Av Sara Shamloo Ekblad (text) och Øyvind Vågen (foto)
Vad är tillgänglig konst? Den frågan har jag ställt många gånger, inte minst med tanke på mitt intresse för visuell konst och det faktum att jag lever med en synnedsättning.
Under de senaste åren har konstmuseers intresse ökat för att tillgängliggöra sina samlingar, något som har aktualiserat frågeställningen alltmer. Det senaste exemplet var i höstas när jag på sociala medier fick upp reklam för en tillgänglig fotoutställning. Jag tänkte att det väl var som vanligt när en konstutställning ska tillgängliggöras: en konstpedagog väljer ut några konstverk som hen sedan efter bästa förmåga beskriver i ord. Under årens lopp har jag hunnit med ett antal sådana visningar och jag var inte särskilt lockad att gå på en till. Den nya tillgängliga fotoutställningen var därför inget jag fäste någon större uppmärksamhet vid. Men när det var dags för fotoutställningen svämmade mina sociala medier fullkomligt över av personer som lyriskt berättade att de varit på utställningen. Jag förstod att jag dragit förhastade slutsatser och bestämde mig för att bege mig till utställningen.
World Unseen visades på Fotografiska i Stockholm under några dagar i slutet av oktober. Eftersom utställningen anordnades av Fotografiska gick vi först till huvudentrén, där hänvisades vi till en annan ingång en bit bort. Väl inne i utställningsrummet hälsades vi välkomna, jag fick också ett par hörlurar. Själva utställningen bestod av åtta fotografier. Den första bilden som vi stannade vid var ett porträtt av en noshörning med en man i förgrunden. Fotografiet var taktilt, det var placerat i lagom höjd för att kännas på. På höger sida om fotografiet fanns en tillhörande text på punktskrift. Texten innehåll både information om fotografen samt en bildbeskrivning. Samma information kunde man också få uppläst i hörlurarna, antingen på svenska eller engelska.
Jag kände på noshörningen. Till en början förstod jag ingenting. Den upphöjda, skrovliga ytan flöt ihop under mina fingrar, så jag började läsa texten men blev snabbt trött i armarna: textraden var ovanligt lång, så pass lång att jag behövde flytta hela kroppen för att läsa hela raden och sedan flytta tillbaka till ursprungsläget för att fortsätta på nästa rad. Jag återvände till fotografiet och långsamt framträdde detaljerna i bilden.
Det är företaget Canon som har tagit initiativ till World Unseen. Utställningen turnerar runt i världen. Sverige är det sjuttonde landet som visar utställningen. Tack vare tekniken Prisma evevate XL har de bett fotografer ta bilder som sedan har förstorats och gjorts taktila med hjälp av strukturförändringar. Det innebär dock inte att allt ska göras taktilt. Risken skulle då vara att bilden blev för plottrig och därmed oavläsbar.
Förutom de åtta taktila fotografierna innehöll World Unseen även samma fotografier men visuellt och bakom glasvägg. Bilderna bakom glasvägg var försedda med olika filter som skulle simulera några av de vanligaste ögonsjukdomarna: grå starr, glaukom, förändringar i gula fläcken och måttlig diabetes.
Även om det inte var någon stor konstupplevelse att känna på de åtta fotografierna fylldes jag av hopp inför vad framtiden kan komma med. Jag är positiv även om de ensidiga strukturerna gjorde mig en smula uttråkad.
Uttråkad var något jag definitivt inte blev i Köpenhamn i april 2022. För att avsluta en semester i den danska huvudstaden gick vi in på konstmuseet Glyptoteket. Det visade sig att en vakt erbjöd sig att hålla en syntolkad visning för mig. Vakten gav mig ett par tunna vita handskar. Vi började gå i skulpturgången på museet. Vi stannade vid en skulptur. Jag fick ta av mig mitt armbandsur.
Sedan gick vi ända fram till skulpturen. Med de vita handskarna på händerna fick jag känna på skulpturen: en muskulös manskropp. Efter den första skulpturen fortsatte vi till den bredvid och så den intill den. Det kändes som att beträda förbjuden mark. Det pirrade i kroppen. Att jag fick känna på skulpturer från 1800-talet! Ett önskemål till nästa gång är att få gå med en konstpedagog som kan sätta konstverken i en kontext.
Ett tredje exempel på vad tillgänglig konst kan vara visar Louisiana på. I disken bad jag om ett par vita handskar. Sedan välkomnades jag att själv gå runt och känna på skulpturer i de olika rummen. Skillnaden mellan Glyptoteket och Louisiana var att jag här inte behövde någon vakt vid min sida. Jag var väl medveten om att det fanns personal och övervakningskameror utplacerade i lokalerna. Eftersom jag inte ser och vare sig min ledarhund eller jag kunde hitta till skulpturerna förutsatte det att jag hade någon seende med mig. Jag minns än i dag känslan i kroppen när jag kände på stiliserade skulpturer av Alberto Giacometti.
Jag har med den här texten velat visa på tre positiva exempel på vad tillgänglig konst kan vara. Gemensamt för de tre exemplen är att de handlar om att göra konstutställningar tillgängliga för personer med synnedsättning. Det första exemplet skiljer sig från de andra två genom att det kretsar kring fotografi medan de övriga kretsar kring fysisk konst i form av skulpturer. De vita handskarna ger inget svar på hur museernas målningar ska tillgängliggöras.
Shara Shamloo Ekblad är författare, etnolog och skribent