Översättning från norskan av Øyvind Vågen
SANDKARTORNA
*
Jag vet inte vad jag älskade mest: att jag inte förstod språket, att jag bara kunde höra rytmen, skriken, rösterna, strängheten som säkert var lössläppt. Eller att vi var främlingar, att de inte förstod oss. Vi satt på torget och hörde mödrarna skälla ut sina barn. Lika dramatiskt som när man sopar ner pappershögen på golvet eller välter ett bord under ett gräl, lika tydliga var de här kvinnorna.
*
När solen försvunnit, flög måsar i det fortfarande aprikosfärgade ljuset. Från takterrassen var det utsikt över alla andra tider. Nattfjärilarna flög mot taklampan medan vi drack vin och lyssnade på samma sång. Spröjsarna var svarta som klor. Om natten gick vi längs med gatorna som orden i en bok som inte blir läst, vi var helt stumma. Vi glittrade vatten och andades luft.
*
Vi gick till fiskmarknaden och luktade på råvaror som låg på is. Vi såg förvandlingen från en folkmassa till en tom, renspolad plats. Vi tände ljus i kyrkor, men inte för att vi var religiösa. Vi besökte en park och började måla en trädgård med akvarellfärger. Jag borde ha förstått kärleken redan då. Jag berättade om när jag köpte ett herbarium i en antikvitetsaffär och började att pressa blommorna som jag plockade. Jag drog aldrig upp rötterna, knipsade bara av stjälkarna så långt ner som jag kunde.
*
Vi började med en vilja, en kvav tillfredsställelse, men ingenting var fast. Vi kokade levande humrar, åt så mycket som vi orkade, sög och sparade på skalen och kokade buljong. Jag sjöng och dansade för henne. Hon uppvaktade mig: gjorde vackra sallader, fyllde zucchiniblommor och pastakuddar, gratinerade blåmusslor. Vi frossade och behandlade varandra som mästerverk. Ändå var vi så lika. Vi hade aldrig sett sådana ut.
*
En kväll försökte hon sjunga opera och sa att om det var så att människan använde hjärnan lika lite som outvecklade operaröster, var det en katastrof. Hon nämnde ofta hur medicinhistorien och sjukdomsbilderna hade utvecklat sig. Hon förstod inte hur människan hade utvecklats till att bli bortskämd och utseendefixerad. Vi såg små ödlor som rasslade i torrt gräs över gamla gravar. Dödligheten var enorm, sa hon.
*
Vi rensade plattfisken på restaurangen själva, lade skinnet fort åt sidan. Vi sparade huvudet för det lilla som fanns av kindkött och vi tyckte ögonen som en gång hade rört sig och de små linserna längs fenorna var bäst. Vi sköljde munnen med vatten och vitt vin, men skulle önska att vi haft mer citron till gommen. Vi funderade på vad vi kallade fiskarna för innan de fick namn och vad grodfiskarna skulle ha varit utan grodor.
*
En dag svettades vi så mycket att vi badade i en fontän. Sminket rann svart och vi smetade det mot öronen innan vi gick hemåt. I en gränd mötte vi en katt med ett skadat öra. Vi köpte kattmat och grappa, satte oss i gränden, matade katten och drack grappan. Sedan undrade hon om det fanns något som överraskade mig. Det ende jag kunde tänka på, var henne. Jag blev långsam. Sakerna runtomkring mig följde inte vanliga procedurer med synen: Allt blev segt. Jag blev tvungen att lägga mig ner, sluta ögonen, men allt jag såg var/jag såg inget annat än kelp/brunalger.
*
Vi hade myggbett på benen, armarna, axlarna. Vi smorde in kroppen med Aloe Vera. Vera, sade jag. Jag heter inte det idag, sade hon. Får jag kalla dig Maja, frågade jag? Jag tittade på henne medan hon smorde in sig. Hon klappade brösten och sa att det fanns en mygghimmel i mina händer. Jag iakttog henne medan hon tvättade ankelstrumpor och trosor i handfatet, såg hur hon hängde upp dem på torkställningen. Trosorna liknade klenäterna som jag bakade till vi. Vi visste inte var vi skulle hamna/vart vi var på väg eller vad vi skulle bli. Vi pratade inte om det.
*
Vi eldade hummerskal och tång på stranden. Det luktade strävt och stickande i näsan. Det sipprade upp små bubblor från hummerskalen innan de blev kolsvarta. Till slut var allt som återstod skrovliga klumpar. Jag körde ner fingrarna i sanden så långt som jag kunde, drog upp en liten hög med sandkorn och rullade sandkornen mellan fingertopparna tills jag bara hade ett. Hon sa att sand var en förlåtande yta och ett tacksamt material. Hon gick ut i vattnet, satte sig på huk utan att dra upp kjolen. Hon gillade att tyget klistrade sig fast mellan benen och blev kallt. Hon var/är ingen valfångstdotter, men älskar/älskade havet.
*
Om kvällen stod fiskarna längs havet med strålkastare riktade mot vattnet. Hon sa att det var sällan som hon hade sett fiskarna fånga fisk, men hon hade inte lika mycket tålamod som de. Hon hade bara fiskat efter krabbor när hon var liten – jag sa att jag kunde lära henne, men att det var ett tag sedan jag fiskade senast. Senare såg vi konserverad bläckfisk i hyllan i butiken och beställde bläckfiskpasta ute. Pastan låg i en svart sörja, vi tänkte inte på hur kläderna eller tänderna såg ut efteråt.
*
Vi skvalpade med staden, med båtarna, med människornas rop och katternas jamande om kvällen, med spetsarna, kyrkklockorna och måsskrina. Vi såg insekter som kläcktes, dagsländor som dansade i luften. Hon köpte blomsterfrön, anteckningsblock, pennor, böcker, vykort, frimärken. En ny klänning blåste i vinden. Vinden var också ny. Mandelskorpor och espresso doftade på gatorna om morgonen, hjärtmusslor, diesel och pizza tidig eftermiddag. Om kvällen kände vi doften av rätter av kalv, välsignad kanin i vitt vin, pärlhöna och nästan alltid något i glasen. Vi kunde inte var rädda för att bli sårade i hugget. Vi kunde inte vara rädda för samma hud.
*
Hon fyllde badkaret och hällde i alldeles för mycket tvål. Hon tyckte om att det skummade, att hon kunde skapa frisyrer av skummet eller forma det till igenkännliga ting. Jag hjälpte henne göra/med en skumkupol över badkarskanten. Innan skummet gav efter, bröt hon sig loss som en kyckling som kläcktes. Några gånger läste hon och blev utmattad och mör. Det var precis som om det också tappade ur henne, som om hon blev full av intryck och inte orkade något resten av dagen. Jag vände håret i samma riktning varje dag och tänkte alltid på hur vacker hon var med nytvättat hår, och hon kallade sig katt.
*
Hon upptäckte grått hår vid tinningarna och köpte hårfärg i butiken. Hon gick inte till frisören, ville inte beundra sig i spegeln. Hon var rädd för frisörer på samma sätt som andra var rädda för nunnor. Hon kände sig som ett vilddjur som skulle bli tämjt till ett dåligt keldjur. Hon klippte håret till axlarna, var fin resten av dagen, kvällen, på restaurangen, på vägen hem. Vi räknade broarna vi gick på/över. Vi såg vågorna/vågsvallet efter fartygen, men anade inte vad som pågick på botten.
LÄS FLER ARTIKLAR I DETTA NUMMER
Sonia Engström: En rova i kokboken – borsjtjens spridning i söderled och österled
Soly Erlandsson: Ekosystem i kris – Vem tar ansvar för vår framtid och kan balansen återupprättas?
Petra Werner: Make it New – Eric M. Nilssons dokumentära värld
Simon Carlfjord: Är sten som medium budskapet? Kan en alternativ modernitet sammanföra hållbarhet och skönhet?
José Miguel Tur: De osynliga balanskonstnärerna – museivärdarna och deras inflytande på besökarens museiupplevelse
José Miguel Tur: Museivärden som performativ skådespelare i den teater-museologiska upplevelsen
Andreas Engström: Ständigt på andra sidan gränsen – Lars Fredrikson i utställning och bokform
Maud Häger: Folkdräkter och hembygdsdräkter
Mira Horovitz: Kärlekens irrgångar – en betraktelse över samtidssynen på sexualitet och relationer
Eli Getreu: Dagbok del V – julen 1938
Ursula Le Guin: Tre dikter – Fladdermöss, Förfäder & Blickar Bakåt
Sigurd Helseth: Sigurd Helseth ”Skuggar av glas”
Kjell Heggelund: Kjell Heggelund ”Samlede dikt” – ”2 dikter”