Av Kate Tempest
Översättning från engelska av Øyvind Vågen
Kate Tempest (född 1985) är en prisbelömt brittisk spoken word-artist, poet, skivartist, författare och dramatiker som tilldelades 2013 års Ted Hughes Award för sin långdikt Brand New Ancients som här återges i svensk översättning. Den som vill läsa det engelska originalet kan göra det hos webbplatsen Genius eller se en film där hon läser den själv här följt av en kortfilm inspirerad av dikten här. En analys av dikten finns att läsa på Glasgow Women’s Librarys webbplats. Hon har även skrivit en hyllad debutroman, The Bricks That Built the Houses.
Förr i världen
var myterna berättelserna vi använde för att förklara oss själva.
Men hur kan vi förklara hur vi hatar oss själva,
vad vi har gjort oss själva till,
hur vi klyver oss själva i två,
hur vi överkomplicerar
oss själva?
Men vi är fortfarande mytiska.
Vi sitter fortfarande fast för gott någonstans mellan det hjältemodiga och det ömkansvärda.
Vi är fortfarande gudalika;
det är det som gör oss så monstruösa.
Men det känns som vi har glömt att vi är mycket mer än summan av alla
de saker som tillhör oss
De ödsliga himlarna reser sig
över bänkarna där gubbarna sitter –
de är övergivna
och vännlösa
och de unga männen spottar;
på insidan är de bräckliga, men på utsidan är de vårdslösa och jag inser
att dessa är våra hjältar
att dessa är våra legendarer.
Att ansiktet på gatan som du går förbi utan att bevärdiga med en blick
eller ansiktet som går förbi dig utan att titta tillbaka
eller mannen i matbutiken som försöker hindra ungarna att rymma ur kundvagnen
eller kvinnan vid brevlådan som brottas med sitt paraply
varenda en av har ett brinnande syfte i sig
Titta igen och tillåt dig att se dem.
Miljoner personer
alla med sina egna episka narrativ
sjunger att det är svårt att vara ängel
innan man har varit demon
Himlen är så perfekt att den liknar en tavla
men luften är så tjock att det känns som om vi svimmar
Trots allt
den här stadens myter har alltid berättat samma historia –
om hur vi alla behöver en plats att tillhöra;
hur vi alla behöver kunna skilja vad som är rätt från vad som är fel och
hur vi alla behöver kämpa för att på egen hand upptäcka
vilken sida vi står på.
Vi behöver alla älska
och bli älskade
och kämpa på.
Kanske finns det inga monster kvar att döda
inga draktänder kvar att så,
men det som finns, det är regnet
som strömmar ner i avloppsrännorna
det som finns är muttrande knasbollar
Det som vi har här
är en splitterny mytisk palett:
parabeln om kompisen du hade som kunde ha blivit vad som helst
men han blev missbrukare
Eller parabeln om den förlorade fadern
som återvänder efter år i vildmarken
Vår moralitet lärs fortfarande in genom erfarenheten
förvärvas i de här städerna i all deras vrede och deras leda och ja –
våra färger är dämpade och grånade
men våra strider är ändå iscensatta
och vi är fortfarande mytiska:
benämn oss med vid våra namn
Vi är fullkomliga genom våra ofullkomligheter
Vi måste förbli hoppfulla;
Vi måste förbli tålmodiga –
För när de gräver ut den moderna tiden så
kommer de hitta oss: de Splitternya Uråldriga
Titta – allt som vi har här är allt som vi alltid har haft.
Vi har svartsjuka
och ömhet och förbannelser och gåvor
Men den svåra belägenheten för ett folk som glömt sina myter
och liksom föreställer sig att nuet är allt som finns
är en sorglig belägenhet
av isolation och oro –
men livet i dina vener
det är gudalikt, hjältemodigt.
Du föddes till storhet;
tro på det. Känn det.
Låt poeternas tårar lära dig det.
Det har alltid funnits hjältar
och det har alltid funnits skurkar
och även om insatserna må ha förändrats
är det egentligen ingen skillnad.
Det har alltid funnits girighet och kärlekssorg och ambition
och mod och kärlek och intrång och botgöring
vi är de samma varelser som började, ännu levande
i all vår vrede och gemenhet och friktion,
vardagsodysséer, drömmar och beslut …
Berättelserna finns där om du lyssnar.
Berättelserna finns här,
berättelserna är du,
och din rädsla
och ditt hopp
är lika gamla
som rökens språk,
blodets språk,
den trånande
kärlekens språk.
Gudarna är alla här.
Eftersom gudarna är i oss.
Gudarna är i spelbutikerna
gudarna är på fiket
gudarna röker cigg på baksidan
gudarna är i kontorshusen
gudarna är vid sina skrivbord
gudarna är less på att alltid ge mer och få mindre
gudarna är på rave –
två tabletter in i dansen –
gudarna är i gränden där de skrattar
gudarna är i läkarväntrummen
de behöver något litet mot stressen
gudarna är på toaletterna där de har oskyddat sex
gudarna är i matbutiken,
gudarna är på väg hem,
gudarna kan inte sluta kolla Facebook på sina telefoner
gudarna sitter fast i trafiken
gudarna är på tåget
gudarna tittar på reklam
gudarna kan vi inte skylla på –
de jobbar för kommunen
de går och stämplar nu
de blir fulla nu och pissar ner sina löner i ett hål
gudarna är i sina trädgårdar
med sina altaner och sina plantor
gudarna är i klassrummen
de stackars satarna har inte en chans
de försöker att säga sanningen
men sanningen är svår att säga
gudarna föds, de lever ett tag
och sedan går de bort.
De förlorar sig själva i vimlet, deras magar är fulla av röta.
De hoppas att livet rymmer något mer men kan inte föreställa sig
vad.
De här gudarna har inga orakel för att förmedla sina påbud
de här gudarna har huvudvärk och en avbetalningsplan och
stressar över
när de skall få träffa sina barn nästa gång,
de strider inte om favoriter –
de kämpar bara på.
Vi är de Splitternya Uråldriga
Kate Tempest (född 1985) är en prisbelömt brittisk spoken word-artist, poet, skivartist, författare och dramatiker