Eli Getreus Dagbok V: Julen 1938 på bondgården

Av Eli Friedrich Getreu (1920–2005)

Översättning från tyska av Öyvind Vågen

Det är här den femte delen i den serie med utdrag vi publicerar ur Eli Getreus dagbok och här får vi följa med när dagboksförfattaren som nyanländ jordbruksmedarbetare för första gången firar jul på en dansk bondgård. Eli var Öyvind Vågens morfar och föddes på väg till Wien 1920 som son till judiska föräldrar som invandrat dit från dåvarande Galizien (i dagens sydöstra Polen och västra Ukraina) och kom att engagera sig i en judisk ungdomsrörelse som syftade till att utbilda sig till jordbrukare och sedan flytta till Israel – Eretz – för att odla upp det heliga landet. De två första delarna – som skildrar Kristallnatten/Novemberpogromerna respektive en tågresa genom Tyskland och Danmark precis innan krigsutbrottet – går att läsa här och här. Den tredje delen som skildrar hur han strax före andra världskrigets utbrott reser från Danmark, där han arbetade som dräng för att lära sig jordbruk hos en jysk bonde, till England för att hälsa på sina föräldrar som flytt dit undan judeförföljelserna i det av Tyskland annekterade Österrike finns att läsa här. Den fjärde delen som skildrar själva arbetet på gården i Danmark går att läsa här. Hela dagboken finns att läsa (i faksimil på tyska) på Förintelsemuseets hemsida där finns också ett album med foton som han tog under tiden han skrev dagboken. BBC gjorde nyligen ett inslag om Englandsvistelsen som står att finna till exempel här.

Söndagen den 18 december 1938

Brev till Vera … Nu är klockan kvart i åtta på kvällen, efter kvällsmaten. Klockan kvart i fyra var jag tvungen att arbeta i ladugården trots att det är söndag. Men det är ju klart, djuren måste också äta. Det gör mig inte så mycket. Nu befinner jag mig i en helt annan sinnesstämning. Vet du, jag kommer mycket väl överens med min bonde. Idag gick vi rentav arm i arm runt i ladugården, eller snarare var det han som hakade arm med mig och på ett mycket trevligt sätt förklarade för mig att han snart tänkte sälja en av grisarna och så vidare. Efter kvällsmaten lade jag mig ner på soffan med mitt munspel som jag fått från Kvutsah Massada och spelade, glömsk av omvärlden, vad som just föll mig in. Jag tänkte så på mina chaverim, på vår chevra i Wien, på vad de gör nu, och jag kände mig så ensam. Jag önskade att Nahum kunde sitta bredvid mig och att vi kunde spela mandolin tvåstämmigt. Bonden, som jag kallar för Saaby, vi är också ”du” med varandra, är på så gott humör att han sjunger och stör mig. Sedan tänkte jag ännu en gång på den tid som vi tillbringat tillsammans. Vera, vi kommer nog sällan mer att få uppleva så vackra kvällar som dem i Türkenschanzpark. Det var kallt, himlen var klar, stjärnorna gnistrade, vi gick arm i arm, gruset knastrade under fötterna, månen lyste silvrigt. Ja, Vera, det var vackert. Men om vi härdar ut, blir det sedan ännu vackrare i Landet där nere.

”När prästen uttalade välsignelsen efter predikan, såg jag genom honom och såg allt ont i denna värld. Krig, nöd, klasskamp, socialt armod. Jag vacklade alldeles förkrossad ut ur kyrkan.”

Måndagen den 19 december 1938

Efter kvällsmaten satt vi alla tillsammans – Saaby, Agnes, Regner och jag – i det varmt uppeldade rummet, sedan hämtade jag mandolinen, slog mig ner vid spisen, Agnes stoppade mina vantar, Saaby lekte med sitt barn, jag satt och spelade allvarliga, sorgsna sånger. På så vis vilade jag ut, mina tankar var långt borta. Hos mina föräldrar, hos Vera, hos Tirzah, hos mina chaverim; och över alltihop kastade petroleumlampan sitt milda sken. Det var så hemtrevligt. Senare hämtade Agnes två apelsiner och Saaby fördelade dem. Jag fick en halva, det var så fint, så obeskrivligt fint, hemtrevligt, jag kände mig inte alls som en främling.

”På förmiddagen körde jag och Saaby till byn och hämtade hem julgranen med släden. Sedan hjälpte jag för första gången i livet till att klä en julgran. På kvällen blev det extra god mat och därefter julklappsutdelning. Jag fick två kronor i kontanter och ett par ”træsko”, alltså träskor …”

Söndagen den 25 december 1938

Brev till Vera … Igår var det alltså julafton, på danska heter det ”juleaften”. Klockan fyra var det mässa i Stilling. Jag följde med. Det var mycket fint i kyrkan. Ytterligare två chaverim var där, orgeln spelade och två julgranar var tända, jag satt där och såg på alla de festklädda killarna och tjejerna och kunde inte låta bli att tänka: ”Världen är dock ganska märklig.” Här är en by med jordbrukare och den unga generationen med slips och höga klackar vill bort från torvan som föder dem, vill till staden, leva ett flottare sällskapsliv. Samtidigt sitter tre unga judar från storstäder här och vill återvända till jorden, till det enda sanna arbetet, till jordbruksarbetet. Det föreföll så märkligt. När prästen uttalade välsignelsen efter predikan, såg jag genom honom och såg allt ont i denna värld. Krig, nöd, klasskamp, socialt armod. Jag vacklade alldeles förkrossad ut ur kyrkan. På förmiddagen körde jag och Saaby till byn och hämtade hem julgranen med släden. Sedan hjälpte jag för första gången i livet till att klä en julgran. På kvällen blev det extra god mat och därefter julklappsutdelning. Jag fick två kronor i kontanter och ett par ”træsko”, alltså träskor … därefter sjöng Saaby danska julsånger och jag var tvungen att spela ”Stilla natt, heliga natt” på mandolinen. Och då tänkte jag. Vad gjorde jag på sabbaten hemma i Wien? Då var havdalahfirandet¹ i min plugah just avslutat; därefter satt vi en liten stund i föreningslokalen och sjöng alla sångerna … Det här var den heliga natten såsom jag upplevde den i Danmark … Nu något helt annat. Nahum har redan fått sitt arbetstillstånd. Kanske sitter han redan på tåget. Han hör dock tyvärr till ett helt annat centrum. Om han inte lyckas få byta, kommer jag att bli galen under de kommande två åren. Människorna här är, som jag redan har skrivit till dig, omöjliga; dessutom ligger det omkring 1,30 meter snö här nu, man kan inte träffas. Vera, först nu förstår jag vad du menade när du skrev att brev och bilder är dina enda vänner. Tro mig, nu förstår jag det mer än väl … Nu, något om arbetet. Det är för det mesta ladugårdsarbete. När kornas foder tar slut, måste man så klart hämta nytt från åkern. Och det gör vi. Betorna ligger uppstaplade som ett stort berg ute på åkern. De är förstås frusna, eftersom det idag är under noll grader här. Just som vi höll på att hacka loss de frusna betorna och lasta dem på den tunga vagnen, drog en kraftig snöstorm in, isnålarna flög mig i ansiktet, man kunde inte hålla ögonen öppna, det var förfärligt. Men det fanns inget att göra åt saken. Vi fortsatte tills betförrådet var fullt. Det var mitt tyngsta arbete hittills. Det var jobbigt, men inte alltför svårt. Här kommer jag att få lära mig att arbeta … Trots ”jule” tvingades jag sluta skriva klockan kvart över tre, eftersom jag var tvungen att gå ut i ladugården och utfodra korna. Först blev jag rosenrasande. Det var nämligen så att jag skrev ditt brev. Saaby sade på danska till Agnes att han skulle gå och ge korna betor. Jag förstod det, men eftersom han inte sade något till mig, skrev jag vidare. Då kom Agnes och sade åt mig i förtäckta ordalag att jag också skulle gå ut i ladugården. Full av ilska gick jag alltså. När vi var klara med utfodringen gick vi och hämtade vatten. Plötsligt syntes, i väster, ett rött halvklot. Solen hade gått ner. Det var fantastiskt vackert. Snön glittrade, allt var vitt. Vi gick tillbaka till ladugården. Eftersom det inte fanns någonting kvar att göra, stod vi vid ladugårdsfönstret och beundrade naturens skådespel. Sedan vände sig Saaby om, började sjunga och gick långsamt fram och tillbaka i ladugården och smekte sina kor. Jag vände mig också om, men stod kvar där jag var. Senare förklarade han för mig vilken ko som var mor till vilken kalv, sedan berättade han om sin tid som soldat i Köpenhamn under kriget, att han var glad att den tiden var förbi, nu var han bonde, han tycker mycket om sitt kostall. Plötsligt dök hans femåriga son, Regner, upp. Han lekte med Saaby och med mig. Vi stod vid fönstret. Det var något alldeles särskilt. Vera, jag kan förstå den här förnöjdheten. Han håller mycket av sin fru; ibland dansar han med henne, ett slags vals på bönders vis. Han håller också av sin son och sitt hus. Det är så fint här, jag trivs mycket bra här utom på en punkt, och det är … avsaknaden av mina chaverim, vår chevra. Vera, det här var allt för den här veckan, svara snabbt och glöm inte fotografierna. Det är hög tid. Så, flickan min, tills vi skriver igen nästa söndag … Många, många hälsningar från din Bubi

”En stjärna hade redan gått upp. Dess ljus skimrade långt in mellan trädens grenar. Den vandrade ganska snabbt. Jag kunde se den röra sig. Jag stod där och tänkte, tänkte att det ännu kommer att dröja länge innan jag får återse mina chaverim. Jag står ensam här, tusen kilometer bort från de våra.”

Onsdagen den 28 december 1938

Idag var vi klara redan klockan halv fem på eftermiddagen i ladugården och jag hade en timme över eftersom mjölkningen inte börjar förrän halv sex. Den här dagen var åter mycket fin. I förmiddags tröskade vi, på eftermiddagen skottade vi snö så att vi ska kunna köra betor imorgon. Saaby stod inne i ladugården och värmde sig, jag stod i dörren och tittade på himlen. Det var en klar himmel. Nymånen var alldeles gul. De båda träden vid vattnet sträckte sig med sina kala grenar som silhuetter mot den klara himlen. En stjärna hade redan gått upp. Dess ljus skimrade långt in mellan trädens grenar. Den vandrade ganska snabbt. Jag kunde se den röra sig. Jag stod där och tänkte, tänkte att det ännu kommer att dröja länge innan jag får återse mina chaverim. Jag står ensam här, tusen kilometer bort från de våra. Jag märker att jag egentligen alltid tänker och skriver ner samma saker, trots att det alltid är annorlunda. Framför mig kanade lilla Regner på en släde nerför en snöig kulle och frågade mig: ”Fritz det ena och Fritz det andra.” Till en början störde han mig och ryckte mig ur min försjunkenhet, men sedan var skrattet i snön, det lilla barnet som föll i snön, mycket förtjusande och sött. Jag tänkte: bonden är nöjd, jag kan förstå det. Han har sin gård, sin snälla fru, sitt älskansvärda barn; han är förnöjsam. Jag tänkte, varför lever man egentligen? Endast för framtiden. För sina barn. Jag tycker mycket om små barn. Jag ser redan fram emot mina egna. Sedan tänkte jag att Regner var mitt barn, det vore mycket trevligt; därefter tänkte jag att allt det här tillhör mig, att jag har en fru som jag älskar och som älskar mig, att jag är bonde här och inte läser något annat än tidningen; då stannade jag upp: nej, så skulle jag inte kunna leva, inte utan mina chaverim. Det är fullkomligt uteslutet. Det är en fråga om uppfostran. Men att leva ensam på en gård där det bara ibland kommer någon på besök om kvällen, det vore fruktansvärt.

[1] Havdalah, ordagrant ”åtskillnad”, är ceremonin vid sabbatens slut som skiljer den heliga dagen från den nya veckan. I denna passage minns Eli under den danska julaftonen ett tidigare havdalahfirande med sin plugah i Wien; han beskriver inte ett havdalahfirande i Danmark den kvällen.

LÄS FLER ARTIKLAR I DETTA NUMMER

Sonia Engström: En rova i kokboken – borsjtjens spridning i söderled och österled

Soly Erlandsson: Ekosystem i kris – Vem tar ansvar för vår framtid och kan balansen återupprättas?

Petra Werner: Make it New – Eric M. Nilssons dokumentära värld

Simon Carlfjord: Är sten som medium budskapet? Kan en alternativ modernitet sammanföra hållbarhet och skönhet?

José Miguel Tur: De osynliga balanskonstnärerna – museivärdarna och deras inflytande på besökarens museiupplevelse

José Miguel Tur: Museivärden som performativ skådespelare i den teater-museologiska upplevelsen

Andreas Engström: Ständigt på andra sidan gränsen – Lars Fredrikson i utställning och bokform

Maud Häger: Sörmlandsdräktens renässans – hur ett hantverk förnyas

Mira Horovitz: Kärlekens irrgångar – en betraktelse över samtidssynen på sexualitet och relationer

Ursula Le Guin: Tre dikter – Fladdermöss, Förfäder & Blickar Bakåt

Rebecca Kjelland: Rebecca Kjelland ”Vinterkorn og vårtunger”