Av Soly Erlandsson
Under min barndom och ungdom fick de kreativa uttrycken en särställning genom mitt stora intresse för bild, färg och form. När tristessen blev för påtaglig plockade jag fram ritblocket och färgerna. Senare blev jag uppmärksam på att det bilderna berättade visade vad jag hade brottats med under utvecklingens gång. Vid den här tiden var jag inte särskilt uppmärksam på mina drömmar, och vad de kunde betyda. Det var först när jag påbörjade utbildningen till psykolog och senare fördjupade mig i psykoanalytisk litteratur och tog mig vidare till Jungs analytiska psykologi, som mitt intresse för drömtydning väcktes. Vid ungefär samma tid inledde jag en inre resa som manifesterades genom att jag återigen började att intressera mig för måleri. Jag kunde ägna veckor, ja månader åt ett enda motiv i likhet med hur vi kan bearbeta en förlust eller ett trauma under timmarna i psykoterapi. Vari bottnar då vårt intresse för drömmar och vad de kan förmedla? Den frågan har naturligt nog fler än ett svar.
Det finns en mängd olika idéer om drömmens naturvetenskapliga ursprung och betydelse, och hur vi uppfattar den med en filosofiskt skärskådande blick. Jag utgår här ifrån en humanistisk, fenomenologisk referensram med syftet att illustrera något av den rikedom som drömmar och konst bidrar med för vår psykiska hälsa.
Många som arbetar professionellt med människor som söker hjälp för smärtsamma upplevelser och erfarenheter litar inte på att varken de själva eller deras klienter har förmågan att använda drömmen som en resurs i det terapeutiska arbetet. Det får mig att fundera – varför inte utforska också det som ligger utanför problemets kärnpunkt för att öka förutsättningarna att nå ökad insikt? Jung var besviken på att de blivande jungianska analytiker som han handledde inte verkade förstå sina egna drömmar. Hur skulle de då kunna ge sina patienter guidning i arbetet med drömmar, frågade han sig. För att se värdet av drömmens betydelse i psykoterapeutiskt arbete, krävs det att behandlaren är intresserad av och reflekterar över de egna drömmarna. Jag påstår, att den gamla sanningen, den att psykologens/psykoterapeutens självrannsakan och inre bearbetning är en förutsättning för att skapa ett känslomässigt tillåtande klimat i samtalsrummet, fortfarande gäller.
Drömmar liksom andra former för kreativa uttryck; i konst, musik, litteratur o.s.v. kan hjälpa oss bättre förstå vem vi är, men också vem vi skulle vilja vara. En inneboende, kreativ ådra som kanske inte får utlopp kan visa sig i en dröm. Generellt sett uppfattade både Freud och Jung det omedvetna som en källa till kreativt skapande. Denna uppfattning kan vi förstås problematisera, vilket Albert Rothenberg, f.d. professor i psykiatri vid Harvard University, gör i sin bok Creativity & Madness (1990). Rothenberg fokuserade i sin forskning under 25 år på våra kreativa, mänskliga processer. En insikt han för fram är, att även om vi alla bär på ett omedvetet skikt i psyket gör det oss inte kreativa som individer. Därmed måste vi kanske frångå tanken om att drömmen står i någon sorts särställning vad gäller mänsklig kreativitet. Ett intressant forskningsområde är det om sambanden mellan kreativitet och galenskap. Den mycket gamla idén att ett kreativt sinne skulle kännetecknas av irrationalitet eller gudomlig galenskap, en inställning från filosofen Platon, bör enligt Rothenberg avskrivas. Men kan vi omvandla drömmen och tydningen av den till en handling eller skriva in den i en historia eller omsätta den i en bild , då kan vi kanske säga, att drömmen eller ingivelsen var ursprunget till det konstnärliga, unika uttrycket.
Rothenberg kom fram till några generella slutsatser som motsade den då populära uppfattningen, att för mycket hög kreativitet krävs det en speciell typ av personlighet. Hans forskning visade att kreativa människor varken är speciellt barnsliga eller oberäkneliga i mellanmänskliga relationer. Inte heller nödvändigtvis speciellt egoistiska, rebelliska eller egocentriska. Enligt honom existerar det inte en enhetlig typ av personlighet som stämmer in på kreativa människor. Bland högt kreativt, begåvade personer kan det dock finnas en grad av inåtvändhet och självupptagenhet. Men, det finns en gemensam egenskap som alla delar, och det är motivation..
När jag jämför psykiatern och analytikern Carl Jungs (1875–1961) målningar efter det dramatiska uppbrottet från Freud 1914 med den genialitet och rikedom som kännetecknar konstnären Francisco Goyas verk (1746–1828), blir min slutsats följande: För Jung kännetecknade målningarna hans inre, omedvetna drama vilket han valde att medvetandegöra med hjälp av drömmar och ”aktiv imagination”. Det senare var en metod som Jung utvecklade och använde i analysen av sina patienter. Aktiv imagination innebär att personen genom oavbruten självreflektion försöker distansera sig från innehållet i det omedvetna. Jung var inte en professionell bildkonstnär, även om det ibland framstår som att han var en god sådan. Goya däremot är genial i sitt sätt att omvandla både inre och yttre, känslomässigt starka upplevelser till bildmotiv. Han målade sina drömmar, emotioner och den yttre, brutala verkligheten med en högt begåvad och kreativ konstnärs öga och fantasi. Därför ser vi på Goyas målningar med en önskan om att lära känna konstnären, hans liv och hans verk.
Goya föddes den 30 mars 1746 i en by nära Zaragoza, en plats som han var mycket fäst vid och regelbundet återvände till under hela sitt liv. År 1792 när Goya var 46 år gammal insjuknade han i, vad som antagits ha varit, en svår hjärnhinneinflammation med dövhet, yrsel och kronisk tinnitus som följd. Åsikterna om orsaken till hans sjukdom går emellertid vida isär enligt den franske psykiatern Alain Dervaux (2007). Att förlora sin vitalitet på ett så oväntat och dramatiskt sätt som skedde i Goyas fall, innebär att du tvingas möta dig själv i en ny, helt förändrad och utsatt livssituation. För Goya markerade sjukdomen startskottet för en period som utmärktes av ett mörkare, mer expressivt måleri fyllt av symboler. Krigets fasor, drömmar och mardrömmar fick liv på hans duk, block eller kopparplåt. Det finns något bevekande hos Goya – han tvingas betrakta sig själv och utforska/rannsaka vem han är – det blir till en idé och ett sätt att leva i den tystnad han omges av i den ”Döve mannens hus”. Jag tror inte Goya hade något val, eftersom det handlade om hans överlevnad – även som konstnär.
Förutom min beundran för Goyas konstnärliga genialitet, finns ytterligare skäl bakom mitt val att lyfta fram honom i en text om konst, drömmar och kreativitet. I min doktorsavhandling i psykologi som utgjordes av fem delstudier (Tinnitus, Tolerance or Threat. Psychological and Psychophysiological Perspectives, 1990) visade jag att tinnitus, relativt sett, var ett eftersatt område inom klinisk forskning. Åren därefter valde jag att forska om den mest sårbara patientgruppen för vilka tinnitus innebar ett psykisk lidande. Målet var att med hjälp av behandling, däribland psykoterapi öka patientens förmåga att tolerera närvaron av tinnitus i sitt liv (Erlandsson, 2000; Zöger, Erlandsson, et. al. 2008; Dauman & Erlandsson, 2012; Erlandsson, Lundin & Dauman, 2020). Jag vill här tillägga att Dervaux (2007), har bidragit med en trovärdig beskrivning av Goyas liv och verk samt redogjort för de många olika teorier som flödat beträffande Goyas sjukdom, inte minst spekulationer om hans psykiska hälsa.
Sjukdomen, och då särskilt dövheten, begränsar de intryck Goya får från den yttre världen. Det kan vara skälet till att han under några år väljer ett utrymme helt för sig själv i huset utanför Madrid. Där kan den yttre och inre världen smälta samman i hans målningar, som om tiden upphör att finnas. Barnläkaren och psykoanalytikern Donald Winnicott (1896–1971) hjälper oss att inse vad ett sådant utrymme kan betyda i psykoterapi. Han förstod vikten av att skapa ett kreativt utrymme i terapirummet för sina unga patienter (Winnicott, 1993).
Barnläkaren och psykoanalytikern Françoise Dolto (1908–1988) ägnade ett helt arbetsliv åt barn som led av psykiska trauman samt hade allvarliga, psykiska funktionshinder. Hon lärde sig lyssna på barnen genom att tala med dem i förtroende på deras eget språk, med deras egna ord. När de inte kunde uttrycka sig i ord, lät hon dem teckna och sedan berätta om om det som de tecknat. Som ett komplement till denna metod använde Dolto också modellera i psykoanalys med barnen, något som de tycktes uppskatta. Genom att låta barnet forma en figur av lera kunde Dolto via barnets omedvetna kroppsbild tolka vad den unga patienten inte förmådde uttrycka med ord. Under tiden som barnen arbetade med leran lyssnade hon med svävande uppmärksamhet, d.v.s. utan att fokusera på något specifikt i deras berättelse, vilka hon sedan skrev ned. Doltos kliniska lyhördhet var mycket speciell. Hon förstod den arkaiska kommunikation som utmärker små barn och personer med psykossjukdom. Dolto ansåg att barns lidande alltid har sin grund i det som är outtalat, och med lögner som ibland dolts i generationer. Med sitt begrepp kroppsbilden ville Dolto fånga de psykiska representationerna under perioden före barnets spegelfas. Enligt hennes teori kan patologiska symptom uppstå, när de olika versionerna av kroppsbilden haltar, eller när grundbilden går tillbaka till en mer arkaisk form (Dolto, 1998).
Sigmund Freuds (1856–1939) kanske mest kända skrift, Drömtydning utgavs första gången 1900. För Freud var drömmen kungsvägen till det omedvetna och drömtydning ett paradigm, d.v.s. ett gemensamt mönster för omedvetet material med vilket det obegripliga kan översättas till något mer begripligt. Det händer att drömmar är så obehagliga, att vi inte vill kännas vid dem i vaket tillstånd, och det leder, enligt Freud, till en form av bortträngning. För Jung fyllde drömmen bland annat en profetisk funktion och drömtydning är en av hörnstenarna i jungiansk psykologi. Drömmen antogs utgöra en kompensatorisk del av psyket; den bidrog med något som kan ha saknats i personens medvetande. Drömmen kunde vara framåtblickande, och föregripa en psykologisk riktning eller utomsinnlig utveckling. Jung förmodade vidare att drömmen genom att vara profetisk kunde förutsäga en framtida händelse.
Psykiatern och psykoanalytikern Svein Haugsgjerd (1985) har dokumenterat hur han under psykoterapi med patienter som vårdades för allvarlig, psykisk sjukdom, utifrån en serie drömmar kunde notera hur deras mentala hälsa förbättrades. Klientens dröm kan utgöra ett grundtema i psykoterapin. En ung kvinna, inlagd på sjukhus under åtta år berättar följande dröm; ”Där var en sköldpadda som var full av gift. Bredvid den stod en ängel med ett blänkande svärd som förvandlades till djävulen, och så blev det bara oreda. Vad tror du det betyder?” (sid. 86) Haugsgjerd beskriver hur han tolkade kvinnans dröm. Sköldpaddan med sitt skal kunde vara kvinnan själv som var rädd att bli sårad, men också hade onda tankar med vilka hon skulle kunna skada andra människor. Ängeln uppfattade hon som modern (som blev sjuk och dog under patientens barndom). Drömmen bidrog till en ny insikt om kvinnans sjukdomshistoria, om hur hon tycktes pendla mellan två ytterligheter; djävul och ängel. Om hon vågade bryta sig ut ur sitt skal och knyta an känslomässigt till någon riskerade hon att den personen gick samma öde till mötes som hennes mor. Denna berättelse är för mig en bekräftelse på drömmens visuella karaktär, och hur mycket gemensamt den har med bildkonsten.
För att ytterligare, helt kort, illustrera drömmens visuella karaktär berättar jag om en av mina personliga drömmar. Efter en tid av svår sjukdom och förtvivlad kamp för sin överlevnad dog min bror, 50 år gammal. Vi hade båda, som relativt små barn upplevt den smärtsamma förlusten av vår 11-åriga storasyster. Sorgen efter min bror blev djup och tung och de närmaste två åren präglades av saknaden efter honom; ett tillstånd där min döda syster kom att spela en roll för djupet i sorgen och saknaden. Så en natt hade jag en dröm som kom att förändra min inställning till sorgeprocessen. I drömmen följer jag en smal gång ned i en tunnel som tycks leda till underjorden. Framför mig går en kvinna jag känner igen som min väninnas mor, död sedan många år. Också den familjen hade förlorat en son i ungefär samma ålder som min döda storasyster. Bakom kvinnan skymtar en hund, och jag tolkar den som min brors cockerspaniel. Så framträder plötsligt en helt ny scen. På en rund avsats mitt i tunneln finns ett stort fång av höga, vita liljor omgivna av vatten där blommornas rötter tydligt framträder. Blommornas rotsystem tolkade jag som en symbol för allt som växer och ger nytt liv. Drömmen lärde mig på något sätt att acceptera sorgen som en del av livet.
Drömmens teoretiska värde betyder för mig, att den kan bidra till unika insikter om vårt mänskliga psyke. Vid drömtydning i det individuella fallet bör vi tyda drömmen med ledning av ett sammanhang och den berättelse som omgärdar förlusten eller traumat. Utan att veta något om Goyas liv skulle jag inte våga tolka en enda målning eller etsning ur hans rika produktion. Los Caprichos är en serie etsningar som tillkom mellan åren 1793 och 1798, sammanlagt 80 verk. Dervaux (2007) beskriver dessa som uttryck för liv, död, kärlek, sexualitet och förtvivlan.
Långt innan sjukdomen kom att prägla Goyas liv hade han nått en ryktbarhet som är få konstnärer förunnat. Om inte sjukdomen hade inträffat kunde han fortsatt inriktningen i sitt konstnärskap som gjort honom erkänd och framgångsrik – landskap befolkade med människor avbildade i vad det framstår som lyckliga stunder, ståtliga porträtt av välkända personer, även kungligheter och vänner, såsom porträtten av hertiginnan av Alba. Efter sin sjukdom lämnade Goya ett mer traditionellt avbildande måleri och valde ett bildspråk som bottnade i människans villkorade existens. Hans verk från den här perioden talar ännu till oss på ett sätt som väcker vår medmänsklighet men också frågor om konstnären själv. Goyas konstnärliga produktion var både regelbunden och intensiv med sammanlagt 700 målningar, 300 etsningar och 900 teckningar (Dervaux, 2007). Det rika flödet av verk motsäger uppfattningen att Goya led av en allvarlig psykisk sjukdom. Goya drabbades av depression åren 1792–1793 som en följd av de permanenta skador han fick i samband med sjukdomen. Det måste ses som en naturlig reaktion på förlusten av ett vitalt sinnesorgan som hörseln. En andra depressiv episod i Goyas liv inföll efter hertiginnan Albas död 1802.
Den bild vi har av oss själva kan förändras, när vi drabbas av sjukdom eller ett allvarligt funktionshinder, så som skedde i Goyas liv. Plötslig dövhet kan leda till en förvandlad självbild, något som Goyas karikatyr vittnar om. Den påminner om en haltande kroppsbild liksom i fallet med de psykoanalytiska tolkningar Dolto gjorde av de unga patienternas lerfigurer. Hörselsinnet underlättar vår förmåga att orientera oss i världen. Vi hör ljuden, varifrån de kommer och vad de kommunicerar. Ljuden är ett slags budbärare som hjälper oss att förstå signaler som kan vara livsnödvändiga, så som varningar, men även psykologiskt viktiga genom att de förmedlar trygghet och säkerhet. Goya led också av tinnitus, ett inte ovanligt problem hos personer med nedsatt hörsel. Vid dövhet, som i Goyas fall, kan tinnitus innebära ett stort lidande, eftersom distraherande, dämpande, yttre ljud saknas. Det är fullt möjligt att tinnitus förekom i Goyas drömmar och tog form i några av hans teckningar och etsningar i Los Caprichos.
Vi lever i en epok som på flera olika sätt kan liknas vid den tid Goya levde i och vars mörka, brutala krigshändelser han också skildrade i måleriet. Idag har vi tekniken till hjälp för att förmå leva oss in i den totala maktlöshet människorna i krigszoner upplever. Ändå finns det paralleller mellan vår tid och den tid Goya var verksam som konstnär. Vi kan jämföra hans målningar med dagens bildreportage från krigsscener runt om i världen. Goya var en uttolkare av de brutala krig han blev vittne till. Han berättade om det som utspelade sig framför hans ögon parallellt med sin egen, ”inre resa”. Han värjde sig inte från krigets fasor och hade styrkan att visa välden vad som pågick. Goya var en stor konstnär, ärlig i sitt uppsåt med oavbrutet intresse för sin omvärld. Han var trogen sina ideal, sin familj och sina vänner, och kanske är det därför han förefaller så mänsklig och närvarande också i vår tid.
I ett av sina sista brev, den 26 mars och mindre än en månad före sin död i Bordeaux, april 1828, skriver Goya: ”Jag väntar otålig på mina kära resenärer (svärdotter och barnbarn) och är mycket orolig… Jag mår mycket bättre och hoppas kunna återhämta mig.”(Pita Andrade, 1989)
Avfotograferade verk av Goya är hämtade från boken: Goya, Work, Life, Dreams av José Manuel Pita Andrade, professor och bland annat tidigare chef för Prado-museet i Madrid.
Soly Erlandsson är professor emeritus i psykologi, leg. psykolog
Referenser
Dauman, N. & Erlandsson, SI. (2012). “Learning from tinnitus patients’ narratives – a case study in the psychodynamic approach”. Int J Qualitative Stud Health Well-being, 2: 33-44.
Dervaux, A. (2007). “Depression in the life and work of Goya (1746–1828)”. Depression L’Information psychiatrique, 83 (3).
Dolto, F. Fallet Dominique. Rabén Prisma förlag, 1998.
Erlandsson, SI. Tinnitus: Tolerance or Threat? Psychological and Psychophysiological Perspectives. Doctoral Thesis (1990), Department of Psychology, University of Göteborg.
Erlandsson, S.I. (2000). “Psychological profiles of tinnitus patients”. In: Tyler, R.S. (ed.). Handbook on tinnitus. San Diego, CA: Singular Publishing Co., pp. 25-58.
Erlandsson, SI., Lundin, L. & Dauman, N. (2020). ”The experience of tinnitus and its interaction with unique life histories – Life events, trauma and inner resources narrated by patients with tinnitus”. Front. Psychiatry 11:136. doi: 10.3389/fpsyt.2020.00136.
Freud, S. Drömtydning; Samlade skrifter II. Natur & Kultur, 1996.
Haugsgjerd, S. Psykoterapi och miljöterapi vid psykoser. Prisma förlag, 1985.
Jung, C.G. Jung on active imagination (Key readings selected and introduced by Jon Chodorow). London: Routledge 1997
Pita Andrade, J.M. Goya, Work, Life, Dreams. Madrid: Silax, 1989.
Rothenberg, A. Creativity & Madness. New findings and old stereotypes. Johns Hopkins Univ. Press, 1994.
Winnicott, D.W. Den skapande impulsen. Psykoanalytiska skrifter i urval av Arne Jemstedt. Natur och Kultur, 1993.
Zöger, S., Erlandsson, S. Svedlund, J. & Holgers, K-M. (2008). ”Benefits from group psychotherapy in the treatment of severe refractory tinnitus”. Audiological Medicine, 6: 62-72.