Av Eli Friedrich Getreu (1920–2005)
Det är här den femte delen i den serie med utdrag vi publicerar ur Eli Getreus dagbok och här får vi följa med när dagboksförfattaren som nyanländ jordbruksmedarbetare för första gången firar jul på en dansk bondgård. Eli var Øyvind Vågens morfar och föddes på väg till Wien 1920 som son till judiska föräldrar som invandrat dit från dåvarande Galizien (nuvarande västra Polen/östra Ukraina) och kom att engagera sig i en judisk ungdomsrörelse som syftade till att utbilda sig till jordbrukare och sedan flytta till Israel – Eretz – för att odla upp det heliga landet. De två första delarna – som skildrar Kristallnatten/Novemberprogromerna respektive en tågresa genom Tyskland och Danmark precis innan krigsutbrottet – går att läsa här och här. Den tredje delen som skildrar hur han strax före andra världskrigets utbrott reser från Danmark, där han arbetade som dräng för att lära sig jordbruk hos en jysk bonde, till England för att hälsa på sina föräldrar som flytt ditt undan judeförföljelserna i det av Tyskland annekterade Österrike finns att läsa här. Den fjärde delen som skildrar själva arbetet på gården i Danmark går att läsa här. Hela dagboken finns att läsa (i faksimil på tyska) på Förintelsemuseets hemsida där finns också ett album med foton som han tog under tiden han skrev dagboken. BBC gjorde nyligen ett inslag om Englandsvistelsen som står att finna till exempel här.
Söndagen den 18 december 1938
Brev till Vera … Nu är klockan kvart i åtta på kvällen, efter kvällsmaten, från klockan halv fyra måste jag arbeta i ladugården trots att det är söndag. Men det är ju klart, korna måste också äta. Mig spelar det ingen större roll. Nu befinner jag mig i en helt annan sinnesstämning. Du förstår, jag kommer mycket väl överens med min bonde. Idag gick vi rentav arm i arm runt i ladugården, eller snarare han drog med sig mig, medan han på ett mycket trevligt sätt förklarade för mig att han snart tänkte sälja en av grisarna och så vidare. Efter kvällsmaten lade jag mig ner på soffan med mitt munspel som jag fått från Kvutsah Massada och spelade, glömsk av omvärlden, det som kom till mig. Jag tänkte så på mina chaverim, på vår chevra i Wien, på vad de gör nu, och jag kände mig så ensam. Jag önskade att Nahum hade suttit bredvid mig så vi kunde ha spelat tvåstämmig mandolin. Bonden, som jag kallar för Saaby, vi är också ”du” med varandra, är på så gott humör att han sjunger och stör mig. Sedan tänkte jag ännu en gång tiden som vi tillbringat tillsammans. Vera, vi kommer knappast att ännu en gång få uppleva så vackra kvällar som vi gjorde i Türkenschanzpark. Det var kallt, himlen var klar, stjärnorna gnistrade, vi gick arm i arm, gruset knastrade under fötterna, månen lyste silvrigt. Ja, Vera, det var vackert. Men om vi härdar ut, så blir det ännu vackrare sedan i landet där nere.
Måndagen den 19 december [1938]
Efter kvällsmaten satt vi alla tillsammans – Saaby, Agnes, Regner och jag – i den varma uppvärmda salen, sedan hämtade jag mandolinen, slog mig ner vid spisen, Agnes stoppade mina vantar, Saaby lekte med sitt barn, jag satt och spelade allvarliga, sorgsna sånger. Jag lugnade mig på så vis, mina tankar var någon helt annanstans. Hos föräldrarna, hos Vera, hos Tirzah, hos mina chaverim; och över alltihop kastade petroleumlampan sitt milda sken. Det var mycket hemtrevligt. Senare hämtade Agnes två apelsiner och Saaby fördelade dem. Jag fick en halva, det var så fint, så obeskrivligt fint, hemtrevligt, jag kände mig inte alls som en främling.
”När prästen uttalade välsignelsen efter gudstjänsten, såg jag genom honom och såg den här världens elände. Krig, nöd, klasskamp, socialt armod. Jag vacklade rätt rejält nerslagen ut ur kyrkan.”
Söndagen den 25 december 1938
Brev till Vera … Igår var det alltså julafton, på danska heter det ”juleaften”. Klockan fyra var det mässa i Stilling. Jag följde med [Saaby och hans familj]. Det var mycket fint i kyrkan. Två till chaverim var där, orgeln spelade och två julgranar var tända, jag satt där och såg på alla de festklädda killarna och tjejerna och kunde inte låta bli att tänka: ”Världen är dock ganska märklig.” Här är en by med jordbrukare och den unga nationen med slips och högklackat vill bort från torvan som föder dem, vill bo i staden, i ett livligare samhälle. Samtidigt sitter tre unga judar från storstäder här och vill återvända till jorden, till det enda äkta arbetet, till jordbruksarbetet. Det framstår som så märkligt. När prästen uttalade välsignelsen efter gudstjänsten, såg jag genom honom och såg den här världens elände. Krig, nöd, klasskamp, socialt armod. Jag vacklade rätt rejält nerslagen ut ur kyrkan. På förmiddagen körde jag och Saaby till byn och hämtade hem julgranen med släden. Sedan hjälpte jag för första gången i livet till och klä en julgran. På kvällen åt vi extra gott och därefter julklappsutdelningen. Jag fick två kronor i kontanter och ett par träskor … därefter sjöng Saaby danska julsånger och jag måste spela ”Stilla natt, heliga natt” på mandolinen. Och då tänkte jag. Vad gjorde jag på sabbaten hemma i Wien? När havdalah[1]-firandet i min plugah led mot sitt slut satt vi en liten stund iföreningslokalen och sjöng gamla sånger … Det här var den heliga natten såsom jag upplevde den i Danmark …
”På förmiddagen körde jag och Saaby till byn och hämtade hem julgranen med släden. Sedan hjälpte jag för första gången i livet till och klä en julgran. På kvällen åt vi extra gott och därefter julklappsutdelningen. Jag fick två kronor i kontanter och ett par träskor …”
Nu något helt annat. Nahum har redan fått sitt arbetstillstånd. Kanske sitter han redan på tåget [till Danmark]. Han hör dock tyvärr till ett helt annat [administrativt] centrum. Om han lyckas få byta, kommer jag att bli galen under de kommande två åren. Människorna här är, som jag redan har skrivit till dig, omöjliga [att ha att göra med]; dessutom ligger det 1,3 meter snö här nu, man kan inte sammanstråla. Vera, först nu förstår jag vad du menade när du skrev att brev och fotografier är dina enda vänner. Tro mig, nu förstår jag det mer än väl … Nu, något om arbetet. Det är för det mesta ladugårdsarbete. När kornas foder tar slut, måste man så klart hämta in nytt [foder] från åkern. Och det gör vi. Fodret ligger hopsläpat i en stor hög ute på åkern, som ett berg. Det är förstås fruset, eftersom det är under noll här. Just som vi med stor möda var i färd med att hacka upp och lasta på det frusna fodret, drog ett stort snöoväder i, isnålarna stack mig i ansiktet, man kunde inte hålla ögonen öppna, det var [oläsligt]. Men det spelade ingen roll. Vi lastade först på och sedan av fodret tills foderhuset var fullt. Det var mitt tyngsta arbete hitintills. Det var mycket, men inte för hårt. Här kommer jag få lära mig att arbeta …
Trots ”jule” tvingades jag sluta skriva klockan kvart i fyra, eftersom jag var tvungen att gå ut i ladugården och mata djuren. Först blev jag rosenrasande. Det var nämligen så att jag skrev ditt brev. Saaby sade på danska till Agnes att han skulle gå och utfodra djuren. Jag förstod det, men eftersom han inte sade något till mig, skrev jag vidare. Då kom Agnes och sade åt mig i förtäckta ordalag att jag också skulle gå ut i ladugården. Full av ilska gick jag också. Eftersom vi snart var klara med utfodringen gick vi och hämtade vatten. Plötsligt syntes, i väster, ett rött halvklot. Solen var på väg ner. Det var fantastiskt vackert. Snön glittrade, allt var vitt. Vi gick tillbaka till ladugården. Eftersom det inte fanns någonting kvar att göra, stod vi vid ladugårdsfönstret och beundrade naturens skådespel. Sedan vände sig Saaby om, började sjunga och gick långsamt fram och tillbaka i ladugården och klappade sina kor. Jag vände mig också om, men stod kvar där jag var. Senare förklarade han för mig vilken ko som var mor till vilken kalv, sedan om sin tid som soldat i Köpenhamn under kriget, att han var glad att den tiden var förbi, nu är han bonde, han tycker mycket sin ladugård. Plötsligt dök hans femåriga son, Regner, upp. Han lekte med Saaby och med mig. Vi stod vid fönstret. Det var fantastiskt Vera, jag kan förstå den här förnöjdheten. Han älskar sin fru djupt; ibland dansar han med henne, ett slags vals på bönders vis; sin son och sitt hus, det är så fint här, jag trivs mycket bra här fram till en viss punkt och den är … när jag saknar mina chaverim, vår chevra. Vera, det här var allt för den här veckan, svara snabbt och glöm inte fotografierna. Det är hög tid. Så, flickan min, på återskrivande nästa söndag… Många kärleksfulla hälsningar, från din Bubi
”En stjärna gick snart upp. Dess ljus skimrade vitt mellan trädens grenar. Den vandrade ganska snabbt. Jag kunde se den röra sig. Jag stod där och tänkte att det dröjer länge ännu till dess att jag får återse mina chaverim. Jag står ensam här, tusen kilometer bort från alla oss.”
Onsdagen den 28 december 1938
Idag var vi klara redan klockan halv fem på eftermiddagen i ladugården och jag hade en timme över eftersom mjölkningen inte börjar förrän halv sex. Också den här dagen var mycket fin. I förmiddags tröskade vi, på eftermiddagen skottade vi snö så att vi ska kunna köra foder imorgon. Saaby stod inne i ladugården och värmde sig, jag stod i dörren och tittade på himlen. Det var en klar himmel. Nymånen var alldeles gul. De båda träden vid vattnet sträckte sig med sina kala grenar som silhuetter mot den klara himlen. En stjärna gick snart upp. Dess ljus skimrade vitt mellan trädens grenar. Den vandrade ganska snabbt. Jag kunde se den röra sig. Jag stod där och tänkte att det dröjer länge ännu till dess att jag får återse mina chaverim. Jag står ensam här, tusen kilometer bort från alla oss. Jag märker att jag egentligen alltid tänker och skriver ner samma saker, trots att det alltid är annorlunda. Framför mig kanade lilla Regner på en släde nerför en snöig kulle och frågade mig: ”Fritz det ena och Fritz det andra.” I början ryckte det mig ur min försjunkenhet, men sedan såg jag på honom och fann att det lilla i snön fallande och skattande barnet var mycket förtjusande och sött. Jag tänkte att jag kan förstå varför bonden är så nöjd. Han har sin gård, han har sin snälla fru, ett älskansvärt barn; han saknar inget. Jag tänkte, varför lever man egentligen? Endast för framtiden. För sina barn. Jag skulle gärna vilja ha små barn. Jag ser redan fram emot mina egna. Sedan tänkte jag att jag gärna skulle ha Regner som mitt barn, det vore mycket trevligt, därefter tänkte jag att allt var mitt, att jag har en fru som älskar mig och som jag älskar, att jag är en bonde som inte läser någonting annat än tidningen; sedan insåg jag att jag inte skulle kunna leva så, inte utan mina chaverim. Det är fullkomligt uteslutet. Det är en fråga om uppfostran. Att leva ensam på en gård där det bara någon gång ibland kommer någon och hälsar på om kvällen, det vore fruktansvärt.
[1] Ceremonin som markerar sabbatens slut.
LÄS FLER ARTIKLAR I DETTA NUMMER
Sonia Engström: En rova i kokboken – borsjtjens spridning i söderled och österled
Soly Erlandsson: Ekosystem i kris – Vem tar ansvar för vår framtid och kan balansen återupprättas?
Petra Werner: Make it New – Eric M. Nilssons dokumentära värld
Simon Carlfjord: Är sten som medium budskapet? Kan en alternativ modernitet sammanföra hållbarhet och skönhet?
José Miguel Tur: De osynliga balanskonstnärerna – museivärdarna och deras inflytande på besökarens museiupplevelse
José Miguel Tur: Museivärden som performativ skådespelare i den teater-museologiska upplevelsen
Andreas Engström: Ständigt på andra sidan gränsen – Lars Fredrikson i utställning och bokform
Maud Häger: Folkdräkter och hembygdsdräkter
Mira Horovitz: Kärlekens irrgångar – en betraktelse över samtidssynen på sexualitet och relationer
Ursula Le Guin: Tre dikter – Fladdermöss, Förfäder & Blickar Bakåt
Rebecca Kjelland: Rebecca Kjelland ”Vinterkorn og vårtunger”
Sigurd Helseth: Sigurd Helseth ”Skuggar av glas”
Kjell Heggelund: Kjell Heggelund ”Samlede dikt” – ”2 dikter”