Ekosystem i kris – Vem tar ansvar för vår framtid och kan balansen återupprättas?

Hur påverkar våra val och politiska beslut naturens balans? Vad innebär hållbar utveckling i praktiken – och är vi beredda att göra de val och uppoffringar som krävs för att rädda vår planet? Soly Erlandsson diskuterar med avstamp i George Henrik von Wrights ekofilosofi vår tids förhållande till miljön.

Av Soly Erlandsson

*Människans roll i naturen, blek och inte alls framträdande. Visst är det väl meningen, att vi till en* *del ska smälta samman med vårt ursprung? I oss själva är vi inte starka. Därför tar vi vår styrka* *från omgivande element – ett slags mänskligt klorofyll, som ger oss färg och näring. Foto & text artikelförfattaren 1973*

Det som berör ekologi, människors och djurs utsatthet har länge fått min uppmärksamhet. Jag har svårt att värja mig från alarmerande budskap och att sortera i mängden budskap kräver tålamod. För snart 15 år sedan lyssnade jag på ett radioprogram om utvinning av råolja ur skiffer och sand som pågick i nordöstra Alberta – en delstat Kanada i ett område nästan lika stort som Norrland. Befolkningen där såg sig ingen annan utväg än att flytta från sina hem, eftersom processen under bearbetningen av oljesanden gav ifrån sig kemiska och cancerframkallande ämnen. En stickande lukt påminde dem om vad som pågick i närheten av deras bostäder.

Två dagar senare landade ett brev från Världsnaturfonden i min brevlåda med en vädjan om bistånd till utrotningshotade arter, bland annat isbjörnen som riskerar att förlora sin naturliga miljö, när isarna smälter i rask takt. Bör utvinning av råolja tillåtas som släpper ut cancerframkallande ämnen, men också kräver mycket mer energi för att utvinnas jämfört med den olja som tas upp ur havet eller i de oljeproducerande arabländerna? Detta till trots, att olja gas och kol måste fasas ut för att jordens uppvärmning ska avta. Vi uppmanas skänka pengar för att rädda växter och djurarter som påverkas och dör ut av ett ekosystem som förändras i allt snabbare takt världen över. Det sker bland annat genom mängden koldioxid som släpps ut i atmosfären, och avverkningen av skogar som är nödvändiga för en bibehållen ekologisk balans. Vi erbjuds möjlighet att kväva vårt samvete genom donationer som ska få oss att känna, att vi bidrar till att några individer av en art kanske kan överleva.

Dåvarande norska Statoil förvärvade vid ungefär samma tidpunkt andelar i oljesands-branschen med avsikt att delta i exploateringen av Kanada där natur, växter, djur och människor tvingas betala priset för de vinster som oljebolagen gör. En del av dessa norska oljepengar sattes förmodligen undan i fonder för att trygga sina medborgares framtida pensioner, och kanske blev det en livräddningspeng över till isbjörnen som lever på de sista återstående arktiska isflaken. Det blev droppen; jag klippte mitt Statoil-kort itu och lovade mig själv att aldrig mer tanka på deras bensinstationer, vilka idag går under namnet Circle K. Vi har konsumentmakt, men använder den alltför sällan. Att företag ges tillstånd att leta efter och ta upp värdefulla mineraler och andra fyndigheter utanför det egna landets gränser uppfattar jag som en nutida form av kolonialism. Länderna i ”tredje världen” har länge exploaterats genom att råvaror, så som diamanter, förts ut ur landet för att ge stora vinster till kolonisatörerna. Fortfarande idag säljs naturtillgångar ut till rika nationer och företag, vilket får allvarliga konsekvenser för människor som bor i områden med goda tillgångar på de eftertraktade mineralerna. Utvecklingen drivs av multinationella företag med hemvist i länder där rikedom per capita vida överstiger det som vi behöver för vår överlevnad. Människor som bor i fyndområden, överallt på jorden, men också kommande generationer förväntas ta hand om slammet, föroreningarna, och tvingas se oersättliga värden gå förlorade. Vem har rätt att göra ingrepp i miljön som leder till att luft och vatten förgiftas och tvingar boende att lämna sina hem? Det är inte endast isbjörnar det handlar om, det är människor av kött och blod. Med det menar jag inte att ringakta isbjörnarna – de är också en del av vår rika natur.

”Kyrkan väljer således mammon framför att värna skogens rikedom; djur och växtarter som är själva kärnan i biosfären.”

Högakta naturen eller ta kontroll över den?

George Henrik von Wright, finsk filosof som levde och verkade under 1900-talet, skriver i Humanismen som livshållning (1979) om naturens väsen och hur den uppfattades under olika tidsepoker som detroniserad eller som återupprättad. Under grekisk, antik tid sågs naturen mest som en läromästare, medan den under medeltiden tillmättes långt mindre betydelse. Enligt den medeltida synen på naturen som detroniserad fanns det, enligt von Wright, inte längre någon anledning att högakta och se upp till den. Människorna kunde förhålla sig på två sätt; att vända sig bort från naturen mot en högre och bättre värld (Guds) eller ta kontroll över den; det senare utmärkande för en teknokratisk livsstil. När Darwin lade fram sin teori om arternas uppkomst och placerade ”homo sapiens” bland en av arterna, protesterade kyrkan och prästerskapet mot degraderingen av människan. För det teknokratiska samhället där ekonomi och teknik i stort tillåtits styra utvecklingen är en liknande teori också obekväm. Den kristna inställningen, att vända sig mot högre värden utgick, enligt von Wright, från samma punkt – det vill säga, att människan kan och bör härska över naturen. Detta får mig att reflektera över den Skogsutredning som genomförts på uppdrag av Svenska kyrkan och som presenterades i juni 2025. Utredningen, gjord av Göran Enander, framhåller, att kyrkan bör förvalta sina skogar på ett ”ekologiskt, ekonomiskt, socialt samt andligt och existentiellt hållbart sätt”. Enligt Svenska kyrkans hemsida finns det ett starkt stöd i remissvaren för att det högsta beslutande organet, kyrkomötet, ska säga ja till ett hållbart skogsbruk i Sverige. Frågan är alltså hur kyrkans folk uppfattar värdet av naturen i förhållande till ekologi och sin gudstro? Är vi en av arterna, eller står människan över naturen och får använda skogens tillgångar på ett sätt som bäst gynnar kyrkans börs? Kort innan detta publicerades, fick vi, den 18 november, kännedom om att Kyrkomötet förkastar skogsutredningens förslag. Ett hållbart skogsbruk i Sverige har beräknats kosta 100 miljoner per år. Kyrkan väljer således mammon framför att värna skogens (och skapelsen) rikedom i form av de djur och växtarter som är själva kärnan i biosfären.

”den som vågar blicka in i framtiden med öppna ögon blir inte klimatförnekare”

Bilden av den rationella människan som har naturen i sin makt står emot bilden av människan som beroende av att leva i samspel med naturen. Francis Bacon (1561–1626) gav i en aforism uttryck för sin uppfattning om hur detta skulle kunna gå till: ”För att besegra naturen måste vi lyda den” och med von Wrights tolkning av Bacons syn på människans förhållande till naturen: ”Detta är nödvändigt, om människan vill leva förnuftigt”. Men hur ska vi som lever i de rika länderna förmås eller tvingas leva ett förnuftigt liv? Målsättningen att leva förnuftigt i samklang med naturen bör överensstämma med de individuella mål vi önskar uppnå. De kausala sammanhangen, det vill säga om målet kan infrias eller ej är avhängigt av den objektiva verkligheten, som kräver att vi följer naturens ordning. Men vad händer om vi misslyckas att leva efter naturens ordning och därför gör våld på verkligheten? Har vi inte då misslyckats förverkliga vårt mål? Vi skulle kunna mäta de individuella målen och analysera, i vilken mån de är följsamma i naturens mening på en skala 1 till 10. Även om detta antagligen skulle uppfattas som en inskränkning i våra medborgerliga fri- och rättigheter, kan en sådan analys vara ett första steg i försöket att påverka människors inställning, samt öka kunskapen om varför miljöhänsyn och arternas överlevnad handlar om hur vi, som privatpersoner använder naturens resurser. Om var och en av oss förstår hur stort vårt eget klimatavtryck är, kan det kanske leda till ökad motivation att minska detta avtryck. En inskränkning av valfriheten kan ändå till sist blir nödvändig, som ett sista hopp för att artrikedomen ska bevaras, och människor fortsätta att befolka jorden. Budskapet upprepas gång på gång, och jag medger att det låter slitet, men den som vågar blicka in i framtiden med öppna ögon blir inte klimatförnekare.

Förlorade år för svenskt miljöarbete?

Idag väcks min oro av den nuvarande regeringens ljumma inställning och låga engagemang för att sörja för en hållbar, svensk miljöpolitik med sikte på framtiden. Trots att 1,5 graders-målet nu verkar försvinna i fjärran, och den globala uppvärmningen närmar sig 2,5 grader, fortsätter regeringen att tona ned betydelsen av att genomföra åtgärder som bidrar till att utsläppen minskar i en takt som motsvarar miljömålen fram till 2030. Det har gått tio år sedan Parisavtalet skrevs under av världens länder, och just nu pågår det trettionde FN-möte om klimatet i Brasilien. Ökningen av utsläppen från växthusgaserna är idag fyra gånger högre än genomsnittet under 2010-talet. De sex största utsläppen kommer från Kina, USA, Indien, EU, Ryssland och Indonesien. Av dessa var det endast EU som klarade att minska utsläppen under 2024 (Sverker Lenas, Dagens Nyheter 4 november 2025). Sveriges klimatminister Romina Pourmokhtari (L) brukar i sina försvarstal framhålla att svensk miljöpolitik står fast vid EU-målet att minska utsläppen med 90 procent till 2040. På journalistens fråga om hur hon ser på sitt regeringsuppdrag, säger Pourmokhtari att hon är ”stolt över vad hon har åstadkommit som klimatminister” (Dagens Nyheter 16 november 2025). Pourmokhtari uppfattar det som en förlust för EU, att hon inte kan delta i klimatmötet i Brasilien, eftersom hon anser sig vara den mest erfarna miljöministern i EU:s delegation. Trots det blir hennes eftermäle som ansvarig minister i Tidöregeringen, att Sverige riskerar att missa alla miljömål. Orsaker bakom det usla resultatet beror inte på kraftig, ekonomisk tillväxt, utan är ett resultat av den förda klimatpolitiken, där ökningen av koldioxidutsläpp dominerar. Vad Sveriges klimatminister har att vara stolt över, kan jag, en miljöengagerad, svensk medborgare, svårligen förstå. Att som Romina Pourmokhtari vara påläst och kunna rabbla sin hemläxa lämnar dessvärre inga positiva, ekologiska spår. Klimatministerns obekymrade uppfattning om de tre förlorade åren för svenskt miljöarbete provocerar.

I Naturskyddsföreningens årsbok Kretslopp från 1993 beskrev författaren Nils Tiberg problemen med den privata, liksom den kollektiva, ekonomiska och ekologiska överkonsumtionen: ”Budskap om att en allt snabbare förskingring av resurser och livsförutsättningar gör oss allt fattigare, på en växande soptipp, har kallats domedags-profetior”. Medborgare och företrädare för miljöpartiet som ägnar tid, kraft och pengar åt att arbeta för att minska de negativa miljöavtrycken blir också idag ifrågasatta och nedtonade i debatten, av Tidöpolitiker som vill se ett minskat miljöengagemang genom att locka väljare med sitt populistiska: ”lägre pris vid pump”. Tiberg, å sin sida, menade, att den ekologiska skulden är betydligt mer allvarlig än den ekonomiska, en uppfattning som få inom den politiska eliten idag verkar dela. Målet är fortfarande att uppmuntra tillväxttakten genom ökad konsumtion, fastän resultatet blir allt större soptippar åtföljt av ökad belastning på en redan svårt medtagen ”patient” (jorden). Trots att partierna är oense om målen med den gröna omställningen, tycks uppfattningen att ekonomisk tillväxt kan rädda klimatet delas av en majoritet av dessa. Enligt Världsnaturfondens Klimatbarometer 2025 är sju av tio svenskar oroliga för att klimatförändringarna ska drabba kommande generationer. Politikernas svek drabbar således inte bara deras väljare, utan framför allt framtida generationer som tvingas anpassa sig till ett liv, där naturkatastrofer återkommer allt oftare, och den ekologiska skulden riskerar att bli långt mer kännbar än idag. Miljöpartiet som borde vara ett alternativ för dessa oroade, svenska medborgare hade i november 2025 5,1 procent i väljarstöd, enligt NOVUS mätning. Låt mig spekulera i orsaker bakom den förhållandevis låga siffran. Att kraftigt minska invandringen, vilket är Sverigedemokraternas symbolfråga, har spridit sig både höger- och vänsterut i svensk politik. Det parti som utmålas som mest invandrarvänligt idag är Miljöpartiet, vilket nog inte gagnar partiets tillväxt. Trots de många väljarnas oro över framtiden och klimatförändringarna tycks ändå frågan om invandring och återvandring styra svaren i NOVUS valprognos.

Individens materiella framgång framför kollektivets bästa

Pendeln har slagit långt – vi har lämnat bakom oss många av de värderingar som vilade på idén om kollektivets bästa, och närmat oss en ideologi som uppmuntrar och beundrar individens framgång, helst i ekonomiska termer. Materiellt sett finns det förstås vinnare på denna förskjutning från kollektivet till individen, men den drabbar vårt gemensamma arv, den ärvda jorden med dess tillgångar. En artikel publicerad i Dagens Nyheter den 29 oktober 2025 har som rubrik ”Utsläppen från de superrika svenskarna ökar mest”. Den rikaste andelen (0,1 procent) av befolkningen har 45 gånger större utsläpp jämfört med de 50 procent svenskar som har lägst inkomst. De rikaste har dessutom ökat sina utsläpp från 1990 till 2022 med 44 procent, medan de fattigaste, under samma tidsperiod, har minskat sina med 39 procent. Det visar med all tydlighet att demokratiskt styrda industriländer måste ta ansvar för en samhällsutveckling, där de ekonomiska klyftorna minskar, inte ökar för varje nytt år, om det ekologiskt hållbara samhället ska ha en chans. Samtidigt som konsumtionsmönstren måste förändras. Ett extrovert och exhibitionistiskt ideal-jag behöver lämna plats för generositet, ödmjukhet och självinsikt. Är det kanske den anpassning som krävs, för att du ska kunna leva i ett system som vårt, där konsumtion är enda förutsättningen för tillväxt? På 1960-talet hedrades Sverige med besök av filosofen och författaren Susanne Sontag, som därefter skrev om sina intryck av vårt land (”Brev till Sverige”, översatt och publicerad i tidskriften Kritiker 22/23, 2012). Något som hakade fast i minnet, var Sontags anmärkning på det hon bedömde som svenskarnas stora intresse för ekonomi. Hon ställde det mot den minskade betydelse kulturen får i ett land, där människor sätter pengars värde så högt.

Susanne Sontags iakttagelser gjorde intryck på mig, och fortfarande ser jag Sverige som ett i grunden materialistiskt land, där vi ständigt förhåller oss till ekonomi, pengar och pengars värde. I det avseendet följer vi efter USA. Så långt jag kan minnas, har vi matats med börsnoteringar i radio, i TV och på tidningarnas webbsidor. Det ligger förstås i de börsnoterade företagens, aktieinnehavarnas; stora och små eller i ekonomijournalisternas intressen att alla nås av börsens med- och motgångar. Är det möjligen ett tecken på, att som medborgare har vi ett ansvar för att svenska börsen går bra, och gör den inte det, bör vi dela oron för börsens och kronans värde med politiker och börsnoterade företagsledare och styrelser? Detta pågår år efter år, och ingen tycks fråga sig, om det finns något annat som skulle kunna konkurrera om utrymmet. Varför inte berätta om hur många kilo is som har smält i Antarktis under natten, eller hur många barn som fötts – något som är verkligt, och betyder något. Den som har aktier och är intresserad av att följa utvecklingen på börsen och sina aktieinnehav har alla möjligheter att göra det på annat sätt. Det som borde vara värdefullt för oss att känna till är hur jorden mår, och hur vi kan ta hand om den. Nu i elfte timmen har rubriker om miljöfrågans upp- och nedgångssaga lyckats bryta igenom muren av ekonomiska reportage. Trots detta lämnas fortfarande alltför snålt utrymme åt den grupp forskare som ägnar sina liv åt att studera jordens klimat, och vad som sker i spåren av en ökad global uppvärmning. Var är de långsiktiga, politiska målen, visionerna om en bättre värld för kommande generationer? Många av de inflytelserika länderna i världen styrs tyvärr idag av föråldrade, patriarkala makthierarkier som inte ser behovet av att möta dagens stora och avgörande utmaningar, där klimatförändringarna spelar en allt större roll.

Så länge jag kan minnas har budskapet varit; med marknad och tillväxt kommer vi ha råd att åtgärda alla misstag som begåtts, så som underlåtenhet att i tid begränsa utsläpp från växthusgaser och ha resurser nog att satsa på alternativa energikällor. Svenskt Näringsliv ger sin bild av marknad och tillväxt för en hållbar utveckling: ”Den senaste tidens utveckling i Sverige visar att handel kan leda till ökat välstånd samtidigt som utsläppen faktiskt minskar. Sambandet är avgörande för en framtid där omtanke för miljön går hand i hand med jobbskapande och växande välstånd” (”Handelns roll i klimat- och miljöomställningen”, www.svensktnaringsliv.se). Idag ser verkligheten inte riktigt ut så. Arbetslösheten är stor och välståndet för den del av befolkningen som lever på gränsen till fattigdom minskar ytterligare i spåren av jobb som försvinner och underhållsbidrag som urgröps. Svenskt Näringsliv skriver vidare, att en miljöpåverkan kan initialt öka med ekonomisk tillväxt, men ”att den minskar senare, allteftersom tillväxten fortskrider. Viktigt i detta sammanhang är de institutioner och politiker som formar ekonomiska system och integrerar miljöhänsyn”. Där har Svenskt Näringsliv verkligen en poäng, men det jag saknar är förslag på vilka politiska mål och beslut som skulle gynna en positiv miljöpåverkan tillsammans med ekonomisk tillväxt. Vilka förutsättningar finns att skapa en hållbar utveckling i ett mångkulturellt samhälle som Sverige? Den frågan skulle jag också vilja ställa till en tvärprofessionell grupp forskare inom ämnen med anknytning till miljö och klimat, ekologi, sociologi och nationalekonomi. Men först måste vi reda ut: Vad är ett hållbart samhälle? Och är det ens möjligt att tala om ett samhälle som är hållbart för alla? Vilken roll spelar miljön för det hållbara samhället? Kan en folkrörelse bidra till en förändring som leder till ett mer hållbart samhälle? Och till sist när den ”svenska modellen” etablerades var det kanske början till slutet för ett hållbart samhälle?

Är hållbar utveckling ett övergivet mål i svensk politik?

För 25 år sedan presenterade Finansdepartementet utredningen: ”Vad är hållbar utveckling?” (Bilaga 7 till Långtidsutredningen 1999/2000). En gedigen rapport omfattande 157 sidor inklusive bilagor författade av departementssekreterarna Cecilia Fegler och Lena Unemo. Den grafiska utformningen av omslaget har Anders Körling bidragit till. Av förordet framgår att syftet med bilaga 7 ”är att identifiera de faktorer som är av betydelse för att kunna bedöma om ett land har en hållbar utveckling”. I bilagans första del belyses vad som ingår i begreppet hållbar utveckling och i andra delen ”om utvecklingen i Sverige kan betecknas som hållbar”. Regeringsmakten vid den här tiden låg i händerna på Socialdemokraterna med Göran Persson som statsminister (1996–2006). Den breda definitionen av hållbar utveckling omfattar tre komponenter; ekologiska, sociala och ekonomiska. När utredningen presenterades år 2000 ökade koldioxidutsläppen i de flesta länder, vilket förklaras med att det saknas reningsteknik för utsläppen, vilket leder till kravet på omställning i samhället, som skulle kräva betydlig finansiering. Miljöproblem som beror på avskogning sker vid den här tiden oftare i u-länder än i i-länder. Författarna skriver, att den ekologiska utvecklingen i världen inte är lika negativ som den ibland framställs. För att göra värdet av miljön synligt, anser de att miljön behöver prissättas, och tar som exempel upp införandet av miljöskatter och regleringar. Sparande är även det en förutsättning för en hållbar utveckling, eftersom de kan överföras till framtida generationers välfärd, också det ett exempel på försök att upprätthålla en hållbar utveckling. Om utvecklingen i Sverige är hållbar eller ej bygger på en beräkning av den ”miljöjusterade nettonationalprodukten (NNP)”. Vid tiden för rapporten (år 2000) bedömdes Sverige ha en hållbar utveckling, även om en del miljöhot som klimatförändringar och uttunning från ozonskiktet inte ingått i beräkningarna. Slutligen, några väsentliga hållpunkter och slutsatser från rapporten:

Miljön bör prissättas för att säkra en hållbar utveckling.
Utnyttja de värderingsmetoder som finns för ett förbättrat beslutsunderlag.
För att upprätthålla en hållbar utveckling bör fokus ligga på vissa centrala miljövärden. Globala problem kräver globala lösningar inkl samverkan för att uppnå miljöeffekter.
Sträva efter att minska osäkerhet för att avgöra vilka resurser som är viktiga att bevara.

I von Wrights intellektuella självbiografi Myten om framsteget ingår essän: ”En provokativ pessimism” där författaren kritiserar Brundtlandrapporten (1987) för motsägelsefulla budskap om vad som krävs för att en framtida hållbar utveckling ska se dagens ljus. På samma gång som konsumtionen i de rika länderna måste krympas, föreslås att tillväxten i industriländerna fortsatt ska tillåtas, som innebär att levnadsstandarden ökar snarare än minskar. Enligt von Wright är förutsättningen för en hållbar utveckling, att vi i den rika delen av världen ändrar vår livsstil, varpå vi genomsnittligt sett riskerar att bli fattigare. De socioekonomiska klyftorna mellan i- och u-länder kan på så sätt minska, även det en förutsättning för en framtida hållbar samhällsutveckling. Jag slås av den framsynthet som präglar von Wrights analys av de ödesmättade frågor som idag är än mer kritiska, än vid tiden då texten skrevs. I bilden av framtiden ser författaren, hur resolutionerna från de internationella konferenserna och symposierna liksom betänkanden från olika kommittéer avlöser varandra i syfte att minska klimatutsläppen genom försök att återskapa en redan skövlad natur. Bilden överensstämmer med dagens situation där ländernas olika krav på åtgärder för att minska effekterna av den globala uppvärmningen ofta står i fokus, men utan att de viktiga besluten genomförs. Jag noterar samtidigt, att även von Wright tvivlade på, att tekniken och de fria marknadskrafterna slutligen skulle vara svaret och lösningen på människans missbruk av jordens värdefulla resurs. Han konstaterade att utvecklingen är svår att förutspå, eftersom den går i olika, oförutsebara riktningar, något som innebär att det irrationella får större utrymme. Är det inte just en sådan utveckling vi ser idag, där oförutsägbarheten har blivit det normala tillståndet, samtidigt som riskerna för olika katastrofala påföljder ökar med takten på tillväxt i den rika världen.

Ett framsteg för samhället, var enligt Freud, individens behov av sublimering i mening att sexualdriften kunde användas för ett samhällsnyttigt ändamål. Men jag vet inte om Freud någonsin uppfattade sublimeringen också som ett hot, genom att den kunde innebära en exploatering av människor och av naturen. Alltså att starka drifter och sublimering inte enbart ägnades åt ett gynnande av de goda krafterna. Det vore kanske trots allt hälsosammare för vår jord, om vi levde ut den sexuella lusten och sublimerade mindre. Att bli bekräftad i en narcissistiskt, präglad kultur, innebär ett förnekande av de primitiva drifterna i människans psyke. I analogi med den bild Freud hade av psyket, och vårt behov av att försvara oss mot olika former av ångest, kan ett förnekande av att ansvaret för en hållbar miljö vilar på var och en av oss, tolkas som en form av bortträngning. Ångesten över djurarter som dör ut, isar som smälter, skogar som skövlas och hav och sjöar som svämmar över, gör vi oss av med genom psykologiska försvarsmekanismer som bortträngning eller rationalisering. Vi tar tekniken till hjälp, och litar på att den ska rädda både oss och kommande generationer. Under nästan hela mitt liv har jag hört hur misär, krig och svåra infektionssjukdomar hemsökt länderna i Afrika och Asien, men att tänka globalt kan bli hotfullt, då det innebär att omsorgen om människa/miljö måste utvidgas till länder och folk som ligger längst bort från oss. Att tänka globalt är ändå nödvändigt, eftersom det finns ett samband mellan överlevnad i vår del av världen och överlevnad i länderna långt där borta. ”Jag lever gott här och nu” får följder för människor i de delar av världen där påverkan på miljön tvingar dem att flytta. Men om allt fler länder i Europa och USA, liksom Sverige väljer att stänga sina gränser – vem eller vilka ska ta emot miljöflyktingarna som lär bli allt fler? Ska de tvingas återvända till ett hem som inte längre existerar?

I civilisationens spår brister omsorgen om jordens artrikedom

Arter kommer och går – det är en del av det naturliga urvalet, och den starkaste arten kommer att överleva. Det var detta Darwin lärde oss. I hans tes ligger naturligt nog en cynism som står i motsats till en empatisk hållning till jorden och dess innevånare (oavsett art). Men varför ska naturen få ha sin gång, om det betyder att de ömtåliga och svåranpassade arterna utrotas, trots att dessa bidrar mest till vår överlevnad och därför är mest skyddsvärda. När de dör ut kommer vi drabbas hårdare, än om några av de välanpassade arterna skulle gå förlorade. Vi måste uppfatta de ömtåliga individernas bidrag till vår civilisation på liknande sätt. Genom att värna om fattiga och svaga populationer kan vi rädda miljön och vår framtid på jorden. Eftersom dessa är beroende av mänsklig godhet för sin överlevnad, får vi samtidigt en möjlighet att utvecklas som individer. Empati är inte medfött, även om det ibland förefaller så, när vi talar om motsatsen; det vill säga bristen på empati. Insikten om vad den moderna människan utsätter miljö och biologisk mångfald för måste öka, men också sorgen över förlorade värden, så som arter som försvinner från vårt klot. Det är först när vi utan skygglappar och utan att förlamas av skuldkänslor inser vidden av miljöförstörelsen, som vi kan förmås att agera. Miljörörelserna är exempel på just ett sådant aktivt engagemang, där deltagarna offrar sin egen bekvämlighet för en angelägen sak, den om arternas fortlevnad.

”Det var Nemesis, jämviktens gudinna, som straffade den skyldige. Hos oss utdelas straffet för hybris av den gud eller gudinna vi dyrkar mest – den fria marknaden – en sorts up-to-date, naturens ordning.”

En gång – det känns som mycket länge sedan – diskuterade vi en ny ekonomisk världsordning. Den debatten ingav hopp. Kanske är nu tiden mogen för att ”gräva” upp den, och göra upp med decennier av tillväxthysteri, som på bekostnad av ett hållbart samhälle såväl socialt, moraliskt och ekologiskt, mest av allt kan liknas vid – just det – en form av ”hysteri.” På ett allmänmänskligt plan kan tillståndet diagnostiseras som inflation i psyket – en form av hybris, något som i den antika, grekiska kulturen innebar att människan satte sig upp emot gudarna, och med von Wrights ord ”förhävde sig mot naturens ordning”. Det var Nemesis, jämviktens gudinna, som straffade den skyldige. Hos oss utdelas straffet för hybris av den gud eller gudinna vi dyrkar mest – den fria marknaden – en sorts up-to-date, naturens ordning.

Ett citat hämtat från von Wrights Humanismen som livshållning får bli en sista påminnelse om vårt gemensamma ansvar: ”Att utnyttja naturens resurser och dirigera dess krafter för olika mänskliga mål är att göra ingrepp i isolerade delar av naturförloppet. Men naturen är en helhet, ett system, vars olika delar påverkar varandra. Människan själv är en del av helheten. Hennes liv i ordets biologiska mening är beroende av vissa jämviktstillstånd i hennes fysiska omgivning, den s.k. biosfären. Om människan genom att ingripa i systemets detaljer rubbar jämvikten inom helheten kan detta ha skadliga följder för artens liv. Naturen s.a.s. – slår tillbaka –, hämnas på människan för att hon djärvts rubba den ordning som råder i kosmos” (s. 168).