Stenen är i sig ett medium för sin tillkomsthistoria och sitt kemiska innehåll. Hur kan då sten genom bearbetning också bli ett meningsbärande element? Genom sin hårdhet och styrka kan sten skulpteras till ett medium för att kanalisera eller förkroppsliga en civilisations värderingar.
Av Simon Carlfjord
Greker och egyptier använde inte sten enbart som dekoration; deras religiösa kulturer strävade efter att manifestera någonting i relation till gudarna och döden. Kan vi använda sten som medium för kulturella värden än idag? Hur skulle detta ta sig uttryck? Jag menar att en sådan arkitektur är möjlig, och att striden kanske inte står mellan postmodernitet och klassiska ideal, utan om att försöka formulera en alternativ modernitet som sammanför både hållbarhet och skönhet.
Sten som medium i förmodernitet
Egyptierna, grekerna och de som byggde de gotiska katedralerna var alla byggmästare i sten, men med olika förhållanden till myt, kult och död. Den egyptiske byggmästaren högg fram en stramhet och ett allvar som endast undantagsvis blommar ut i lekfullhet. Den egyptiska arkitekturen förlänger och konkretiserar en dödsorienterad mytologi. Den formade granitens beständighet blir ett svar på dödens villkor, där stenen liknar det eviga i relation till det levande. På så sätt blir den egyptiska stenarkitekturen en gestaltning av dödens villkor, en ur-arkitektur vars symbolik och estetik överensstämmer med dess mytologi.
I den grekiska traditionen uppträder en annan dynamik. Den tidiga grekiska kulturen kan tolkas som avvikande i sin skulpturala praktik jämfört med den post-homeriska. Hans urs Von Balthasar noterar att ”templen Odysseus besöker är tomma.” Homeros besjunger Odysseus personliga förhållande till Athena och hur han klart och tydligt ser henne framför sig och hör hennes röst. Athena vägleder Odysseus bort från döden på ön Ogygia och hem till Ithaka. Detta personliga band till gudarna, denna räddning från ödets nycker, är hjärtat i den antika grekiska andligheten. Genom denna längtan efter det personliga fylls templen av skulpturer. Den grekiska skulpturen strävar efter att befolka templen som om mytologins gudar verkligen vore där. När Odysseus faller på knä och ber till gudarna sker det med genuin fromhet och vördnad. Grekisk andlighet och bildhuggartradition strävar inte efter abstrakta symboler, utan efter att gestalta gudarnas inte bara symboliska utan också faktiska närvaro i templen. Stenen är ett medium för gudarna.
Gotiken transformerar de antika idealen in i kristendomen och stenens symbolbärande roll förändras. Gotiken låter det organiska och levande sammanvävas till en arkitektonisk helhet. I gotiken är sten ett medium för det gudomligas strålglans, men också för mänsklighetens villkor. Varje del i katedralen är viktig, även de delar som ingen människa kan se. Det är inte enbart en arkitektur för människan; katedralen byggs för Guds allseende öga. I Gotiken kan därför det sköna och det groteska samexistera och tillsammans förmedla ett budskap om en större helhet.
”Den humanistiska ornamentiken blir ett verktyg för fasader som ska representera byggnadens ägare.”
Renässansen sekulariserar ornamentiken och den religiösa förankringen ersätts av en mer dekorativ funktion. Den religiösa symboliken ersätts av hemmets allt rikare utsmyckning i det framträdande jagets tjänst. Den humanistiska ornamentiken blir ett verktyg för fasader som ska representera byggnadens ägare. Den gör anspråk på att vara en förlängning av antikens store arkitekt Vitruvius, förmedlad genom Andrea Palladio (1508–80). Men Palladios toskanska, joniska, doriska och korintiska ordningar är en form av konstruerad återfödelse. I Palladios renässansarkitektur finns redan från början en diskrepans mellan form och kärna. Europa lämnar gotiken och iklär sig antikens dräkt utan att självt för den skull vara antiken. Denna diskrepans mellan form och kärna kommer långsamt att urholka ornamentikens grund i Västeuropa. Modernitetens framväxande tolkningshorisonter tillåter inga yttre symboler eller gemensam ikonologi. Det symboliska upphävs till förmån för det direkta. Därigenom börjar det medierade objektet tappa mark och förlora inflytande. Arkitekturens symboler är inte längre i stånd att förmedla ett koherent symboliskt universum.
Sten som medium i modernitet
Ferdinand Boberg (1860–1946) är kring sekelskiftet en av de mest profilerade arkitekterna i Sverige. Boberg utgör en övergång mellan klassiska ideal och modernitet. Hans verksamhet i Stockholm, Malmö och Gävle utmanar den gryende funktionalistiska kritiken mot den samtida överdådiga arkitekturen. I två detaljer – entrén till Rosenbad (1902) och Tullverket (1902) – formulerar Boberg en alternativ modernitet. Denna alternativamodernitet befinner sig bortom skilsmässan från klassiska ideal och bildspråk. Boberg uppfinner ett symboliskt språk för modernitetens osynliga krafter: gas, elektricitet och demokrati. Rosenbad strålar – i en strålglans som består av enskilda mynt. I Tullverkets fasadornamentik bildar trefaskabeln en treenighet med teglets strålning. Antikens vördnad för varat och gudarna har ersatts av en vördnad för civilisationens inneboende kraft(er).
En gryende alternativ modernitet kan även betraktas på Ivar Tengboms (1878–1968) Högalidskyrka i Stockholm (1912). Ingångarna är uthuggna för att ge sekelskiftets människa ett symboliskt sammanhang. Den inhuggna texten i den centrala portiken inleds med ”Hunger är tidens kännetecken”, och den till vänster med ”Människosjälens hunger kan ingen jordisk lycka stilla.” I portalens valv är astronomins symboler uthuggna: solen, månen, planeterna och stjärnorna – ett eko av Kants förundran inför ”det stjärnbeströdda himlavalvet över mig och den moraliska lagen inom mig.” I portiken kan en modern hållning till universum och livet utläsas, även om formspråket är en förlängning av klassicismen.
Högalidskyrkans portik vill bevara klassiska ideal, men strävar samtidigt efter att vara modern. Portiken har dock inte tillräcklig ikonologisk tyngd för att kunna bära sig självt med lånade antika medel. När 1930 års Stockholmsutställning presenterar en minimalistisk, funktionalistisk arkitektur protesterar ingen. År 1931 formulerar svenska arkitekter manifestet ”Acceptera”. Manifestet är en bekräftelse på skilsmässan mellan historia och samtid. I funktionalismen upphör stenen att vara medium för skulpturalt berättande inte på grund av tekniska eller ekonomiska hinder – i funktionalismen ”accepteras” att verklighetens kärna inte är förmodernitetens gudomliga strålglans.
Följaktligen är alla formspråk som oreflekterat kopierar historien att betrakta som lögnaktiga. Funktionalismen är arkitektur som inte förmedlar någon specifik mening eller innebörd. Betong och glas blir det materialspråk som i egen kraft gestaltar efterkrigstiden. Sergels torg är hjärtat i efterkrigstidens Stockholm, och Peter Celsing (1920–1974) formger Kulturhuset (1974) med dess glasfasad. Strax bakom formger han Riksbankens kontor (1976) i ”stenbrutalism”. I Riksbankens fasad blir stenen ett medium för funktionalismens värden genom att diabasen ges utrymme att beskådas – inte som polerad yta eller råvara för ornamentik, utan som rå natur med eget arkitektoniskt värde.
Sten som medium i senmodernitet
En vision för berättande stenarkitektur som inte integrerar funktionalismens kärna riskerar att återfalla i kitsch. Den teknologiska och ekonomiska basen för en renässans för sekelskiftets stenhuggeri finns inte, vilket inte nödvändigtvis behöver vara ett hinder. Samtidigt råder en senmodern konsensus om att det moderna projektet brast i sin materialanalys: de materialflöden som byggde moderniteten bidrog till en uppvärmning av planeten. Senmodern arkitektur brottas därför med frågan: hur bygger vi utan att förlänga modernitetens materialflöden, det vill säga hållbart också i modern bemärkelse? En genomlysning av senmodernitetens materialflöden visar att rent stenmaterial endast undantagsvis föreskrivs som fasadmaterial, och att huggen sten i stort sett försvunnit.
”Senmodern arkitektur brottas därför med frågan: hur bygger vi utan att förlänga modernitetens materialflöden?”
Utmaningen för en samtida stenarkitektur är därmed tudelad: dels att få in närproducerade stenmaterial i byggprocessen som ersättning för betong, och minskad klimatbelastning. Dels att åter kunna använda stenen som medium för att uttrycka symboliska universum. När det gäller den första utmaningen finns det redan i dagsläget några få exempel. 2018 stod 15 Clerkenwell Close färdigt i London. Denna byggnad medierar på ett unikt sätt det cirkulära samhällets inre kärna. Genom att arbeta med det formspråk som tillhandahålls av bergsprängningens moderna metoder, (sågning, tätsöm), skapas både storskalig stabilitet samt textur som organiskt växer fram ur återvinningen. Det finns inget påklistrat eller falskt vilket skapar en senmodern funktionalistisk stenarkitektur.
I svensk kontext kan det noteras att i nära anknytning till denna texts publikation (i mitten av december 2025 lämnade regering Kristersson in till lagrådet ett förslag på nya skrivningar i miljöbalkens 15 kap. 3 §. Det föreslås att avfallslagstiftningen inte ska ”tillämpas på icke-förorenade schaktmassor, om det är säkerställt att materialet kommer att användas […] för byggnads- eller anläggningsändamål, på den plats där arbetena utfördes”. Med basen i denna klimatpolitiska utveckling kan den cirkulära återanvändningen av stenmaterial i byggnader därför bedömas ha potential att öka i en nära framtid. I samband med detta kan även konturerna för en framtida symbolvärld i sten anas.
Ett exempel
Ett exempel: en portik med stenplattor runt entrén, utformad för ett kvarter i Stockholm som heter Murgrönan. Det som skiljer denna portik från sekelskiftets ornamentik är att den saknar en klassisk tradition att luta sig mot för sitt formspråk. Formspråket är uppfunnit på nytt. Den stora skillnaden är frånvaron av hantverksarbete i processen, allting är tillverkat på fabrik. För att hugget stenmaterialet ska kunna mediera senmodernitet krävs en tillverkningsprocess som varken är förmodern eller modern, utan hypermodern. Med ”rapid prototyping”, 3D-skrivare och CNC-fräsar kan en ny stenbearbetningsmetodik utvecklas där digitala 3D-modeller skapar ornamentik som maskiner i fabrik bearbetar. De teknologiska förutsättningarna finns på plats – det som behövs är en figurativ fantasi som inte skapar repetition av forna civilisationer utan förmår förmedla hållbarheten och skönheten på sitt eget sätt.
Simon Carlfjord är tunneldesigner och konstruerar pelare och valv i underjorden
LÄS FLER ARTIKLAR I DETTA NUMMER
Sonia Engström: En rova i kokboken – borsjtjens spridning i söderled och österled
Soly Erlandsson: Ekosystem i kris – Vem tar ansvar för vår framtid och kan balansen återupprättas?
Petra Werner: Make it New – Eric M. Nilssons dokumentära värld
José Miguel Tur: De osynliga balanskonstnärerna – museivärdarna och deras inflytande på besökarens museiupplevelse
José Miguel Tur: Museivärden som performativ skådespelare i den teater-museologiska upplevelsen
Andreas Engström: Ständigt på andra sidan gränsen – Lars Fredrikson i utställning och bokform
Maud Häger: Folkdräkter och hembygdsdräkter
Mira Horovitz: Kärlekens irrgångar – en betraktelse över samtidssynen på sexualitet och relationer
Eli Getreu: Dagbok del V – julen 1938
Ursula Le Guin: Tre dikter – Fladdermöss, Förfäder & Blickar Bakåt
Rebecca Kjelland: Rebecca Kjelland ”Vinterkorn og vårtunger”
Sigurd Helseth: Sigurd Helseth ”Skuggar av glas”
Kjell Heggelund: Kjell Heggelund ”Samlede dikt” – ”2 dikter”