Kristallnatten – en ögonblicksskildring från Wien

Av Eli Friedrich Getreu (1920–2005)

Översättning från tyska av Öyvind Vågen

Eli Getreu (1920–2005) föddes i en judisk familj och växte upp i Wien där han engagerade sig i dåtidens judiska ungdomsrörelse som drömde om att utbilda sig till jordbrukare och åka till Eretz för att odla upp det heliga landet. Under ungdomsåren förde han dagbok, och vi publicerar här en översättning av anteckningarna från den 10 november 1938, den så kallade kristallnatten som här skildras närmast i realtid. Utdraget är en del av en längre artikelserie och hämtad ur ett pågående bokprojekt som bygger på dagboken.

Familjen Getreu i Wien i slutet av 1920-talet. Foto: Privat.

Torsdagen den 10 november 1938

Intryck från en dag i Wien, Tyskland. Tidigt i morse, på väg till rådhuset, läste jag i tidningen att Ernst von Rath1, ambassadråd av första klassen, som hade skadats svårt av den 17-åriga juden Grynszpan i Paris, hade avlidit av sina skador. Jag gick till rådhuset för att ordna med mitt intyg om att inga hinder förelåg [Unbedenklichkeit] och lyssnade på vad människorna talade om och berättade; till exempel sade en herre: ”Idag klockan sju på morgonen kom officerare och soldater till mitt hem och förklarade att de hade i uppdrag att söka efter vapen. Och de var mycket vänliga och korrekta.” Ett par andra herrar sade att något liknande hade utspelat sig också hos dem, och så vidare.



Sedan gick jag, eller ville gå, till Palestinakontoret. Jag hade redan kommit till Marc Aurelstrasse, tio steg från ingången, när jag började undra varför ingen stod där, trots att det normalt står många judar framför porten, men jag funderade inte närmare på det utan gick fram till porten. Plötsligt såg jag hur en gammal kvinna gick in och sedan direkt kom utspringande igen. Efter henne kom en SS-man med stålhjälm2 och militärrock utspringande genom porten och sade någonting till henne innan de båda försvann in i porten igen. När jag såg detta förblev jag stående. Sedan kom en chaver från J.P.Ö.3 som såg ut som en arier och dessutom hade arbetarkläder på sig fram till mig och sade åt mig att jag skulle gå hem, Palestinakontoret och K.G.4 var ockuperade och att man i templet på Seitenstettengasse hade kastat ut torarullarna på gatan och så vidare. Men jag gick inte hem, utan till Maskiruth5 för att varna dem om att de måste bomma igen, men där var det redan förbommat.

Därefter gick jag hem. På vägen träffade jag Herbert Schmelz, som berättade att också hos hans bror hade man sökt efter vapen. Jag fortsatte hemåt. Vid Bellaria6 susade två bilar plötsligt förbi. Den första var en öppen Steyr 1007, i vilken ett par nazistpartimedlemmar satt och stod. Den andra bilen var en mindre täckt vagn. Längst fram satt chauffören och bredvid honom en man från nazistpartiet. I baksätet satt två eller tre judar. Jag såg bara ett ansikte, som jag dock aldrig kommer att glömma. Den omkring sextonårige pojken hade en brun kostym, svart hår och glasögon och tittade med förtvivlad blick ut genom fönstret. De två bilarna tutade oavbrutet och körde enormt fort. Jag såg dem försvinna och när jag fortsatte titta framåt fick jag syn på David R. som var på väg till Maskiruth.

”När hon kom tillbaka kastade vi oss alla tre över tidningen för att se vad som stod skrivet där om de grymheter som riktats mot Wiens judar idag. En liten notis: ”Judefientliga demonstrationer i hela Riket. Några synagogor har bränts ned. Neudeggergasse, Schopenhauerstrasse, Müllnergasse och så vidare.”

Jag berättade för honom om de olika saker som hade hänt, varpå han vände om och vi gick hem till oss. På vägen berättade han för mig att han hade sett en ”grön Heinrich”8 köra förbi där det bredvid chauffören inte satt en vakt som vanligt, utan en jude. Den var säkert överfull. Eftersom ingen var hemma hos mig och jag inte hade några nycklar gick vi längs Lerchenfelderstrasse9 för att titta på när gatan reparerades. Utanför Zeisels tyghandel såg vi en arier med nazistpartiets emblem, brun skjorta och låga, osnörade skor, en annan arier sprang över gatan, men vi såg inte vartåt. Sedan kom herr Zeisel ut från butiken och ville stanna ute på gatan, men nazistpartimannen sade något till honom och knuffade in honom i butiken igen. Vi promenerade vidare.

Plötsligt kom Robin utrusande ur en butik med illrött ansikte. Jag lade genast märke till det och frågade: ”Har de slagit dig?” Han svarade: ”En smula.” “Var?” “På K.G.”10 “Hur då? Örfilar?” ”Örfilar, om det vore så väl, hela huset är ockuperat och de sa åt mig att hålla mig lugn och ställa mig vid väggen och sedan slog de mig med knytnävarna i ansiktet.” Sedan vände vi om och gick ännu en gång förbi Zeisel. Då såg vi hur tre eller fem personer med kängor bar ut tygrullar från butiken och över gatan och lastade över dem i en bil. En man stod bredvid och skrev upp allt. En förbipasserande stannade till, varpå mannen gick fram till honom och sade: “Vad glor du på? Fortsätt bara lugnt vidare!” Vi gick tillbaka hem till mig, men det var fortfarande ingen hemma, så vi gick till saluhallen11 för att leta efter min mor. Vi hittade henne förstås inte. Därefter gick vi hem till Davids lägenhet, eftersom Robin hade sagt att man absolut måste ha med sig sina identitetshandlingar, annars blev man haffad. Han hade inte haft med sig sina dokument till K.G. och frisläppts först efter det att en vän hade hämtat hans handlingar. Vi gick således hem till honom och under tiden läste jag breven som Dally F. hade skrivit till honom från Plescherken.12 Det stod väldigt mycket om mig i dem. Sedan bläddrade jag igenom hans fotoalbum. Plötsligt hörde vi en explosion som vi inte visste hur vi skulle förklara.

Senare kom Davids far hem och berättade att några släktingar i femte distriktet hade gripits och förts bort i samband med att polisen letat efter vapen. Han berättade också att det stod en massa människor vid Katany, en judisk klädbutik, att allt konfiskerades, att Thurnertemplet13hade stuckits i brand och så vidare. Sedan gick vi hem till mig. När vi kom ut genom Davids port stötte vi ihop med en livsmedelshandlare, David kände honom. Han sade: ”Se till att ni kommer hem, era judesvin!” Vi gick vidare. I hörnet av Schottenfeldgasse och Neustiftgasse såg vi att den judiska radiobutiken var igenbommad och förseglad av N.S.K.K.14 När vi kom fram till oss, var den judiska trävarubutiken i hörnet Neubaugasse och Neustiftgasse igenbommad.

När vi kom hem till mig och jag öppnade dörren kom mamma utrusande, grät av glädje, kysste mig och gladde sig över att jag var där. Pappa hade bommat för butiken och var också hemma. Mamma frågade om vi hade hört explosionen, man hade tänt eld på Neudeggertemplet15 och sprängt det i luften (jag vet dock inte om detta är sant). David skyndade sig därefter därifrån och vår granne kom hem. Hon bor bredvid oss i trapphuset. (Nu ville jag skriva, Vera, du känner ju henne också sen förr, den lilla, det var hennes syster. Jag märker nu att jag skriver dagbok både för Vera och för mig själv och det är bra så.) Hon berättade att hon var anställd i en fotoateljé, plötsligt kom nio man inrusande och plundrade allting. Hon, som var arier, ämnade nu anmäla detta till Kommissariatet.16

Sedan kom en kvinna från vårt hus, som bor på tredje våningen över gården, och bad mig att hjälpa henne att bära upp ett litet bord som hon köpt av oss. När jag gick min väg, sade mamma: “Bär dit det fort och skynda dig tillbaka hit!” När jag gick tillbaka därifrån tvärs över gården fick jag lust att gå ut på gatan för att, om så bara för ett ögonblick, själv se vad det var som pågick där. Jag överlade länge med mig själv om jag skulle våga göra det. Sedan tittade jag ändå ut. Vid första anblicken såg gatan lugn och oförändrad ut. Plötsligt hörde jag ett tutande precis som förut vid Bellaria, sedan kom en bil susande förbi och jag kunde inte låta bli att återigen tänka på de tragedier som jag bevittnat och som ännu utspelade sig.

Idag lever man som på den mörkaste medeltiden, inte ens ut på gatan vågar man sig. Man tänker sig för hundra gånger. Idag kom det ett brev från Vera, som gladde mig mycket. Efter lunch lade jag mig på soffan igen och läste Mänsklighetens historia av Hendrick von Loon. Jag läste ett kapitel, därefter sov jag till halv fem på eftermiddagen, gick upp, gick runt i rummet, egentligen vet jag inte riktigt hur det var fatt med mig. Mamma satt ensam i köket eftersom det var för varmt för henne i det uppvärmda rummet. Pappa läste tidningen. Plötsligt, när jag åter lagt mig på soffan, hörde jag hur fru Kastl ropade ute i trapphuset så att vi skulle höra det: ”Man plundrar judelägenheterna på Neubaugasse!” Då mådde jag så uselt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen och fick den märkliga idén att spela mandolin för att skingra mina tankar. Jag ville inte att det skulle vara så dödstyst i lägenheten.

Sedan gick mamma och köpte tidningen. När hon kom tillbaka kastade vi oss alla tre över tidningen för att se vad som stod skrivet där om de grymheter som riktats mot Wiens judar idag. En liten notis: ”Judefientliga demonstrationer i hela Riket. Några synagogor har bränts ned. Neudeggergasse, Schopenhauerstrasse, Müllnergasse och så vidare.”

Plötsligt knackade det och fru Seinfeld kom in till oss. Efter henne kom Ben. Det var så underligt. Jag hade redan tidigare velat veta hur det stod till med vårt folk, och det var en tillfredsställande känsla att ännu en chaver var där, om än bara en chaver. Han berättade för oss vad han sett och så vidare. Den här eftermiddagen hade han åkt förbi klostret17 på Kenyongasse. Där trängdes judar från alla poliskommissariat ihop.

De kommer i taxibilar, i utryckningsfordon, två SS-män med skjutklara gevär vid ingången, judarna tvingades springa från bilen till porten. Ben berättade för mig om allting som han hade sett. En jude var synbart skadad, så två andra judar bar honom. De tvingades också springa. En jude vek av åt sidan, försökte fly. Den ene SS-mannen sköt efter honom, han störtade omkull och bars sedan in i klostret.

Sedan kom herr Seinfeld och fru Vogelbaum. Mamma bad Ben se efter om inte vår butik också hade plundrats. Eftersom han kommit hit per cykel, gjorde han det. Jag kom överens med honom om att om något hade hänt med butiken så skulle han berätta det för mig först, jag skulle då möta honom. Jag kunde inte vänta tills han skulle komma tillbaka och gick på toaletten ute i trapphuset för att kunna spana efter honom där. Plötsligt hörde jag ljudet av två par kängor mot trapphusgolvet. Det var två män. En i kängor, en i vanliga kläder. De tittade på Kastls namnskylt, knackade sedan på hos oss: ”N.S.D.A.P.”,18 sade de. Jag trodde och fruktade att de kanske kommit för att hämta mig och stannade kvar på toaletten. Jag kommer aldrig att glömma de här minuterna. Jag höll tummarna, letade i minnet efter böner eller något i den stilen, samtidigt som jag lyssnade. Jag hörde ord som: ”Var är sonen … lämna lägenheten genast … inom en halvtimme … Myrthengasse19 … och så vidare”.

De hann knappt gå sin väg förrän fru Kastl kom uppför trapporna, hälsade ”Heil Hitler”, blinkade mycket vänligt mot de båda männen och gjorde en gest med handen där hon knöt näven, som om hon ville säga: ”Ge dem vad de tål!”20 Min mor svarade att det var omöjligt med så kort varsel, varpå den andre mannen, som var en mycket anständig människa, klappade mamma på axeln och sade: ”En och en halv timme.” De hade knappt hunnit gå förrän Ben dök upp med besked om att butiken faktiskt var helt oskadd, varpå han gick genast hem till sig för att se om allt var som det skulle där. Jag bad honom att stanna, men han sade: ”Jag kan inte, jag måste gå hem.” Jag ångrade mig mycket efteråt; hur kunde jag förvänta mig att han skulle stanna, när han inte hade varit hemma sedan i morse.

Vi packade snabbt ihop två resväskor, eftersom de båda männen från nazistpartiet hade sagt att vi måste ta oss till Myrthengasse, till ingenjör Koller, vars gatunummer ingen dock kände till, varför fru Vogelbaum sprang iväg för att ta reda på gatunumret. Vi packade ner det som vi fick tag i: matsilvret, kontanterna, pälskappan, rakdonen, strumpor, skjortor, handdukar och så vidare. Plötsligt kom de båda männen tillbaka och sade åt oss att vi kunde stanna kvar eftersom det inte längre fanns några inkvarteringsplatser.  Det var dock bara en förevändning, eftersom vi hade hört Goebbels förkunna i radion att alla enskilda åtgärder genast måste upphöra, allting skulle regleras från högre ort. Således var vår glädje mycket stor.

Då kom fru Vogelbaum tillbaka och meddelade att ingenjör Koller bodde i nummer sex. När hon erfor att vi fått lov att stanna blev hon också glad. Men på grund av all uppståndelse den här dagen, hade hon tvingats flytta ut redan tidig eftermiddag, och hon behövde få utlopp för sina känslor, så hon började gråta och grät tills hon hade slut på tårar. Jag förstår henne helt och fullt. Idag finner jag henne mycket sympatisk, hon är en mycket snäll kvinna. När de två männen dök upp för andra gången för att upplysa oss om att vi fick stanna där, var den ena, den goda människan, mycket trevlig och sade: ”Alltså, ni får stanna här”; och då min mor såg rätt förbryllad ut, tillade han: ”Jag är säker på att ni föredrar det så.” Han sade det inte på ett sätt som man brukar prata, utan sättet han sade det på var rätt märkligt. Jag tolkade det som att han ville hjälpa oss, att han redan kände fasa inför sitt uppdrag, att han säkert sett nog med elände under dagen, han ville lindra vårt lidande och trösta oss med dessa ord.

Sedan kom Ben tillbaka för att hjälpa oss, hemma hos honom hade gudskelov ingenting hänt, han stannade bara kort och gick sedan sin väg. Därefter gick jag och lade mig för att sova. Jag är nyfiken på om natten skall förlöpa lugnt. Ben sade att hela partiorganisationen hade kallats in. Antingen för att förhindra plundring under natten eller så är något mycket värre i görningen. Jag tror inte att det händer någonting mer. Jag tänker på hur mycket jag tycker om mina föräldrar och ändå måste jag lämna dem. Vad hade hänt om också jag redan hade varit borta och de båda älskade gamla människorna varit ensamma i lägenheten? Det går inte att föreställa sig. Mamma sade till exempel till pappa: “Man får aldrig låta en fattig jude gå sin väg utan att ge honom något.” Jag skriver mycket osammanhängande, dessutom har jag glömt en massa, men händelserna följde slag i slag idag. Därefter frågade pappa mig om jag tror på ödet och så vidare. Men det var verkligen hjälp i sista stund. En människa med lite kunskap, en enfaldig människa måste åtminstone tro att det finns en högre makt som ingriper i livet.

Senare vädrade jag eftersom jag var så varm, framför allt inombords och tittade ut genom fönstret. Jag hörde återigen stöveltramp. Fyra soldater patrullerade längs med gatorna. De blev stående vid nummer 54 eftersom det stod en möbelbil där och möbler lastades ur, men gick snabbt vidare. Detta hänger säkert ihop med dagens händelser.

[1] Ernst vom Rath (1909–1938) var diplomat vid den tyska ambassaden i Paris. Den sjuttonårige Herschel Grynszpan sköt honom den 7 november 1938; vom Rath avled den 9 november. Naziregimen använde hans död som förevändning för novemberpogromerna den 9–10 november.

[2] Stahlhelm betecknar här den tyska militärhjälm som togs i bruk under första världskriget.

[3] J.P.Ö. betecknar här en judisk rörelseorganisation. Förkortningens fullständiga betydelse är inte säkert känd.

[4] K.G. betecknar här med stor sannolikhet Israelitische Kultusgemeinde Wien, Wiens israelitiska kultusförsamling. Det stöds av dagbokskontexten och en näraliggande handling ur församlingens arkiv där K.G. används som kortform för Kultusgemeinde; Eli skriver dock inte själv ut förkortningen.

[5] Hebreiska mazkirut betyder sekretariat eller ledning. Här avses med stor sannolikhet Hechalutz ledningsorgan i Wien.

[6] Bellaria avser här området kring Bellariastraße och Ringstraße i centrala Wien.

[7] Steyr 100 var en personbil från Steyr-Daimler-Puch AG. Modellen lanserades 1934 och tillverkades till 1936; den vidareutvecklade Steyr 200 följde 1936 och tillverkades till 1940.

[8] ”Grüner Heinrich” var i Österrike en vardaglig beteckning för ett fångtransportfordon. Historiskt är uttrycket belagt för slutna, grönmålade hästvagnar som användes av Wiens polis; i dagbokens sammanhang avses ett motoriserat polisfordon.

[9] Lerchenfelder Straße löper längs gränsen mellan Wiens 7:e och 8:e distrikt och ingår i den färdväg som dagboken beskriver nära familjens bostad på Neustiftgasse 50.

[10] Se not 4.

[11] Med stor sannolikhet avses Neubaus detailmarkthalle på området Neustiftgasse 30–36/Kellermanngasse 1–8. Den låg nära familjens bostad på Neustiftgasse 50 och vid den färdväg som beskrivs. Eftersom dagboken bara skriver ”Markthalle” är identifieringen starkt sannolik, inte slutgiltig.

[12] Plescherken är en ort vid Wörthersee i Kärnten, i dag en del av kommunen Keutschach am See.

[13] Turnertemplet var en synagoga på Turnergasse 22 i Wiens 15:e distrikt. Den sattes i brand och förstördes under novemberpogromen.

[14] NSKK står för Nationalsozialistisches Kraftfahrkorps, NSDAP:s massorganisation för motorfordonsväsen och motorisering. Den svarade för kör- och teknikutbildning samt transportuppgifter och var paramilitärt organiserad.

[15] Här avses synagogan på Neudeggergasse 12 i 8:e distriktet, som förstördes under novemberpogromen. Elis tillägg om en sprängning är ett samtida rykte som han själv uttryckligen inte bekräftar.

[16] Kommissariat betyder här poliskommissariat eller polisstation.

[17] Sannolikt avses systrarna av den gudomlige Frälsarens kloster- och skolkomplex på Kenyongasse. Uppgiften om att gripna judar samlades där kommer från Elis samtida dagbok.

[18] NSDAP står för Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei, Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, som styrde Tyskland diktatoriskt från 1933.

[19] Myrthengasse 6 är enligt dagboken den adress som togs fram till ingenjör Koller, hos vilken familjen skulle flytta in i ett rum.

[20] Den tyska formuleringen ”gebt es ihnen nur recht” återges här utifrån fru Kastls hotfulla gest.


LÄS FLER ARTIKLAR I DETTA NUMMER:

Kate Tempest: Splitternya uråldriga

Moshtari Hilal: Utdrag ur Hässlichkeit 1. Kronologi över en behåring

Moshtari Hilal: Utdrag ur Hässlichkeit 2.

Sara Shamloo: Tre exempel på tillgänglig konst

Soly Erlandsson: Francisco Goya – En fenomenologisk betraktelse om drömmar i konst och vetenskap

Øyvind Vågen: Surf & turf (Esphino, Portugal)

Andreas Engström: Upp till kamp, kulturtidskrifter!