Sveriges har en rik dräkttradition där varje tygstycke och broderi berättar en historia om hembygd, gemenskap och skaparglädje. Framför allt på senare år har de historiska dräkterna plockats upp av folkdansare och kreativa dräktskapare som återuppväckt gamla och skapat nya traditioner och fört ut dem i världen.
Av Maud Häger
Fram till och med förra sekelskiftet talade man om folkdräkter. Parallellt med det ökade intresset för svensk folkmusik årtiondena efter andra världskriget skapades nu många nya dräkter sprungna ur olika traditioner. Dräkter som skapats senare, närmare vår egen tid, kallas för hembygdsdräkter. Man ville värna sin hembygd. Särskilt i Dalarna var det förnyade intresset stort och man tog fram dräkter och dräktdelar för olika tillfällen som sommar och vinter, vardag och helgdag, bröllop och begravning.
Min mamma intresserade sig för folkdräkter och mitt intresse väcktes därför tidigt. Hon ville skapa en dräkt för sörmländska Turinge, varifrån hon härstammar. Hon fick dock aldrig möjlighet att förverkliga sina planer.
1976 kom jag på att jag ville dansa Hälsingehambo och då ska man ju bära folkdräkt. Jag började undersöka vad det fanns för olika folkdräkter i Södermanland. Det visade sig att det fanns tre olika folkdräkter: från Vingåker, Österåker och Sorunda. Efter att funderat och övervägt bestämde jag mig för Sorunda, som ju låg närmast min mammas Turinge. Därefter började jag att väva och sy en Sorundadräkt efter modell från den första som skapades 1798.
Efter att jag till slut fått dräkten färdig har jag dansat i den under elva Hälsingehambo samt under många dansuppvisningar på midsommarafton och vid spelmansstämmor. Jag har även rest runt och dansat med de folkdansföreningar jag är medlem i. Det rör sig om gammaldans, gillesdans och folkdans. Slagsta Gille, där jag är mångårig medlem, har en vinterstämma i februari och en sommarstämma i augusti där vi bland annat arrangerar dansuppvisningar. Vi har åkt på dansresor inom Sverige och även utomlands, som i Tyskland, Polen, Ungern, Belgien Nederländerna. Vi har också rest mer långväga, som till svenskbygderna i Minnesota där var vi mycket uppskattade. Vi har även uppträtt direktsänd Sri Lankesisk tv och vid kinesiska muren. Dansuppvisningarna slutar ofta i en dräktpresentation som brukar var mycket uppskattad.
”Kjolarna blev blå som sjöarna Turingen, Yngern och Mälaren. Västen blev blågrön som det typiska glaset från glasbruket i Taxinge på 1600-talet. Västen knäpptes med norskinspirerade lusekoftspännen som hedrar Harry ’Revolverharry’ Söderman.”
Under åren har jag sytt och anpassat hundratals folk- och hembygdsdräkter åt olika dansvänner och 2016 var det dags att sy min andra egna dräkt. Det blev en Botkyrkadräkt, en hembygdsdräkt som skapades 1945 och därmed är ett typiskt exempel på en dräkter som togs fram efter krigsslutet. Anledningen till att jag valde denna dräkt är att jag dansade mycket med Slagsta Gille vars hemmakommun är just Botkyrka. Dessutom hade jag redan sytt tre Botkyrkadräkter åt bekanta, så jag var bekannt med hur man skulle gå tillväga . Jag köpte färdigt tyg och arbeta med broderier som denna fint färgstämda dräkt har mycket av.
Min tredje dräkt kom till 2020. Under Hembygdsdagen på Smedsbygget i Nykvarn den 23 augusti 2019 började vi prata om något som vi diskuterat många gånger tidigare, nämligen att det var dags att skapa en dräkt för Turinge-Taxinge. Ett anslag sattes upp om eventuellt intresse och åtta kvinnor anmälde sig. Min brorsdotter och jag började planeringen av denna studiecirkel. Eftersom det inte fanns så många vävstolar bestämde vi oss för att köpa färdiga linnetyger. Redan i oktober samma år inledde vi arbetet med att komponera, ta fram mönster och sy. Vi baserde vårt arbete på egen efterforskning i gamla anor från hembygden för att hitta inspiration.
Blusen fick en spets som såg ut som kvarnhjul, vilket användes mycket förr vid industrin i trakten, vilket därmed underströk den lokala förankringen. Kjolarna blev blå som sjöarna Turingen, Yngern och Mälaren. Västen blev blågrön som det typiska glaset från glasbruket i Taxinge på 1600-talet. Västen knäpptes med norskinspirerade lusekoftspännen som hedrar Harry ”Revolverharry” Söderman, som under andra världskriget utbildade norska soldater. Han värnade också mycket om hembygden. Förklädet blev beige linfärgat, som det lin man odlat i bygden och berett och sytt av tidigare. Förklädet fick broderier med ängsblommor som växt runt linåkrarna. En Forslända broderades på förklädet, på västen, samt på mobilväskan. Forsländan är Nykvarns logga, sedan den blev egen kommun 1971 efter att ha avskilts från Södertälje. Broschen i metall har mönster från ett fynd från 900-talet som hittades 1982 vid en utgrävning i Taxinge.
Från början var tanken att bara skapa en damdräkt, men det dröjde inte länge förrän också en herrdräkt var på gång. Nio månader senare var dräkterna klara och vi planerade att visa upp dem på Hembygdsdagen i augusti 2020. Pandemin gjorde att festligheterna fick skjutas upp men 2021 på Hembygdsdagen blev den nya hembygdsdräkten officiellt invigd.
Nu finns det 30 färdiga dräkter och två dockor på Hembygdsgården Smedsbygget i Nykvarn som står som modeller för dem som själv vill börja sy upp sin egen dräkt. Det finns en utförlig sömnadsbeskrivning med bilder och vykort med dräkterna på skaparna. Intresset är stort och flera är som bäst igång med att sy sina egna dräkter. Jag har dessutom två gånger fått äran att visa upp dräkten i tv-programmet ”Landet Runt”.
Dräkten används vid många återkommande tillfällen, som vid nationaldagen den 6 juni, vid spelmansstämmor, kurstillfällen för skolelever och vid andra festligheter. Det är glädjande och roligt att intresset har ökat över hela landet, även bland ungdomar, att skaffa sig en dräkt och att man vill bevara gamla traditioner och kunskapen.
I Sverige finns över 800 dräkter från olika kommuner och mindre orter. Bara i Södermanland finns drygt 30 olika varianter. Fler och fler börjar inse att folkdräkt eller hembygdsdräkt är något som man har på sig när man ska gå på fest och vill vara fin eller medverka i aktiviteter för hembygden. Med dräkten i garderoben behöver man aldrig oroa sig för att inte vara tillräckligt välklädd, man kan rentav ha den på en bankett eller galamiddag.
Maud Häger är arbetsterapeut och synpedagog och har arbetat med rehabilitering i hela livet. På fritiden handarbetar hon mycket och har sytt många hembygdsdräkter och dansar folkdans och reser mycket.
LÄS FLER ARTIKLAR I DETTA NUMMER
Sonia Engström: En rova i kokboken – borsjtjens spridning i söderled och österled
Soly Erlandsson: Ekosystem i kris – Vem tar ansvar för vår framtid och kan balansen återupprättas?
Petra Werner: Make it New – Eric M. Nilssons dokumentära värld
Simon Carlfjord: Är sten som medium budskapet? Kan en alternativ modernitet sammanföra hållbarhet och skönhet?
José Miguel Tur: De osynliga balanskonstnärerna – museivärdarna och deras inflytande på besökarens museiupplevelse
José Miguel Tur: Museivärden som performativ skådespelare i den teater-museologiska upplevelsen
Andreas Engström: Ständigt på andra sidan gränsen – Lars Fredrikson i utställning och bokform
Mira Horovitz: Kärlekens irrgångar – en betraktelse över samtidssynen på sexualitet och relationer
Eli Getreu: Dagbok del V – julen 1938
Ursula Le Guin: Tre dikter – Fladdermöss, Förfäder & Blickar Bakåt
Rebecca Kjelland: Rebecca Kjelland ”Vinterkorn og vårtunger”
Sigurd Helseth: Sigurd Helseth ”Skuggar av glas”
Kjell Heggelund: Kjell Heggelund ”Samlede dikt” – ”2 dikter”