Museivärden som performativ skådespelare i den teater-museologiska upplevelsen

Av José Miguel Tur

”Är vi oss själva? Är vi en spegling av oss själva? Är vi rollfigurer?”

Vad är ett museum?

”En performativ plats där dess dominerande pedagogik, som är socialt och historiskt konstruerad, inleder en kritisk dialog med betraktarens minnen och kulturella historier”. (Garoian, 2001)

Om vi utgår från denna definition, innebär det att vi museivärdar är skådespelare! Låt oss se på detta genom en enkel semiotisk analys, där vi söker efter våra likheter och ser hur vi är utrustade.

Klädpolicy

Museets värdhandbok säger följande: ”Våra besökare ska kunna hitta oss lätt och förstå vår funktion.”

Vi bär en halvformell uniform, där överdelen (tröja och jacka) är fastställd och där underdelen är något mer fri (enfärgade kläder i vitt, svart, blått, jeans och kjol, dock ej över knäna). Scenkläder är de kläder en skådespelare bär för att gestalta en rollfigur. Därigenom kan vi förstå vilka de är, hitta dem och förstå deras funktion.

Förflyttning

Vi förflyttar oss enligt förutbestämda ”koreografier” (rotationer) från en del av museet till en annan – precis som skådespelare, vid specifika tidpunkter. Rotationen vi gör på min arbetsplats Moderna Museet sker varje timme för att vi inte ska vara på samma plats under hela arbetsdagen. På så sätt byter vi utställningar och växlar mellan platser där vi står eller går runt i salarna med andra positioner som att sitta vid kassorna eller vid någon av informationsplatserna.

Museivärdarna kan beträda olika delar av museet, som omklädningsrum, kök, vilrum, lager, med mera, där vi tillåts lämna vår roll och som besökarna inte kan se. Precis som skådespelarna som automatiskt slutar spela när de går in bakom kulisserna, avlägger vi masken. Det är förbjudet att gå ut och röka i uniform, eftersom allt som görs i museets uniform representerar institutionen, som inte vill att dess logotyp ska associeras med rökning eller andra beteenden som idag anses olämpliga.

Är vi oss själva? Är vi en spegling av oss själva? Är vi rollfigurer?

Kommunikation

Det finns tillfällen när vi som presentatörer av fakta och verklighet står på våra piedestaler och talar. Till exempel när en besökare besöker museet för första gången brukar vi berätta var biljettkassorna, toaletterna, restaurangen och olika utställningar befinner sig. Oftast har vi på ett naturligt sätt internaliserat ett tal som reciteras praktiskt taget utan att vi behöver tänka. Det är nästan som när man trycker på en knapp. Men det finns också tillfällen när vi bryter igenom den fjärde väggen och smälter samman med åskådaren på scenen.

När vi pratar med varandra via kommunikationsradio använder vi fraser som vi har lärt oss utantill och som vi upprepar mekaniskt vid vissa tillfällen: ”kassa 3 börjar rotation”, ”Värd 1 på plats, tillbaka från rasten, tack”. När vi använder kommunikationsradio blir vi en position i rummet snarare än en person. Vi kommunicerar med varandra som om publiken inte fanns… samtidigt som publiken ser och hör oss.

Metateater

Sedan antikens Grekland har metateatrala element varit återkommande i föreställningar. Skådespelaren bryter illusionen och börjar tala direkt till publiken. Detta var vanligt under 1800-talet. Den fjärde väggen är ett begrepp som beskriver den osynliga, imaginära väggen framför teaterscenen. Det lär ha varit Denis Diderot som myntade begreppet i sin Discours de la poésie dramatique (Diskurs om dramatisk poesi), där han formulerade idén att en virtuell mur skulle skilja skådespelarna från åskådarna: ”Föreställ er precis vid scenens kant en stor mur som skiljer er från parkett: spela som om ridån inte hade gått upp.”

Som väktare och beskyddare av kulturarvet bryter vi igenom den fjärde väggen när vi pratar med besökarna och säger fraser som vi har lärt oss utantill och som vi slänger ur oss utan att tänka efter: ”Du måste bära ryggsäcken framför dig eller i handen”, ”ingen mat eller dryck i utställningarna”.

Visst finns det tillfällen när vi måste improvisera, men våra improvisationer baseras på information som vi fått tidigare, kanske för flera år sedan, eftersom all kunskap samlas på ett oregelbundet sätt och bildar ett stratigrafiskt berg från vilket oväntade svar kommer. Dessutom ger oss mångårig erfarenhet plötsligt självförtroende i extrema situationer, där vi skulle kunna övertyga någon om att jorden är platt.

På så sätt förvandlas museet till en Commedia dell’Arte, där de vanliga karnevalrollerna i samhället upprepas i mindre skala, men dock alltid med makten som måttstock för hierarkierna. De vanligaste scenerna upprepas som improviserade svar i en canovaccio; det finns en lista med situationer och rörelser utan exakta detaljer, som bestäms av skådespelarna på scen där de flesta möjliga svaren har formulerats tidigare, och där det handlar om att välja det mest lämpliga. När vi arbetar med en ny utställning kan vi redan se dess svaga punkter och hur klagomål, protester och kommentarer kommer att formuleras och till och med vilken typ av publik som kommer att klaga på vad. På så sätt kan var och en mentalt förbereda sina repliker i förväg.

Vad händer om jag inte kommer ihåg eller inte kan min text? Kan en skådespelare eller värd hålla tyst eller säga: jag vet inte?

Detta är ett inte särskilt bra alternativ, men ingen panik, museet är nästan som vårt hem! Vi spelar på hemmaplan, vi känner museet mycket bättre än besökarna. Att säga ”Jag vet inte” är därför snudd på en lögn. Med hjälp av vår vidsträckta syn kan vi stödja oss på texter på väggarna, förklarande skyltar (våra skarpa ögon kanske kan urskilja ett datum skrivet flera meter bort) eller någon annan källa som finns i sikte, eller minnas utställningskataloger eller så tar vi tag i någon kollega som råkar gå förbi.

Så om ett svar dyker upp från ingenstans ska man inte vara rädd för att använda det. Det är säkert tillräckligt korrekt, om inte annat så hjälper det en ur knipan och man kan vinna lite tid i jakten på något mer exakt.

Men vad händer om inget svar dyker upp?

Du kan man använda jokern, vår webbplats, det allmänna anropet via kommunikationsradion eller, i värsta fall, den outsinliga resursen Sankt Google, som idag kan konsulteras utan att medföra någon form av offentlig skam eller straff med åsneöron. Tystnad är dock ett erkännande av brist på resurser, vilket inte är det bästa alternativet när man står på en scen, oavsett var den befinner sig.

José Miguel Tur är konsthistoriker, lärare, museolog, curator och museipedagog. Han har arbetat på Skansen, Tensta Konsthall, Spårvägsmuseet, Medeltidsmuseet, Kungliga Livrustkammaren och Arkitekturmuseet. Idag arbetar han på Moderna Museet som museivärd.

Litteratur

Garoian, C. R. (2001). ”Performing the Museum”, Studies in Art Education, 42(3), 234–248. https://doi.org/10.1080/00393541.2001.11651700

LÄS FLER ARTIKLAR I DETTA NUMMER

Sonia Engström: En rova i kokboken – borsjtjens spridning i söderled och österled

Soly Erlandsson: Ekosystem i kris – Vem tar ansvar för vår framtid och kan balansen återupprättas?

Petra Werner: Make it New – Eric M. Nilssons dokumentära värld

Simon Carlfjord: Är sten som medium budskapet? Kan en alternativ modernitet sammanföra hållbarhet och skönhet?

José Miguel Tur: De osynliga balanskonstnärerna – museivärdarna och deras inflytande på besökarens museiupplevelse

Andreas Engström: Ständigt på andra sidan gränsen – Lars Fredrikson i utställning och bokform

Maud Häger: Folkdräkter och hembygdsdräkter

Mira Horovitz: Kärlekens irrgångar – en betraktelse över samtidssynen på sexualitet och relationer

Eli Getreu: Dagbok del V – julen 1938