Av Eli Friedrich Getreu (1920–2005)
Översättning från tyska av Öyvind Vågen
Eli Getreu (1920–2005) föddes i en judisk familj och växte upp i Wien där han engagerade sig i dåtidens judiska ungdomsrörelse som drömde om att utbilda sig till jordbrukare och åka till Eretz för att odla upp det heliga landet. Under ungdomsåren förde han dagbok, och vi publicerar här en översättning av anteckningarna från den 10 november 1938, den så kallade kristallnatten som här skildras närmast i realtid. Utdraget är en del av en längre artikelserie och hämtad ur ett pågående bokprojekt som bygger på dagboken.
Torsdagen den 10 november 1938
Intryck från en dag i Wien, Tyskland. Tidigt idag gick jag till rådhuset [Rathau]. Jag läste i tidningen att Ernst von Rath[1], ambassadråd av första klassen, som hade blivit svårt skadad av den 17-åriga juden Grynszpan i Paris, hade avlidit av sina skador. Trots mina betänkligheter gick jag till Rathaus och lyssnade på vad människorna sade och berättade; till exempel [uppgav] en herre: ”Idag klockan sju på morgonen kom officerare och soldater till mitt hem och förklarade att de hade fått order om att söka efter vapen. Och de var mycket vänliga och korrekta.” Ett par andra herrar sade att något liknande hade utspelat sig också hos dem, och så vidare.
Sedan gick jag, eller ville gå, till Palestinakontoret. Jag hade redan kommit till Marc Aurelstrasse, tio steg från ingången, när jag började undra varför ingen stod i kö, eftersom det normalt står många judar framför entrédörren, men jag funderade inte närmare på det utan gick fram till entren. Plötsligt såg jag hur en gammal kvinna gick in och sedan direkt kom utspringande igen. Efter henne kom en SS-man med stålhjälm[2] och militärrock utspringande genom porten och sade någonting till henne innan de båda försvann in i porten igen. När jag såg detta förblev jag stående. Sedan kom en chaver från J.R.Ö[3] som såg ut som en arier och dessutom hade arbetarkläder på sig fram till mig och sade åt mig att jag skulle gå hem, Palestinakontoret och K.G. [okänd förkortning] var ockuperade och man i templet på Seitenstettengasse hade kastat ut torarullarna på gatan och så vidare. Men jag gick inte hem, utan till Maskiruth[4] för att varna dem om att de måste bomma igen, men det hade de redan gjort.
Därefter gick jag hem. Jag träffade Herbert Schmelz [på vägen] som berättade att också hos hans bror hade man sökt efter vapen. Jag fortsatte hemåt. Vid Bellaria susade två bilar plötsligt förbi. Den första var en öppen Steyr 100,[5] i vilken ett par [nazist]partimedlemmar satt och stod. Den andra var en mindre täckt bil. Längst fram satt chauffören och bredvid honom en från [nazist]partiet. I baksätet satt två eller tre judar. Jag såg bara ett ansikte, som jag dock aldrig kommer att glömma. Den cirka sexton år gamla ynglingen hade brun kostym, svart hår, glasögon och tittade med förtvivlad blick ut genom fönstret. De två bilarna tutade oavbrutet och körde enormt fort. Jag såg dem försvinna och när jag fortsatte titta framåt fick jag syn på David R. som ville gå till Maskiruth.[6]
”När hon kom tillbaka kastade vi oss alla tre över tidningen för att se vad som stod skrivet där om de grymheter som riktats mot Wiens judar idag. En liten notis: ’Judefientliga demonstrationer i hela Riket. Vissa synagogor har bränts ned. Neudeggergasse, Schopenhauerstrasse, Mullnergasse och så vidare.’”
Jag berättade för honom om vad som hänt, varefter han vände om och vi gick hem till oss. På väg hem berättade han för mig att han hade sett en ”grön Heinrich”[7] köra förbi där det istället för som vanligt en vakt satt en jude bredvid chauffören. Den måste ha varit överfull. Eftersom ingen var hemma hos mig och jag inte hade några nycklar gick vi längs Lerchenfelderstrasse för att titta på när gatan reparerades. Utanför Zeisels tyghandel såg vi en arier med [nazist]partiinsignier, brun skjorta och kängor, en annan [arier] sprang över gatan, men vi såg inte vart. Sedan kom herr Zeisel ut från butiken och ville stanna ute på gatan, men [nazist]partimannen sade något till honom och knuffade in honom i butiken igen. Vi promenerade vidare.
Plötsligt kom Robin utrusande ur en butik med illrött ansikte. Jag lade genaste märkte till det och frågade: ”Har de slagit dig?” Han svarade: ”En smula.” “Var?” “På K.G.”[8] “Hur då? Örfilar?” ”Örfilar, om det vore så väl, hela huset är ockuperat och de sa åt mig att hålla mig lugn och ställa mig vid väggen och sedan slog de mig med knytnävarna i ansiktet.” Sedan vände vi om och gick ännu gång förbi Zeisel. Då såg vi hur tre eller fem personer med kängor bar ut tygrullar från butiken och över gatan och lastade över dem i en bil. En annan stod bredvid och skrev upp allt. En förbipasserande stannade till, varpå mannen gick fram till honom och sade: “Vad glor du på? Fortsätt bara lugnt vidare!”
Vi gick tillbaka hem till mig, men det var fortfarande ingen hemma, så vi gick till saluhallen för att leta efter min mor. Vi hittade henne förstås inte. Därefter gick vi hem till Davids lägenhet, eftersom Rabin hade sagt att man absolut måste ha med sig sina dokument/id-handlingar, annars blev man haffad. Han hade inte haft med sig sina dokument till K.G. och släppts först efter det att en vän hade hämtat hans handlingar. Vi gick således hem till honom och jag letade under tiden efter breven som Dolly F. hade skrivit till honom från Plescherken.[9] Det stod väldigt mycket om mig i dem. Sedan bläddrade jag igenom hans fotoalbum. Plötsligt hörde vi en explosion som vi inte kunde förklara.
Senare kom Davids far hem och berättade att några släktingar i femte distriktet hade gripits och förts bort i samband med att polisen letat efter vapen. Han berättade också att det stod en massa människor vid Katay, en judisk klädbutik, att allt hade konfiskerat, att Thurnertempel[10] hade stuckits i brand och så vidare. Sedan gick vi hem till mig. När vi kom ut genom Davids port stötte vi ihop med en livsmedelshandlare, David kände honom. Han sade: ”Se där, ni kom till slut, era judesvin!” Vi gick vidare. I hörnet Schottenfeldgasseoch Neustiftgasse såg vi att den judiska radiobutiken var igenbommad och förseglad av N.S.K.K.[11] När vi kom fram till oss, var den judiska trävarubutiken i hörnet Neubaugasse och Neustiftgasse igenommad. V
i kom hem till mig, när jag öppnade dörren, kom mamma utrusande, grät av glädje, kysste mig och gladde sig över att jag var där. Pappa hade bommat för butiken och var också hemma. Mamma frågade om vi hade hört explosionen, man hade tänt eld på Neudegertempel och sprängt det i luften (jag vet dock inte om detta är sant). David skyndade sig därefter därifrån och vår granne kom hem. Hon bor bredvid oss i trapphuset. (Nu ville jag skriva, Vera, du känner ju henne sedan tidigare, den lilla, det var hennes syster. Jag märker nu att jag skriver dagbok både för Vera och för mig själv och det är bra så.) Hon berättade att hon är anställd i en fotoateljé, plötsligt kom nio man inrusande och plundrade allting. Hon, som arier, kommer nu att anmäla/rapportera detta till Kommissariatet.[12]
Sedan kom en kvinna från vårt hus, som bor på tredje våningen över gården, och bad mig att hjälpa henne att bära upp ett litet bord som hon köpt av oss. När jag gick min väg, sade mamma: “Bär dit det fort och skynda dig tillbaka hit!” När jag gick tillbaka därifrån tvärs över gården fick jag lust att gå ut på gatan och för ett ögonblick se vad det var som pågick där. Jag överlade länge med mig själv om jag skulle våga göra det. Sedan så tittade jag dock ut. Vid första anblicken såg gatan lugn och oförändrad ut. Plötsligt hörde jag ett tutande precis som förut vid Bellaria, sedan kom en bil susande förbi och jag kunde inte låta bli att återigen tänka på de tragedier som jag bevittnat och som ännu utspelade sig. Idag lever man som på den mörkaste medeltiden, inte ens ut på gatan vågar man sig. Man tänker sig för hundra gånger.
Idag kom det ett brev från Vera, som gladde mig mycket. Efter lunch lade jag mig på soffan igen och läste Mänsklighetens historia av Hendrick von Loon. Jag läste ett kapitel, därefter sov jag till halv fem på eftermiddagen, gick upp, gick runt i rummet, jag vet inte riktigt vad som var med mig. Mamma satt ensam i köket eftersom det var för varmt för henne i det uppvärmda rummet. Pappa läste tidningen. Plötsligt, när jag åter lagt mig på soffan, hörde jag hur fru Kastl ropade ute i trapphuset så att vi skulle höra det: ”På Neubaugasse plundrar man judelägenheterna!” Då blev jag så förbannad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen och fick den märkliga idén att spela mandolin för att skingra mina tanker. Jag stod inte ut med att det var dödstyst i lägenheten.
Sedan gick mamma och köpte tidningen. När hon kom tillbaka kastade vi oss alla tre över tidningen för att se vad som stod skrivet där om de grymheter som riktats mot Wiens judar idag. En liten notis: ”Judefientliga demonstrationer i hela Riket. Vissa synagogor har bränts ned. Neudeggergasse, Schopenhauerstrasse, Mullnergasse och så vidare.” ’
Plötsligt knackade det och fru Seinfeld steg in till oss. Efter henne kom Ben. Det var så märkligt. Jag ville i förväg veta vad det var som hände vårt folk, och det var en tillfredsställande känsla att ännu en chaver var där, om än bara en chaver. Han berättade för oss vad han sett och så vidare. Den här eftermiddagen hade han åkt förbi klostret på Kenyongasse[13]. Där packas judarna från alla poliskommissariat ihop. De kommer i taxibilar, i utryckningsfordon, två SS-män med skjutklara gevär vid ingången, judarna måste springa från bilen till porten. Ben berättade för mig om allting som han hade sett. En jude var synbart skadad, så två andra judar bar honom. De tvingades också springa. En jude sprang åt sidan, försökte fly. Den ene SS-mannen sköt efter honom, han störtade omkull och bars sedan in [i klostret].
Sedan kom herr Seinfeld och fru Vogelbaum. Min mor bad Ben se efter om inte vår butik också hade plundrats. Eftersom han kommit hit per cykel, gjorde han det. Jag kom överens med honom om att om något hade hänt med butiken så skulle han berätta det för mig först, jag skulle då möta honom. Jag förmådde inte vänta på att han skulle komma tillbaka och gick på toaletten [ute i trapphuset] för att kunna hålla koll efter honom där. Plötsligt hörde jag ljudet av två par kängor mot trapphusgolvet. Det var två män. En i kängor, en i vanliga kläder. De tittade på Kastls namnskylt, knackade sedan på hos oss: ”N.S.D.A.P.”[14] sade de. Jag trodde och fruktade att de kanske kommit för att hämta mig och stannade kvar på toaletten. Jag kommer aldrig att glömma de här minuterna. Jag höll tummarna, försökte be eller något i den stilen, samtidigt som jag lyssnade. Jag hörde ord som: ”Var är sonen … lämna våningen genast … inom en halvtimme … Myrthengasse … och så vidare”.
De hann knappt gå sin väg förrän fru Kastl kom uppför trapporna, hälsade ”Heil Hitler”, blinkade mycket vänligt mot de båda männen och gjorde en gest med handen där hon knöt näven, som om hon ville säga: ”Ge dem vad de tål!”[15] Min mor svarade att det var omöjligt med så kort varsel, varpå den andre mannen, som var en mycket anständig människa, klappade mamma på axeln och sade: ”En och en halv timme.” De hade knappt hunnit gå förrän Ben dök upp med besked om att allt faktiskt var som det skulle med butiken, varpå han gick genast hem till sig för att se om allt var som det skulle där. Jag bad honom att stanna, men han sade: ”Jag kan inte, jag måste gå hem.” Jag ångrade mig mycket efteråt; hur kunde jag förvänta mig att han skulle stanna, när han inte hade varit hemma sedan i morse?
Vi packade snabbt ihop två resväskor, precis som de två från [nazist]-partiet hade sagt åt oss att göra, vi måste ta oss till Myrthengasse, till ingenjör Koller, vars gatunummer ingen dock kände till, varför fru Vogelbaum sprang iväg för att ta reda på gatunumret. Vi packade ner det som vi fick tag i: matsilvret, kontanterna, pälskappan, rakgrejerna, strumpor, skjortor, handdukar och så vidare. Plötsligt kom de båda männen tillbaka och sade åt oss att vi kunde stanna kvar eftersom det inte längre fanns någon plats i förläggningen. Det var dock bara en förevändning, eftersom vi hade hört Goebbels förkunna i radion att alla enskilda åtgärder genast måste upphöra, allting skulle regleras från högre ort. Således var vår glädje mycket stor.
Då kom fru Vogelbaum tillbaka och meddelade att ingenjör Koller bodde i nummer sex. När hon erfor att vi fått lov blev hon också glad. Men på grund av all uppståndelse den här dagen, hade hon tvingats flytta ut redan tidig eftermiddag, och hon behövde få utlopp för sin känslor, så hon började gråta och grät tills hon hade slut på tårar. Jag förstår henne helt och fullt. Idag finner jag henne mycket sympatisk, hon är en mycket tapper kvinna. När de två männen dök upp för andra gången för att upplysa oss om att vi får stanna här, var den ena, den goda människan, mycket trevlig och sade: ”Alltså, ni får stanna här”; och då min mor såg rätt förbryllad ut, tillade han: ”Jag är säker på att ni föredrar det så.” Han sade det inte på ett sätt som man brukar prata, utan sättet han sade det på var rätt märkligt. Jag tolkade det som att han ville hjälpa oss, att inte kände sig bekväm med sitt uppdrag, att han säkert sett elände under dagen, han ville lindra, trösta oss med dessa ord.
Sedan kom Ben tillbaka för att hjälpa oss, hemma hos honom hade gudskelov ingenting hänt, han stannade bara kort och gick sedan sin väg. Därefter gick jag och lade mig för att sova. Jag är nyfiken på om natten skall förlöpa lugnt. Ben sade att alla [NSDAP-]partimedlemmar hade kallats in. Antingen för att förhindra plundring under natten eller så är något mycket värre i görningen. Jag tror inte att det händer någonting mer. Jag tänker sedan att jag tycker så mycket om mina föräldrar och ändå måste jag lämna dem. Vad skall det bli av de här två älskade gamla människorna när också jag snart ger mig av och lämnar dem ensamma i våningen? Det går inte att föreställa sig. Mamma sade till exempel till pappa: “Man får aldrig låta en fattig jude gå sin väg utan att ge honom något.” Jag skriver mycket osammanhängande, dessutom har jag glömt en massa, men händelserna följde slag i slag idag. Därefter frågade pappa mig om jag tror på ödet och så vidare. Men det var verkligen att gripa efter ett halmstrå i sista ögonblicket. En människa med lite kunskap, en enfaldig människa måste åtminstone tro att det finns en högre makt som ingriper livet.
Senare vädrade jag eftersom jag, främst inombords, var för varm och tittade ut genom fönstret. Jag hörde återigen stöveltramp. Fyra soldater patrullerade längs med gatorna. De stannade till vid nummer 54 eftersom det stod en möbelbil där och möbler lastades ur, men de gick sedan snabbt vidare. Detta hängde säkert ihop med dagens händelser.
[1] Ernst Eduard vom Rath, född 3 juni 1909 i Frankfurt am Main, död 9 november 1938 i Paris, var en tysk diplomat och legationssekreterare. Mordet på vom Rath användes av nazisterna som en förevändning för hämndaktionerna mot judar som kulminerade i Novemberpogromerna.
[2] Stålhjälm eller Stahlhelm var den typ av hjälmar som användes i Tyskland från 1916 och fram till andra världskriget. Efter andra världskriget användes den i viss utsträckning i både Öst- och Västtyskland. Denna typ av hjälmar har ofta blivit symboliska för nazismen, trots att hjälmtypen är framtagen långt innan nazismen ens fanns. I Tyskland blev hjälmtypen alltför symbolisk med nazismen. Därför ersattes de efter andra världskriget av andra typer. Men hjälmtypen har däremot levt vidare i flera andra länder långt senare, bland annat i Chile. Stahlhelm ersatte pickelhuvan (gjord i läder) i tysk tjänst.
[3] Eventuellt förkortning för Judische Reichsverband Österreich
[4] Måste tas reda på och förklaras vad detta är.
[5] Steyr 100 var en medelstor bil som tillverkades av den österrikiska biltillverkaren Steyr-Daimler-Puch AG under åren 1934 till 1940.
[6] Behöver tas reda på vad det är och förklaras.
[7] Det vill säga en polisbil.
[8] Okänd förkortning, måste utredas, låter som polisen/underrättelsetjänsten; alternativt är det gatan/stället dit judarna från de olika poliskommissariaten fördes.
[9] En österrikisk by nära Klagenfurt.
[10] Turnertempel var en synagoga som låg på Turnerstrasse 22 i Wien.
[11] Okänd förkortning, förmodligen något med Nationalsocialistisk, behöver kollas upp och förklaras.
[12] Behöver efterforskas och förklaras här i fotnoten.
[13] Är det detta ställe som är KG tro i det tidigare?
[14] Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet).
[15]Står ordagrant ”gebt es ihnen nur recht”, förstår inte riktigt vad det betyder i sammanhanget.