är det sant? – frågar han, med sin arm
vilande på min
Det kunde vara hans båda ärmar
De tillhör honom, när han vill
De tillhör dig, när du vill
– svarar jag, med min arm
vilande på hans
Med omslingrade armar
stryker vi de fallna ögonfransarna
från varandras ansikten
Med sina fingrar
ritar han mig ett ord
på min rygg
Med sina fingrar
stryker han mina skambelagda strån
åt sidan som skynken
med sina fingrar
ritar han ett ord åt mig.
Moshtari Hilal är en tysk-afghansk konstnär och författare.