Ständigt på andra sidan gränsen – Lars Fredrikson i utställning och bokform

Av Andreas Engström

I sin bok Andra våglängder, andra rymder för konsten. Om Lars Fredrikson (Oei Editör) formulerar Jonas (J) Magnusson det som att den i Sverige födde och i Frankrike verksamme konstnären Lars Fredrikson (1926–1997) hela tiden arbetat på gränsen. Detta ses som en av förklaringarna till varför Fredriksons verksamhet varit och förblivit mindre synlig för och inom en konstmarknad.

Lars Fredrikson på Malmö konsthall. Foto: Andreas Engström

Därigenom har hans livsverk heller inte i någon större utsträckning uppmärksammats inom konstens historieskrivning. Fredriksons konst undandrar sig klassificering. Det rör sig om en verksamhet som är ett ”ett extra-disciplinärt arbete på gränsen mellan skilda former, material och praktiker, på gränsen till det synliga, på gränsen till det hörbara, ofta insisterande på perceptionen av ett verk som en solitär, intim akt, ett nära och exceptionellt möte, en motvilja mot reproduktion och reifiering, mot rekuperering och instrumentalisering, en synnerligen stark misstro mot konstmarknaden…” (s. 8)

Lars Fredrikson på Malmö konsthall. Foto: Øyvind Vågen

Detta på många sätt undanskymda konstnärskap förärades nyligen föredömligt en stor retrospektiv på Malmö konsthall (24 maj – 24 augusti 2025). Utställningen är samtidigt ett slags introduktion till konstnärsskapet. Som exilkonstnär verksam i södra Frankrike sedan 1960-talet blev han aldrig profet i sitt hemland. Det är nästan en naturlag. Men inte minst tillkommer en ytterligare viktig faktor, som Magnusson i sin bok så förtjänstfullt behandlar, nämligen hur Fredrikson svårligen låter sig placeras inom ramen för ett medium eller en genre.

Parallellt med den konstnärliga utbildningen och verksamhet inom teckning och måleri utbildade Fredrikson sig till ingenjör. Han kom därefter att stå stadigt förankrad med ena benet i konsten och andra i naturvetenskapen. Erfarenheterna från arbete inom försvaret omsatte han i konstnärligt experimenterade med sprängämnen, radiovågor och datateknologi. Ska man hitta något slags röd tråd eller förenande element så rör det sig om mediekonst baserad på modern teknologi och naturvetenskap. När man talar om 1960-talets konstnärliga revolution och gränsöverskridningar är det ofta detta som avses, och där låg Fredrikson otvivelaktigt i framkanten.

Det är i stor utsträckning Jonas (J) Magnusson som ligger bakom Malmöutställningen som är ytterst omfattande, välkuraterad och pedagogiskt upplagd. Besökaren kan genom vandringen över såväl öppna ytor som inom slutna rum dyka ned i och uppleva de mängder av riktningar som Lars Fredriksons konst tog under drygt tre decennier.

Lars Fredrikson arbetade inte bara med grafik, skulptur, ljud, rörlig bild och andra material. Han lät dessutom dessa former övergå i och överskrida varandra. Därtill kommer ett interaktivt element där besökarens närvaro eller rörelse i rummet påverkar det vi kan se, som de korrugerade plåtar som skapar en förvrängd spegelbild som med besökarens förflyttning i rummet utvecklas till ett slags rörlig kalejdoskopartad bild – för ta ett mer ”lågteknologiskt” exempel.

Med ljudprojektioner i avskalade rum nyttjar Fredrikson avancerad teknik för att skapa föreställningar om rummets utvidgning och perception. Som besökare erfar man hur radiovågor transformeras till bilder, hur kroppens nervimpulser övergår i ljud, hur faxapparater omtolkas till ritmaskiner… Ett verktyg får en ny funktion, ett medium omvandlas till ett annat. Gemensamt är det finkalibrerade uttrycket – utställningen är generellt ytterst ljus, tyst, svartvit och de olika bild- och ljudsekvenserna är utsträckta, tar tid och rum i anspråk. Det avskalade, den direkt på materialet fokuserade estetiken, utsträcker sig till verktitlarna som är ytterst neutrala, i princip mer numreringar än beteckningar eller benämningar. Här finns ett generellt släktskap med 1960-talets förening av konst och vetenskap så som den till exempel manifesterades i de legendariska samarbetena mellan konstnärer och vetenskapsmän vid Bell Labs med ingenjören Billy Klüver i spetsen. Andra namn som kan nämnas i samma andetag är på skilda sätt rumsligt utforskande ljudkonstnärer som Alvin Lucier, Maryanne Amacher eller Bernhard Leitner.

Titeln Andra våglängder, andra rymder är kongenial – den fångar precis vad Lars Fredriksons konst var och befann sig, ständigt i nya rum och där perceptionen inte är något konstant utan föremål för ständig omförhandling.

Inte minst inom det som brukar benämnas ljudkonst, sound art eller Klangkunst är det märkligt hur Fredrikson hamnat utanför radarn. Han finns sällan omnämnd i vare sig engelska eller tyska standardverk på området. Det är samtidigt inte så förvånande. Lars Fredrikson befann sig alltid någon annanstans.

Jonas (J) Magnusson, författare, översättare och redaktör för tidskriften och förlaget Oei, har under snart 30 år ägnat sig åt Lars Fredriksons konstnärskap och genom åren både publicerat artiklar om honom samt organiserat utställningar. Den ovan nämnda boken är ingen utställningskatalog men gavs ändå ut i samband med utställningen. Boken saknar motstycke vad gäller ambition och omfattning. På närmare 1100 sidor botaniserar Magnusson i såväl biografi och teori som i verkformer och inriktningar. Boken är rent av mer omfattande än vad man först kan tro: A4-formatet möjliggör inte bara textsättning i två spalter (det vill säga mer text) utan bjuder även på ett omfattande bildmaterial. Titeln Andra våglängder, andra rymder är kongenial – den fångar precis vad Lars Fredriksons konst var och befann sig, ständigt i nya rum och där perceptionen inte är något konstant utan föremål för ständig omförhandling.

Med utställningen och boken torde Lars Fredrikson till slut fått det erkännande han borde fått för länge sedan: Som pionjär, men framför allt för skapandet av egensinnig, sinnlig och på samma gång subtilt och starkt verkande konst.