Av Moshtari Hilal
Översatt från tyska av Øyvind Vågen
I och med den kommande artificiell intelligens-drivna utvecklingen av mediaproduktionen kommer vi förmodligen att få uppleva hur de här förändringarna intensifieras. Där under 1800-talet antikens skulptur med dess symmetriska ideal utgjorde ett exklusivt skönhetsideal, är vårt mer nutida ideal ett porlöst, symmetriskt cyborgansikte som utformats av artificiell intelligens och fungerar som både identifikationsyta och förebild. I essän Konstverket i reproduktionsåldernfrån 1935 skriver Walter Benjamin: ”Vad människor hade gjort, det kunde alltid göras efter av människor.” Den här inledande tesen stämmer lika väl på logiken hos kirurger som ser sig själva som konstnärer och härmar konstverk när de modellerar människor, som på den moderna självoptimeringens logik. Om det finns en teknisk bruksanvisning för att massproducera det perfekta idealet finns det inte heller något som står i vägen för spridningen av det här idealet. Idealiserade förebilder var i regel exklusiva och just därför åtråvärda. Det samtida idealet utger sig dock för att vara reproducerbart: med rätt kosthållning, rutiner, disciplin, produkter och behandlingar.
Såväl kirurgin som våra samtida skönhetsnormer betraktar den mänskliga kroppen som skulptur och projekt. Benjamin skriver att den mekaniska reproduktionen devalverar konstverkets aura av unicitet och autenticitet, men att den samtidigt gör det möjligt att sprida det till massorna: ”Det reproducerade konstverket blir i alltmer tilltagande omfattning reproduktionen av ett konstverk som från början är avsett att kunna reproduceras.” Benjamin sätter därmed ord på sambandet mellan den mänskliga varseblivningen och reproduktionsteknikernas möjligheter. Ju mer utvecklade ett ideals tekniska reproduktionsmöjligheter blir, desto större spridning får idealet.
Även om Benjamin egentligen talar om konstverk, kan diskursen om den vackra kroppen överföras till kulturkritik kring dagens skönhetsnormerna. Den kommersiella bildproduktionen med hjälp av redigeringsprogram, kosmetik- och plastikkirurgi och artificiell intelligens känner inga gränser – den kan imitera alla kroppar, betjäna alla ideal och fetischer, ohämmat producera för marknadens eller statens intressen. Fastän människokroppen har materiella gränser och en biologisk ålder, ett komplext organiskt liv, uppfattas den i allt högre grad kulturellt som ännu ett föremål för den tekniska reproducerbarheten. Denna tendens att betrakta människor som verk eller projekt kommer till uttryck redan i språket när vi pratar om att ”hacka” eller ”omprogrammera” oss som en dator, när vi börjar att planera, gestalta och utvärdera dem som konstverk vilka kan betraktas, analyseras och efterbildas. Utsikterna till ”CRISPR Designer Babies” utgör kanske kulmen på den här idén om människan som projekt.
Den tekniska reproduktionen rycker föremålet ur sin kontext och lösgör det från varje fysisk och kulturell platsbundenhet som skulle göra det unikt. AI-(re)produktionen imiterar symboler och likheter, använder sig av bilddatabanker som den sammanställer på nytt, men har själv ingen materiell eller biografisk uppkomsthistoria, inget ursprung utöver maskinoperatörens godtycke. Benjamin skriver att inte ens den ”den mest fulländade reproduktionen” av ett konstverk förmår imitera autenticiteten, ”konstverkets Här och Nu, dess unika existens på den plats där det befinner sig”. Tillämpar vi detta på kroppen ser vi hur det i denna lagras särdragen av ett unikt människoliv, som är bundet till och bär spår av plats och tid, med alla motsägelser, all smärta, allt utmattning, allt arbete. Varför intresserar sig vår tids kultur mer för den släta cyborgen än den i varje betydelse av ordet tecknade människan, vars lekamen bär på en historia.
Hon skriver till mig som vore jag en profet:
”Du har öppnat mina ögon. Jag ser skönhet där jag tidigare inte känt igen den, skönheten i guds barns unika ansikten. Ditt budskap är mäktigt, du är en självsäker/ kvinna och jag vill att min dotter blir lik dig.”
Hon skriver till mig som vore jag en helbrägdagörerska:
”Jag måste få berätta för er hur mycket ni med ert arbete hjälper mig och min syster att uppskatta våra kroppar. Eftersom ni utför ett värdefullt arbete och ger oss kraft att vara vackra. Vi har mörkt hår och rejäla näsor. Vi har inte rakat oss på hela sommaren, våra ögonbryn växer tätt och beslutsamt. Jag känner mig storartad. Ert arbete har hjälpt människor.”
Hon skriver till mig som om jag vore en lärd:
”Du kommer få veta och har redan erfarit det, men genom dig och dina bilder lär jag mig sakta men säkert att alltmer älska min näsa. Den är inte onormal, för Guds skull, jag är normal. Den behöver inte vara liten och rak. Den är krokig och sticker ut som en skära som jag stolt bär framför mig. Det är ju jag, för Guds skull, det är ju jag. Jag tackar dig.”
Hon skriver till mig som vore jag en musa:
”Jag stod inte ut med mig själv, fick syn på din bild och drog på mig en klänning som blottade alla mina håriga lemmar för att möta solen så att den kunde kyssa även mina mörka knän.”
Hon skriver till mig som vore jag en syster:
”Jag ser min syster i dig.”
Han skriver till mig som vore jag en främling:
”Varför är den här mannen sminkad?”
Jag plockar bort hans kommentar så snabbt mina fingrar förmår, håller hårt om min mobil och ser mig förläget omkring, som om jag hade kunnat bli ertappad med att göra något. Jag uppfattar hans fråga i min käke, öppnar munnen och låter den knaka till. Jag vet inte vad jag skäms mest för: för att han misstog mig för att vara man eller ville att jag skulle vara man, eller för att jag genast ville fjärma mig från det han utnämnde mig till att vara. Det är ju inte bara min näsa, det är ännu mer. Det kommer alltid att finnas något som får mig att ifrågasätta min kvinnlighet. Den här kvinnligheten framstår i deras ögon som lika bräcklig som mänskligheten. Den ifrågasätts så fort en kropp, om så bara några enstaka millimeter, avviker från enorm. Jag försöker bevara fattningen och återigen få min kropp att rätta sig efter mina ord, efter mina bilder. Men min käke är spänd. Jag läser på nytt igenom de andras meddelanden, försöker minnas vem jag är. En blond man slår sig ner bredvid mig på tunnelbanan. Jag drar ner ärmarna över mina armar och drar upp min krage över min haka. Jag läser på nytt igenom de andras meddelanden, försöker minnas vem jag är. Jag förstår varför så många transkvinnor väljer ansiktsfeminisering för att korrigera så kallade manliga ansiktsdrag. Varför de bestämmer sig för att låta slipa ner hakan, för en näsoperation eller en käkförminskning.
Jag försöker bevara fattningen och återigen få min kropp att rätta sig efter mina ord, efter mina bilder. Jag öppnar mobilens kamera. I smyg stirrar jag på min haka på bildskärmen medan mannen bredvid mig sneglar på skärmen ur ögonvrån. Jag tar fram mitt läppstiftet ur väskan och tecknar av mina läppar. Han tittar bort. Jag griper tag i hans hand. Jag låter hans finger glida längs mitt käkben. Han skär sig på det, rycker till, drar tillbaka sin hand, stoppar in sitt blödande finger i munnen. Vi tittar båda ner på min mobilskärm, ser hur de röda dropparna droppar ner på glaset.
Jag slappnar av i käken och låter den knaka till. Jag reser mig upp och försöker bevara fattningen och återigen få min kropp att rätta sig efter mina ord, efter mina bilder. Sedan drar jag upp ärmarna och mannen griper tag i min arm. Han lägger sin kind mot mina armhår, blundar och suckar. Jag ber om ursäkt för snittet och han ber om ursäkt för sin framfusighet och släpper taget om min arm.
När jag går av tunnelbanan ringer H mig. Jag har skickat honom min text till min första utställning: ”Fallosens vinkel motsvarar näsans vinkel.”
Han säger: ”Penna, näsa, fallos är besläktade i texten, varför?” Jag förklarar för honom att texten är självbiografisk. Den markanta, stora näsan, särskilt i en kvinnans ansikte, kräver en plats i världen, medan världen är inordnad efter den falliska blicken som inordnar allt, också näsan.
H tvekar och svarar sedan: ”Jag förstår ändå inte riktigt vad likställandet av näsa och fallos betyder. Men det kanske ändå är en produktiv motsättning?”
Jag svarar: ”När man äldsta syster lät operera näsan, upplevde jag det som om man hade kastrerat min familj. Den dag då jag lärde känna min näsa och svor på att bära den, inte som en börda, utan som ett arv, den dagen återtog jag kontrollen över min bild.”
H tiger.
Jag fortsätter: ”Pussy i stället för fallos intresserar mig inte. En kroppspolitik för könsorgan är att tänka för smått. Hegemonin kontroller redan våra ansiktsdrag.”
H låter som om han nickade. Det prasslar till, han harklar sig. Sedan säger han. ”Det finns en film av Alexander Kluge där en stupad soldats knäled tänker och talar. Det påminner mig om näsan hos dig, som konstitutiv bortom de invanda indelningarna, i motsats till fallosen.”
Jag säger att jag tycker den jämförelsen är intressant och tar farväl. När jag lösgör mobilen från min kind känner jag blodet från den främmande mannen på tunnelbanan i mitt ansikte.
Moshtari Hilal är en tysk-afghansk konstnär och författare