Att vara museivärd innebär att balansera mellan att vara osynlig väktare och synlig guide, där ensamhet och tystnad avbryts av oväntade möten och intensiva arbetsdagar. Vi följer här med bakom kulisserna på museet, där värdarnas vardag liknas vid ett skådespel med rutiner, improvisation och mänskliga relationer. Hur formar museivärdens roll både konsten och besökarens upplevelse – och varför är jobbet så mycket mer än att bara vakta tavlor?
Av José Miguel Tur
Museivärdens ensamhet
Museivärd (på engelska kallas vi museum host) är, minst sagt, ett egendomligt yrke. Trots att vi är omgivna av människor är det ironiskt nog ett ensamt arbete. Ibland interagerar vi med människor i biljettkassorna och i garderoben eller informerar besökarna om utställningar och befintliga faciliteter, men vi tillbringar även många timmar i vad som skulle kunna kallas ren meditation. Museet är vår arbetsplats, men dagens museer liknar snarare nöjesparker än kulturcenter. Vi brukar vara institutionens ansikte och röst utåt. Vi är också de som finns längst fram vid fronten, de som besökarna skjuter först och riktar sina klagomål emot – oavsett om det så handlar om för finstilta informationstexter, dålig belysning eller undermålig konstnärlig kvalitet. Vi är en inte särskilt uppskattad grupp, inte ens kollegorna från andra avdelningar uppskattar vårt arbete något vidare. Vi är proletariatet som står lägst i rang i museets hierarki, möjligen snäppet över de hängivna städarna. För att museet ska kunna öppna sina dörrar måste vi vara på plats; vi är där året runt, ständigt i tjänst: på helgerna och helgdagarna, under långhelgerna, på första maj och nationaldagen.
Vi har en hybridroll någonstans mellan poliser och pedagoger. I salarna försöker vi minimera riskerna för att verken skulle kunna ta skada – vi jagar folk som i smyg verkar vilja ta en klunk vatten lite för nära Dalí. Vi försöker fösa bort män som står i vägen för andra och attackerar verken med sina ljungande kamerablixtar, och vi ligger på lur för att hindra snabbfotade barn från att kasta sig över Picasso. Vi jagar ryggsäckar som bärs på felaktigt sätt (de skall bäras på magen, inte på ryggen!). Kort sagt är vi verkens väktare. Ibland hinner vi inte reagera och blir på avstånd vittnen till skändliga handlingar som begås mot konstföremålen. Dessa iakttagelser av kulturell terrorism hjälper faktisk konservatorerna, eftersom de på så sätt vet vilka verk de ska söka efter fingeravtryck eller slagmärken på. Vi är alltid exponerade (även för säkerhetskamerorna), vi är ett ytterligare synligt inslag, vi står alltid på scenen. Det är sällan vi interagerar med någon, men vi är likväl där, tysta, bortglömda.
”Sådana tacksamma stunder är en mycket sällsynt nåd, likafullt är tacksamheten hos någon som behöver prata av sig alltid uppriktig. Det är mer oskyldigt att prata med oss än att prata med en främling på en krog.”
Man vandrar genom salar fyllda med konst, ibland utan att se något, andra gånger (mer sällan) har man turen, eller oturen, att någon besökare, som är uttråkad eller har tröttnat på sin egen tystnad, närmar sig en med avsikten att berätta något. Allt börjar med en banal fråga eller en upplysning om något som man redan vet, vilket leder vidare till en monolog som aldrig går i dialog med någon mottagare, ett enkelriktat flöde som varken kan eller vill nå fram. Ibland händer det att man har en intressant konversation med en besökare som har en fråga och man får tillfälle att briljera och visa upp sina kunskaper. Det kan till och med hända att besökaren berättar något som man själv inte visste.
Sådana tacksamma stunder är en mycket sällsynt nåd, likafullt är tacksamheten hos någon som behöver prata av sig alltid uppriktig. Det är mer oskyldigt att prata med oss än att prata med en främling på en krog. Andra dagar kan man se verket med helt nya ögon, man lägger märke till en detalj som alltid funnits där men som man inte uppmärksammat tidigare. Jag tänker på hur den lilla färgklumpen i en av Munchs tavlor har överlevt tidens tand, och att det aldrig kommer att vara samma sak nästa gång. Min favoritstund är utan tvekan när jag öppnar dörrarna till salarna. Efter att ha kontrollerat att tekniken fungerar (belysning, videor, datorer) har man några minuter över till att säga god morgon till någon ”vän”, något verk och/eller någon konstnär som man av någon oförklarlig anledning gillar särskilt och tycker om. Man tänker på den olycklige konstnären som kämpade i första världskriget, en annan som begick självmord i desperation, en tredje som emigrerade efter att ha anklagats för homosexualitet; minns någon som förföljts av nazisterna, eller den lidande konstnären som målade små landskap och porträtt för att överleva och idag är en internationell stjärna inom symbolismen.
Detta intima, nästan erotiska möte i ensamhet och i tystnad, öga mot öga med verket, är oftast mycket trösterikt, som ett balsam, för själen, men också för kroppen, eftersom jag känner hur min puls plötsligt sjunker. Jag tror faktiskt att vissa verk alltid bör betraktas ensamt i ett tyst rum, annars är det omöjligt att höra verket när det talar till oss. Men medan jag mediterar och njuter av det zen-liknande ögonblicket hörs i fjärran ett växande, förvirrat sorl, som en armé av getingar med ett metalliskt klapprande från hopfällbara stolar, som förebådar den oordning som följer med ankomsten av en klass tonåringar med unga hjärtan fyllda av spirande vår. Vapenvilan varar aldrig länge.
”Att gå på museum är ett ledmotiv när man besöker andra platser och man blir till slut mycket svår att tillfredsställa, man anklagas för att vara yrkesskadad; det finns praktiskt taget ingenting som jag tycker om, men när jag gillar något, gillar jag det verkligen, det är ett litet mirakel.”
Även om jag gillar många av de utställningar jag arbetar med, slutar det alltid med att jag hatar dem, inte bara för att jag blir trött och uttråkad, utan också för att det är som med människor: ju mer man lär känna dem, desto mer tid har man haft på sig att upptäcka deras brister. Det finns andra utställningar som jag personligen inte gillar, men som är trevliga och bekväma, som publiken gillar, som saknar politisk laddning, som inte provocerar och som ingen protesterar mot, som fungerar både för barn och pensionärer; dessa är riktiga välsignelser. Det är ett stort problem att arbeta på ett museum och samtidigt gilla konst. Man går på många utställningar under året, besöker museer i sin hemstad eller under semestern. Att gå på museum är ett ledmotiv när man besöker andra platser och man blir till slut mycket svår att tillfredsställa, man anklagas för att vara yrkesskadad; det finns praktiskt taget ingenting som jag tycker om, men när jag gillar något, gillar jag det verkligen, det är ett litet mirakel. Det förekommer ofta dåligt utformade utställningar, med mycket buller och en infernalisk atmosfär, eller utställningar som helt enkelt är dåliga, outhärdliga, ointressanta, gjorda utan minsta kärlek till vare sig den utställda konsten eller utställningsbesökarna. Det rum som besökaren flyr ifrån efter ett par minuter blir vårt straff under många timmar.
Något som aldrig överger en är ens egna tankar, de är både fängelse och dröm. Ibland teleporteras man till en annan plats i minnet, man minns pennfodralet man hade i femte klass eller den lärare i gymnasiet som berömde en för en klok kommentar till en litterär text. Dessa minnesdrömmar kan bara uppstå när man har gott om dödtid, när man tillåts gräva i minnet. Jobbet ger också upphov till vackra drömmar, mycket trevliga dagdrömmar där man kan se dammkorn i ljuset från en solstråle som tränger in genom fönstret, där man kan befinna sig på vita sandstränder eller åka skridskor på en frusen sjö.
Vi är kartusianermunkar instängda i konstnärliga celler, som inte är obehagliga, men likväl ett slags fängelser. Om man har något personligt problem är det svårt att fly från det, och det plågar en skoningslöst. Tiden går då väldigt långsamt, blir seg, fryst, och det känns som om den har stannat helt.
Andra gånger, försjunkna i vår tystnad och uppfyllda av en djup suck, lyckas vi bli så extremt eteriska och nästan osynliga att besökaren frågar oss om vi ens arbetar där. Att kunna gå utan att framkalla ett ljud och utan att väcka uppmärksamhet är också en konst. Många gånger blir jag orolig att jag under dessa mycket lugna dagar kommer att skrämma besökaren med min oväntade, plötsliga närvaro, och även om vi inte är särskilt sportiga är vi specialister på finter, snabba steg åt sidan, kvicka vändningar och vi kan till och med rusa hastigt till för att undvika pinsamma kollisioner med klumpiga eller förvirrade besökare och för att inte korsa deras synfält under vårt sisyfosarbete med att gå runt i salarna. Allt för att lyckas förbli osynliga.
Det finns stunder av sådan tystnad och tomhet när man kan höra skosulornas friktion mot golvet eller gå i takt med sina egna hjärtslag. Andra gånger kan man se rakt igenom golvet, man lär känna sprickorna i stenplattorna. Salarna som oftast har parkettgolv av amerikansk röd ek, har en kant av polerad sandsten som sitter fast vid väggen och man kan fundera över hur den bildades: Jag tror att cementklumparna inte är jämna över hela ytan, de lades i en cirkel i mitten, sedan stannade de skyliften som teknikerna använder för att hänga upp verk eller byta belysning och ”klack”.
Spåren som finns kvar på parkettgolvet ger upphov till en minnesövning. Det finns små hål där inte ens en myra skulle kunna tränga igenom, nästan omöjliga att se för en person av normal längd. De måste komma från förankringen av Giuseppe Penones skulptur Albero de 12 metri.
Jag hittar ett cirkelformat märke, en svag silhuett som om den ritats med kol, som är praktiskt taget omöjlig att se, men som påminner mig om Royden Rabinowitchs Vertically Greased Cone. Med förfäran såg vi hur en besökare utan självkontroll och med en misstro som vore han den helige apostel Tomas, stack fingrarna i skulpturens sida. Det värsta var att sedan kunna följa spåret efter var han hade torkat av fingrarna.
Detta är vad jag kallar byggnadens ärr, och jag känner dem lika väl som mina egna. Fastigheten är vårt andra hem, vi tillbringar tusentals timmar där, vi gråter och skrattar, vi lider och älskar. Kollegorna emellan samtalar vi under rasterna och under lunchen. Det kan handla om allt från de djupaste ämnena som konst, utställningar (även våra egna), litteratur, liv och död, till de mest prosaiska banaliteter som tv-serier, besökares aparta beteenden eller märkliga situationer vi råkat i eller ut för. För mig är det en lycka att ha kollegor som skiljer sig så åt, både vad gäller ålder och social och utbildningsmässig bakgrund. Det för mig tillbaka i tiden att lyssna på mina yngre kamrater. Jag tycker om att få veta vad de läser, vilken musik de lyssnar på eller vad de gör med sina vänner.
Allt det här sker bakom kulisserna, utanför scenen, i museets inre med sina unika utrymmen som lager med målningar, skulpturer, fotografier, dokumentarkiv, böcker, konserveringskontor, papper, verkstäder för snickare, metallarbetare och målare, en verkstad för paketering av verk, fotostudior, omklädningsrum, tvättstuga, ett litet gym (det ryktas att det finns en bastu, men jag har aldrig sett den). Det finns källare utgrävda i själva berget, en gigantisk hiss, en underjordisk stad full av rum, gränder, långa korridorer och hemliga dörrar. Museets inre är ganska spännande, och under helgernas ensamhet, om man av någon olycklig slump skulle snubbla och falla skulle det kunna ta dagar innan man blev funnen.
Det råder nästan alltid kamratskap mellan munkar, fångar och värdar – trots allt sitter man i samma båt. Kollegor slutar, de avskedas, går i pension och dör. Gravida kollegor dyker efter några månader upp med en liten vän i en barnvagn. Man upplever förälskelser och uppbrott mellan par och vänner. Vi är en stor dysfunktionell familj som kan hata varandra för att i nästa ögonblick skratta tillsammans åt någon bagatell. Ett parallellt universum, en modell i liten skala av världen.
Vi är dömda till straffarbetet i form av den oändliga vandringen genom salarna. Under ett år traskar mina kollegor och jag 198 720 kilometer, vilket motsvarar en expedition på 15 personer som vandrar från Stockholm till Kapstaden. Förstår ni att den största svårigheten är att bära sina tankar under alla dessa timmar?
José Miguel Tur är konsthistoriker, lärare, museolog, curator och museipedagog. Han har arbetat på Skansen, Tensta Konsthall, Spårvägsmuseet, Medeltidsmuseet, Kungliga Livrustkammaren och Arkitekturmuseet. Idag arbetar han på Moderna Museet som museivärd.
LÄS FLER ARTIKLAR I DETTA NUMMER
Sonia Engström: En rova i kokboken – borsjtjens spridning i söderled och österled
Soly Erlandsson: Ekosystem i kris – Vem tar ansvar för vår framtid och kan balansen återupprättas?
Petra Werner: Make it New – Eric M. Nilssons dokumentära värld
Simon Carlfjord: Är sten som medium budskapet? Kan en alternativ modernitet sammanföra hållbarhet och skönhet?
José Miguel Tur: Museivärden som performativ skådespelare i den teater-museologiska upplevelsen
Andreas Engström: Ständigt på andra sidan gränsen – Lars Fredrikson i utställning och bokform
Maud Häger: Folkdräkter och hembygdsdräkter
Mira Horovitz: Kärlekens irrgångar – en betraktelse över samtidssynen på sexualitet och relationer
Eli Getreu: Dagbok del V – julen 1938
Ursula Le Guin: Tre dikter – Fladdermöss, Förfäder & Blickar Bakåt
Rebecca Kjelland: Rebecca Kjelland ”Vinterkorn og vårtunger”
Sigurd Helseth: Sigurd Helseth ”Skuggar av glas”
Kjell Heggelund: Kjell Heggelund ”Samlede dikt” – ”2 dikter”